Jag har snubblat på orden angående hennes nya roll som ordförande för Svenska PEN, en tongivande organisation i kampen för det fria ordet. Det är ju ett uppdrag man helst önskar vore överflödigt. Men som behövs, i allra högsta grad. Elisabeth Åsbrink är hedrad över uppdraget.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Yttrandefriheten är under press på ett sätt som den inte varit på väldigt länge. Som världen har utvecklats kan jag inte tänka mig en större anledning än att gå in just nu.

Även i Sverige, som har en mycket stark och grundlagsskyddad tryck– och yttrandefrihet, hotas utövare av det fria ordet. Sju av tio kvinnliga chefredaktörer, ledarskribenter, krönikörer och kommentatorer vid landets dagstidningar har under det senaste året utsatts för hot eller trakasserier, enligt en undersökning utförd av Kantar Sifo. Den gångna veckan misshandlades journalisten Håkan Slagbrand, verksam vid Västmanlands läns tidning, i sitt hem av en främmande man. Händelsen förgicks av att hans bil satts i brand. Ordföranden för RFSL Stockholm, Anton Johansson, avgick i början av maj efter att under en tid ha hotats i sociala medier.

– Den som hotar en journalist, RFSL:s ordförande eller ordföranden i en kommunstyrelse, hotar mer än den personen. Det är problematiskt när det inte följs upp ordentligt av åklagare och polismyndigheter, säger Elisabeth Åsbrink.

Som exempel nämner hon Upsala Nya Tidnings ledarskribent Håkan Holmberg, som kunde namnge flera av de personer som hotat honom till livet på nätet, men där anmälan ändå lades ner utan åtgärd.

– Vi måste få myndigheter att ta de hot som finns på allvar. Men vi måste också mobilisera alla de demokratiska krafter som finns. Vi är många, säger Elisabeth Åsbrink.

Hon svarar på telefon från ett varmt Köpenhamn, där våren till skillnad från i Stockholm redan har hunnit skynda från hägg till syrén. Hon är gift med en dansk man, och paret delar sin tid mellan städerna.

Skrev på upprop – och ändrade sig

Under våren har Elisabeth Åsbrink varit aktiv i debatten om bokmässan i Göteborg. Först skrev hon på det upprop som manade till bojkott av mässan till följd av att högerextrema Nya Tider får delta. Sedan ändrade hon sig. ”Ju fler extremister som använder sin yttrandefrihet, desto fler demokrater måste använda sin”, skrev Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter.

– Jag fick precis ett mejl från en person med djup personlig erfarenhet av judehat och nazister, som skrev att den personen pallar inte själv att vara där, men den är väldigt glad att jag gör det. Vi får lösa av varandra. Demokratin är en stafett.

Många menar att det är meningslöst att bemöta nazister med ord och argument, eftersom de själva helst uttrycker sig med våld. Vad säger du till dem?

– Jag tror inte att särskilt många nazister är intresserade av att debattera eller diskutera. Det här är extremister som vill störa det offentliga umgänget och samtalet. De vill få oss rädda och de vill styra vårt beteende. Det ska de inte tillåtas att göra. Det var därför jag svängde från att ha skrivit på det första uppropet till att känna att nej, de ska inte få rubba mig, de ska inte få rubba oss.

Har traumatiska rötter

Elisabeth Åsbrink debuterade som författare 2009 med ”Smärtpunkten”, en bok om Lars Noréns omdebatterade teaterprojekt ”7:3”. I pjäsen fick grovt kriminella interner uttala nazistiska åsikter i linje med deras egna. Nästa bok, ”Och i Wienerwald står träden kvar”, handlade om den 13-årige österrikiske judiske pojken Otto Ullmann som 1938 placerades på familjen Kamprads gård i Småland, och om den då unge Ingvar Kamprads dubbla ansikten som hans vän, och parallellt aktiv i nazistiska kretsar. I aktuella ”1947” nystar hon med utgångspunkt i efterkrigsåret i trådar som leder fram till flera av dagens stora politiska och sociala frågor.

Elisabeth Åsbrinks farfar och farmorsmor dödades i Förintelsen och hennes pappa tvingades fly till Sverige. Som tonåring, säger Elisabeth Åsbrink, skulle hon under en period ha gett ”vad som helst” för att få byta ut sin bakgrund, för att ha fått vara lång och blond och slippa ha en bakgrund tyngd av trauma.

– Men till slut kom jag till insikt om att jag får ta ansvar. Det här är jag. Jag känner en djup förpliktelse gentemot dem som var tvungna att leva igenom detta. Det får inte ha varit förgäves. Det är en av mina urdrivkrafter.

Jobbat i motvind

Elisabeth Åsbrink utbildade sig till journalist och fick jobb som reporter på SVT. Länge bevakade hon flyktingfrågor för Aktuellt. Det var tunga år där hon ”jobbade i en slags motvind, eftersom ingen riktigt ville ha de reportagen”. Så småningom slog stressen till, i form av fysisk sjukdom. Elisabeth Åsbrink hamnade på sjukhus och fick genomgå flera stora operationer. Först sex veckor senare skrevs hon ut.

– Det är ganska exakt nio år sedan nu. Jag fick börja om, öva mig på att gå. Jag minns första badet, första cykelturen. Jag hade gått med rollator och haft så många maskiner kopplade till mig. Nästa gång jag går med rollator och har kateter, då kommer jag inte att få en chans till, insåg jag. Jag bestämde mig för att bara göra det som var allra viktigast, och inget annat. Jag började skriva, eftersom det var vad jag verkligen ville göra. Det var en fantastisk känsla när det bar.