Mounir Karadja, universitetslektor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, har följt Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinsons forskning länge och är inte förvånad över att de fick priset. Han säger att framför allt Daron Acemoglu varit väldigt produktiv. 

– Han jobbar inom många fält. Folk har debatterat inom vilket fält han kommer att få priset, han hade kunnat få det för många andra saker. Alla tre är väldigt välkända, det har varit en fråga snarare om exakt när de kommer att få priset, säger han.

Visar i verkligheten

Pristagarnas forskning visar att inkluderande institutioner – det vill säga demokrati, rättssäkerhet när det gäller politik och att alla är fria att investera när det gäller ekonomi – är den första byggstenen och det som förklarar ett land eller områdes välstånd.

– Alla tycker att det är viktigt med investeringar och teknologisk utveckling, men de här forskarna pekar på är att vi kanske inte kommer att få dem, eller att de kommer att vara till gagn för väldigt få, om vi inte har de här goda institutionerna, säger Mounir Karadja.

Trion är inte först med idén om att institutioner spelar roll för ekonomin. Den amerikanska ekonomiforskaren Douglass North som fick ekonomipriset 1993 har visat att institutionerna och deras förändringar påverkar tillväxten. 

– Nobelkommittén trycker på att pristagarna gjort stora framsteg med moderna statistiska metoder för att verkligen studera om det är så att länder med bättre institutioner har starkare ekonomisk tillväxt, till exempel. Vetenskapligt har de verkligen bidragit med teoribildning på det området, men också visat att det finns ett orsakssamband. Där har de varit banbrytande, säger Mounir Karadja.

Själv lyfter Mounir Karadja gärna att pristagarna var tidigt ute med ”väldigt noggrant empiriskt arbete”.

– Det är inte bara teoribildning, de försöker verkligen visa saker i praktiken. Det är en trend inom vårt fält de senaste 20-30 åren, att vi inte enbart är teoretiska forskare utan även empiriska. Det tycker jag är spännande, säger han.