BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– När inlandsisen låg här var istäcket två till tre kilometer tjockt. När den smälte gjorde den att stenar som låg i grottorna här började snurra. Därför kan man se att grottväggarna är rundade, säger Anette när vi samlats inför promenaden bort mot den första grottan.
Bara gått på asfalt
Det är ett 25-tal personer, framför allt barnfamiljer, som har sett Ekoturens grottutflykt som en rolig påsklovsaktivitet.
– Jag hittade den här turen när jag letade skolresor på nätet åt mina barns klass, berättar Jenny Johansson som är här med Frida och Kalle och deras kusiner Iris och Olivia.
Anette Aspegren Güldorff visar vägen mot den första grottan som inte är större än att man kan gå in och vända. Men här har det troligen bott folk på stenåldern, berättar hon.
Anette har fått läsa på om både grottor och annat. I bland har hon med sig sakkunniga guider på turerna.
Hennes jobb är sedan tio år att fylla bussen med människor och ta dem ut i naturen. Förutom utflykterna för allmänheten kör hon också åt Norrköpings skolor och förskolor. Hennes övertygelse är att alla mår bra av naturen.
– Det finns barn som bara går på asfalt, det syns för de snubblar när de kommer ut i terrängen, säger hon.
Men den här dagen verkar de allra flesta vara skogsvana friluftsmänniskor. Klädkoden är regnställ, rejäla skodon och gärna en pannlampa av den sort Lennart Hansson har. Han och frun Irene har tagit med sig barnbarnen Ludvig och Ebba som har påsklov, berättar han vid första fikastoppet.
Outdoor environmental education
Intill sitter Akakulubelwa Nalishuwa från Zambia. Han har en mastersexamen i Outdoor environmental education and outdoor life och är med för att lära sig mer om utomhuspedagogik.
– Nästa grotta, berättar Anette för gruppen vid fikat, är en urbergsgrotta som har bildats i samband med jordbävningar. Det sägs att man gömde boskap i den förr i tiden när det fanns rövare. Vet ni vad boskap är?
– Där man bor! ropar ett av barnen.
Vi går bort till grottmynningen. Utifrån ser det helt svart ut. Men när ögonen vant sig lyser det svagt från en smal öppning längre in. Det här är ingenting för klaustrofobiker så jag väljer att gå ut igen och runt till andra sidan. Men de allra flesta pressar sig igenom. Öppningen är så liten att det ser ut som om berget föder fram dem ur sig självt, en efter en.
– Det finns fler hål häromkring men de vet jag inte vart de leder. Gå bara där jag visar, uppmanar Anette.
Innan dagen är slut kommer bussgänget att åka och grilla vid Skvätta brygga och sedan vidare till bland annat Rövargrottan vid Sörmlandsleden.
– Det här fortsätter jag med åtminstone tills jag blir pensionär. Jag tror jag håller mig frisk av det här, säger turledaren Anette som bland annat kan se fram emot att arrangera Vikbolandssafari om ett par veckor.