Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
– Jag var ensam här också, all min släkt är kvar i Syrien. När jag var gravid med min tvååring mådde jag väldigt dåligt, jag saknade min familj. Då fick jag tips om att jag kunde få hjälp av en doula, säger Jomana.
Viktigt att känna sig trygg
Jomana är långt ifrån ensam om att ha fått stöd av en kulturdoula. Bara förra året fick runt 300 kvinnor i Göteborgsområdet hjälp. En möjlighet som inte alltid har funnits. I början av 2000-talet var Bodil Frey nyutbildad doula, hon såg att det fanns ett stort behov av stöd hos en särskild grupp kvinnor – de som inte kunde svenska. Bodil Frey tog initiativ till föreningen Födelsehuset. Efter att ha fått projektpengar från Folkhälsokommittén i Västra Götaland drog Doula och kulturtolk igång, och tolv kvinnor med olika språkkunskaper fick gå en doulautbildning. Nu har det gått tio år sedan dess. Doulorna har blivit fler, liksom antalet kvinnor som söker en doula. Och Göteborg har blivit en föregångare för flera andra städer i Sverige.
– Vårat koncept, där man blir ihopkopplad med en doula och träffar henne både före, under och efter förlossningen, har visat sig väldigt lyckat. Stockholm, Södertälje och Halmstad har tagit efter och har samma upplägg, säger Rosa Sädås, barnmorska och verksamhetsledare för föreningen Stöd i födsel och föräldraskap.
Viktigt att känna sig trygg
Att vara orolig inför en förlossning är knappast ovanligt. För den som är ny i Sverige är oron ofta ännu större. Språket är främmande, sjukhusmiljön obekant. Just därför är doulan så viktig, menar Rosa Sädås.
– Att föda barn är något av det mest omvälvande du kan vara med om. Att kunna känna sig trygg i den situationen är jätteviktigt, säger hon.
En som önskar att hon själv hade fått den hjälpen är Rafif Saleh. När hon kom till Sverige från Irak var hon höggravid. Efter bara någon vecka i sitt nya land var det dags att föda.
– Jag var helt ensam, min man behövde vara hemma med vår sexåring. Förlossningen tog lång tid, och efteråt var jag tvungen att stanna i 14 dagar. Jag förstod inte ens varför, säger hon.
En tolk förklarade att det berodde på att hon mådde dåligt. Men Rafif Saleh förstod ändå inte. När hon tänker tillbaka på tiden efter förlossningen minns hon mest känslan av ensamhet och förvirring, att hon var konstant ledsen trots att hon just fått ett barn.
– Jag kunde inte amma, jag grät hela tiden, säger hon.
Ett par år senare fick Rafif Saleh höra att det skulle starta en doula-utbildning. Hon kände genast att det var något för henne.
– Jag hade redan varit med som volontär på några förlossningar, jag kände att det är det här jag vill göra. Jag vill inte att några kvinnor ska behöva ha samma upplevelse som jag hade när jag födde mitt första barn i Sverige, säger hon.
”Blir som en extramamma”
Nu har Rafif Saleh jobbat som doula i tio år – lika länge som verksamheten varit igång. Och precis som hon trodde älskar hon det.
– Du känner att du gör något viktigt. Många kvinnor som jag har doulat har jag fortfarande kontakt med. Gör du ditt jobb med hjärtat så går det inte att bara stänga av efteråt, ibland blir du som en extramamma eller en storasyster.
Ruáa Alabani som var doula åt Jomana håller med. Doulans roll är ibland flytande, hon försvinner inte ur den nyblivna mammans liv bara för att barnet är fött.
– Att vara med vid en förlossning är väldigt speciellt, det blir en särskild relation, då vill du fortsätta finnas till hands om kvinnan behöver det, säger hon.
Att Ruáa Alabani och Rafif Saleh brinner för sitt jobb är uppenbart. De berättar om det förberedande arbetet, hur vissa inte har en aning om vad som väntar dem, hur de sedan fungerar som en länk mellan den födande och vårdpersonalen, om tillfällen då de har fått vara med och ge tunga besked ingen nyförlöst vill höra, och om alla de gånger då deras viktigaste uppgift är att bara vara där, att vara den trygga handen att hålla i.
– Det är ju därför vi finns, för att hjälpa kvinnan att känna sig trygg. Ska förlossningen bli en bra upplevelse så är det jätteviktigt, säger Ruaa.
För Jomana blev det just så.
– Att ha en doula betydde allt. Hon gjorde att jag kände mig trygg, att jag kände mig stark, säger hon.
Även Samira Kaedi använde sig av en doula när hon födde Eilin för sju månader sedan. Hon delar Jomanas bild.
– Doulan var jätteviktigt. Hon kunde förklara för vårdpersonalen vad jag ville, jag slapp känna mig ensam, säger hon.
Innan Samira Kaedi fick veta att hon kunde få hjälp av en doula var hon orolig.
– När jag fött barn i mitt hemland Syrien har jag alltid haft nära och kära med mig, men vem skulle hjälpa mig här? Och hur skulle jag kunna förklara och beskriva min smärta? Jag var väldigt orolig, säger hon.
Fler söker stöd
Hittills i år har efterfrågan på doulor varit större än någonsin. Och trenden pekar åt samma håll – efterfrågan ökar år för år. Rosa Sädås tror att det både beror på att fler nyanlända kvinnor kommit till Sverige, men också på att fler vet att möjligheten finns. För att kunna ge ytterligare några kvinnor en doula beslutade regionen nyligen att skjuta till 100 000 kronor extra.
– I somras märkte vi att det går inte, vi kan inte hjälpa alla som söker sig till oss. Det är fortfarande så, vi har fått ta fram en särskild prioriteringsordning, men med 100 000 kronor till kan vi i alla fall ta ungefär åtta uppdrag mer än tidigare, säger Rosa Sädås.
De räknar med att varje uppdrag kostar ungefär 12 000 kronor. Det är pengar som till allra största del går till doulans lön. Merparten av finansieringen står regionen för, genom ett så kallat IOP-avtal (Idéburet offentligt partnerskap). Avtalet tecknas på tre år. Därmed vet inte Rosa Sädås om de får fira igen om ytterligare tio år. Hon hade gärna sett en annan långsiktighet.
– Många ser fortfarande det här som ett projekt, inte en permanent verksamhet. Hade jag fått drömma skulle det satsa betydligt mer på det här, och doulorna skulle ha högre löner. Deras insatser är ovärdeliga, ofta gör de långt mer än vad de får betalt för.
