– Just nu ser det ut som att Älvdalen är ett skithål men egentligen är det jättefint, säger Elin.

Heylie och Elin skyndade sig till skolan på söndagkvällen för att skrubba bort klottret och klistermärkena för att ingen skulle behöva mötas av de nazistiska budskapen när de kom till skolan.

Zanna Nordqvist

De står på skolgården bakom Älvdalsskolan, som sträcker sig från förskola till årskurs nio. Det är kolsvart och har varit det i flera timmar, men klockan är knappt sju på kvällen. Små, vita snöflingor dansar i gatulampsljuset. 

Knappt 50 meter bort finns en fotbollsplan. Där filmades i somras ett av två stora rasistiskt motiverade slagsmål som skakat den lilla orten. Bråken inträffade efter skoltid och slagskämparna går i mellanstadiet. De är alltså i tio-årsåldern.

Men exakt vad som hänt i Älvdalen, som har 7000 invånare, och hur det har gått till, råder det delade meningar om. Dagens ETC gör på plats i Älvdalen ett försök att förstå. Berättelsen innehåller detaljer om rasistiska skällsord, inristade och klottrade hakkors, slagsmål mellan ”vita” och ”svarta” elever, igenbommade skoltoaletter, chockade lokalbor och nu senast ett besök från Aktivklubb Sverige, en militant och internationell nazistorganisation.

Det råder delade meningar om hur illa det är och har varit. Och vad som utlöste bråken, och exakt hur länge de pågått. 

Frågan är också: är det över nu?

Ett viktigt tal att hålla

Tingshusparken snett framför Älvdalsskolan börjar sakta men säkert fyllas på med människor. Det är kallt så att utandningsluften blir ett rökmoln och näsan blir lätt röd, nånstans strax under minus fem grader. Längst fram mot skolan står en scen och framför den brinner en brasa i en eldkorg. Ur högtalarna strömmar musik: Beatles avlöser Ebba Grön som avlöser Rufus Wainwright.

Under kvällen samlades minst 200 personer mot rasismen och tände ljus tillsammans.

Zanna Nordqvist

Människor i alla åldrar har kommit för gemenskapen.

Zanna Nordqvist

Pege Andersson, pastor i Älvdalens baptistförsamling och en lika engagerad som välkänd figur, håller på att göra sig redo för att ”säga några ord”. Han fick frågan samma dag och rensade kalendern. 

– Jag har haft förmånen att bo här under lång tid och har lärt känna unga och äldre. Jag trivs fantastiskt. Och det känns jätteviktigt för mig att prata här nu, på det här temat.

Polisen: Nazisterna vill värva barn

”Det här temat” är den senaste tidens utveckling i Älvdalen. Kanske framför allt söndagskvällens oönskade besök av vikt makt-rörelsen Aktivklubb, som är det som fått flera invånare att gå samman och med kort varsel och bjuda in till kvällens ljusmanifestation. Ingen av de Dagens ETC pratar med känner till nazistorganisationen sedan tidigare. 

Kommunpolis Johan Hed sa tidigare i veckan till Dagens ETC att polisen ser attacken som ett försök att värva barn till den nazistiska slagsmålsklubben. Man har haft ett extrainsatt föräldraråd och polisen har varit på skolan flera gånger i veckan. 

I anteckningarna från föräldrarådet står det att man ska annonsera om en extra resursperson till skolan, att en ny ansökan om kameraövervakning ska lämnas in och ”kan man sätta upp en tavla för att visa att alla är lika mycket värda?”.

Rasism och nazism, nej tack

Runt omkring Pege Andersson börjar det fyllas på med folk som tänder facklor i elden. 

– Jag sa det till en kollega idag, allt det goda som görs. Det är det vi kommer att se här. Jag tror att det segrar. Det goda segrar. Men det görs inte av sig själv, utan det behövs ett mänskligt engagemang. 

Och andra krafterna, som vill slå split och skapa splittring?

– Det här är ett bra sätt att visa att de inte lyckas. Vi behöver alla varandra.

Rasism har inget i vår kommun att göra

Dagens ETC gör några försök att nå Peter Egardt (S), kommunstyrelsens ordförande i Älvdalen, för att fråga hur man ser på det som hänt. Han svarar via mejl att han är på resande fot i Stockholm.

– Men jag hade verkligen velat vara med i Tingshusparken. Rasism och nazism har inget i vår kommun att göra och inte i någon annan kommun heller, skriver Peter Egardt.

Skrubbade natten lång

Längst bak i folkhavet framför scenen står fyra 14-åringar. En av dem är Elin, som lite senare ska säga att Älvdalen inte är ett skithål även om man kan tro det just nu. På rad bredvid henne står klasskompisarna Heylie, Samuel och Pontus. De två sistnämnda heter egentligen något annat.

Ingen i gänget har särskilt varma kläder på sig men ser inte ut att frysa. 

Vi frågade om vi fick hjälpa till

I söndags kväll såg Heylie på Facebook att några varit vid skolan. I en grupp hade någon lagt upp bilder på skadegörelsen och nazistaffischerna. Hon blev arg och ringde sin pappa och sa åt honom att komma ner med skrubbgrejer. Sedan ringde hon Elin, som kom på en gång. Vaktmästaren och skolans rektor Ninni Hjortvall var redan på plats. 

– Vi frågade om vi fick hjälpa till. Så vi var här och skrubbade nästan hela natten, säger Heylie. 

De ville inte att eleverna och särskilt inte de yngre barnen på skolan skulle få se ”det där” som nazisterna satt upp utanför skolan, förklarar Elin. 

– Barn ska inte få växa upp med att se sådant när man kommer till skolan. Det är redan kaos i hela Sverige, säger hon. 

”Speciella” åsikter

De fyra tonåringarna känner sig trygga och trivs. Men de säger också att någonting har ändrats det senaste året, egentligen redan innan sommarlovet och årets skolstart – då de två stora bråken filmades och spreds på sociala medier. De nämner en handfull elever på skolan som är stökiga, berättar om några olika bråk – särskilt en incident som tre andra som Dagens ETC pratar med under kvällen bekräftar. 

De menar att konflikten delvis kommer utifrån, och det är inte i skolan den utspelar sig även om en del går där. Dels från de oinbjudna gästerna i helgen, men också från andra orter i närheten. 

– En del har speciella åsikter. Vissa säger sina åsikter lite för starkt, säger Samuel. 

Man behöver inte gilla alla hela tiden, fyller Elin i.

– Men jag tycker inte att man behöver säga det till dem och gå runt och skrika saker i skolan. Man får respektera varandra.

Bekvämlighetens baksida

När de fyra ungdomarna gick i sjuan var det ”hyfsat lugnt”, enligt Elin. Så är det inte längre. De andra tre nickar instämmande i novembermörkret. 

– Men nu när jag har kommit upp i åttan är det mycket värre, säger hon, och får starkt medhåll av Samuel som säger att det är ”mycket, mycket värre på kort tid”.

– De kan inte rå för att de har flytt från något annat land, säger Pontus.

– De har haft det svårt. Och sen så ska de få hat när de kommer hit. Vi skulle ha behövt mer folk i den här lilla byn, säger Elin. 

När ni säger attdet har blivit värre, vad menar ni?

– Jag tror att folk har blivit för bekväma, säger Elin. 

– Och så har de börjat säga sina åsikter på ett väldigt grovt och starkt sätt, säger Samuel.

Alltså rasistiska eller nazistiska åsikter?

– Ja, precis. 

Nu hoppas de på förändring, förbättring och en tankeställare. Kanske extra resurser och föreläsningar om vad rasism och nazism är.

– Så att ungdomarna förstår. Jag tror verkligen att det är outbildade ungar som gör så här. Som är arga och skriker saker, säger Elin. 

Nazistchock i Älvdalen

Längre fram mot elden och scenen står de gamla vännerna Margareta och Sam med varsin fackla. Pege Anderssons tal är över och från högtalaren strömmar återigen musik. Margareta har bott i Älvdalen i nästan hela sitt liv och Sam i hela sitt liv. 

– Det här är viktigt och det är imponerande att kunna åstadkomma det här på bara någon dag. Ett upprop på internet och det är flera hundra människor här, säger Sam. 

Det känns som att det är fin sammanhållning?

– Jajamän. Man går samman. En sådan här kväll visar att vi bryr oss om våra ungdomar, vi bryr oss om vår skola och vi bryr oss om alla i samhället. 

Någon går förbi och nickar ett hej i förbifarten.

Alla känner alla?

– Ja, det är så, svarar Sam. 

Margareta är pensionerad lärare. Det gråa håret sticker fram under mössan och hon har en randig halsduk på sig. Facklan har slocknat men hon står kvar. 

– Jag håller med Pege som pratade. Jag känner Älvdalen som ett varmt samhälle. Man blir chockad över det som händer. När jag hör om bråk på skolan och det här nazistiska nätverket som kom hit så blir jag helt förskräckt. Och chockad. För det stämmer inte med min bild av Älvdalen, säger Margareta,

– Absolut inte. Det är ett varmt samhälle där vi tar hand om varandra, svarar Sam. 

SD är starka i Dalarna

Ändå säger flera elever att någonting har förändrats. Cicki, som är gift med Sam, kommer fram och hälsar.

– Jag har fattat det som att det är ganska nyligen. Jag har fattat det som att de som varit mest utsatta nu är de med mörkare hud. Som med de hårdare migrationsreglerna och allt sådant – det är inget konstigt. Folk röstar på SD, säger Cicki.

I riksdagsvalet 2022 röstade 26 procent av Dalarnas invånare på SD, en ökning med fem procent sett från valet 2018. Både Sam, Cicki och Margareta menar att det inte är någonting som kan frikopplas från utvecklingen på Älvdalsskolan och nazisternas besök. 

– De ser hur vi i vuxenvärlden beter oss. Och säger vi att vi ska kasta ut alla invandrare, och rikspolitiken handlar om att folk ska ut ur landet. Vad fan gör ungdomar då? De följer efter. Och så blir det fel, säger Sam. 

Rasism är de vuxnas påfund, forsätter han. 

– Det är inte barnen som har kommit på det. Vi behöver politiker som vågar skapa ett samhälle där vi är toleranta och tar hand om varandra. 

I Älvdalen känner de flesta varandra. Det beskrivs som ett varmt samhälle där människor ställer upp för varandra.

Zanna Nordqvist

Barnet skulle kastas i älven

Många som går på Älvdalsskolan har släktband flera generationer tillbaka. Det gäller också majoriteten av de som kommer på kvällens ljusmanifestation. Nästan alla känner varandra sedan tidigare.

Dagens ETC pratar med en mer nyinflyttad ung kvinna i reflexväst. Hon har utomeuropeiskt ursprung och har bott i Älvdalen i sju år. Liksom ungdomarna i skolan vittnar hon om att någonting har förändrats. 

När min åttaåring tvättar händerna läser hon ”kuk” på spegeln varje dag

Det har hänt att någon ropar någonting nedsättande till henne, men hon känner sig inte rädd. Hennes kompis däremot – som också har utländsk bakgrund – har haft det värre. Men allra värst har det varit för hennes son, berättar kvinnan, som inte vill uppge sitt namn. Särskilt en händelse i somras, när två äldre barn lyfte upp den nioåriga sonen i armarna och började bära bort honom. 

– De sa att de skulle kasta honom i älven. Men min vän sprang ut, och de släppte hennes son. Hon polisanmälde inte. 

En annan mamma som har barn på skolan berättar att det vid upprepade tillfällen har klottrats rasistiska symboler och könsord på skolans toaletter. Skolan har sagt att de anmält till fastighetsskötaren men ingenting händer, säger mamman. 

– När min åttaåring tvättar händerna läser hon ”kuk” på spegeln varje dag. 

Inget ”numerärt underläge”

Utanför skolan, några timmar innan ljusmanifestationen, möter den biträdande skolchefen Torbjörn Martinsson upp. Det blåser envist. Han säger att eleverna nu upplevs trygga och säkra. 

Mora Tidning rapporterade att en del elever var rädda för att gå tillbaka efter i söndags. Under veckan som gått har det bestämts att Torbjörn Martinsson istället ska ta alla intervjuer, efter att rektorn Ninni Hjortvall gjort de första uttalandena. 

De är försvinnande få elever som är nyanlända eller har utländsk bakgrund.

Han säger att han inte känner igen bilden av att elever ska ha varit rädda. I nazisternas propaganda, som de spred i sociala medier efter attentatet på skolan, stod det att de vita eleverna var i ”numerärt underläge” jämfört med de med utländsk bakgrund. Torbjörn Martinsson ler snabbt, påståendet är löjligt. 

– De är försvinnande få elever som är nyanlända eller har utländsk bakgrund. 

Högerextrema åsikter, är det någonting ni har märkt bland eleverna? Förutom de filmade slagsmålen utanför skoltid. 

– Nej, det skulle jag inte säga att vi har. Vi har inte haft de här problemen förut.

Torbjörn Martinsson menar att besöket från högerextremisterna kom oväntat, vid en tidpunkt då det lugnat ner sig. Han menar också att det inte förekommit särskilt mycket skadegörelse eller stök på.

Hakkors på skolan

De 13-åriga tvillingarna Lilly och Leia gick inte på ljusmanifestationen. Dagens ETC träffar dem på en liten gård strax norr om samhället, där de bor med sina föräldrar, sin farmor och den stora gamla schäfern Nemo. Det är varmt och ombonat och saker överallt. Tvillingsystrarna började på Älvdalsskolan efter sommarlovet. 

Lilly och Leia har upplevt en stor förändring sedan de började i Älvdalsskolan.

Zanna Nordqvist

Lilly och Leia säger att rektorn är jättebra, snäll och engagerad. Men det är ändå stökigt.

Det krävs inte mycket för att någonting ska börja ruttna. Lilly och Leia menar att det är ungefär samma personer – upp emot ett 15-tal – som är stökiga med droger och alkohol som har betett sig rasistiskt. Som elev har man ganska bra koll på vilka som är inblandade.

Flera ungdomar som Dagens ETC pratar med vittnar om att ett antal av skolans toaletter är avstängda då hakkors och andra nazistsymboler klottrats på speglar och väggar. Något som skolledningen mörkar är anledningen. 

– När vi började i skolan så klottrades det jättesnälla saker. Inte längre, det gick från ”du är bäst” till ”jävla horunge”, säger en tonåring.

Rektorn säger nej till intervju

Torbjörn Martinsson ger bilden av en lugn skola, incidenter har förekommit men de har varit sällsynta och få till antalet. Efter att ha pratat med flera källor – några av dem citerade i den här artikeln – framkommer en brokigare bild. 

Dagen efter ljusmanifestationen är det lugnt utanför Älvdalsskolan. Allt är som vanligt förutom två breda klarblå bitar tejp på två lyktstolpar. Bakom tejpen sitter spåren från Aktivklubbs klistermärken kvar.

Dagens ETC vill ge Torbjörn Martinsson en chans att bemöta de nya uppgifterna och om möjligt också prata med rektor Ninni Hjortvall. Kort efter att ha klivit in i skolan möts vi av tre anställda, varav en är Ninni Hjortvall. Hon säger tydligt nej till att intervjuas.

Över mejl bemöter skolchefen Torbjörn Martinsson uppgifterna. Om skadegörelsen, som flera källor säger är stor, skriver han att den enligt deras uppfattning ”inte varit omfattande även om det har förekommit”. 

Kärnkraft och antirasism

Lilly sitter på soffans armstöd och Leia i skräddarställning i fåtöljen intill, på väggen ovanför dem sitter tre rådjurshuvuden. Ett gäng små och stora gnagare, minst en handfull fåglar och flera andra stillsamma djur gör dem sällskap i rummet. Deras farfar brukade jaga, förklarar Lilly. 

Båda har varit hemma från skolan i veckan. Systrarna avslutar varandras meningar när de får frågan om vad som händer nu, efter ljusmanifestationen. 

– Jag hoppas den hjälper, säger Lilly. 

– Det är fint att folk säger ”stopp”, säger Leia. 

Lilly rycker sedan lätt på axlarna, hon är inte övertygad.

– Jag vågar inte tro på något, avslutar Leia.

Den äldre generationen i Älvdalen är mer övertygade. I bakgrunden spelas ”Hallelujah”, snön har börjat falla. Margareta vänder sig mot Sam. Hans glasögon har blivit immiga. De har känt varandra i flera decennium och kamperna har kommit och gått. 

– 1980 stod vi tillsammans i aulan och kämpade mot kärnkraften. Båda två var med. Och så har vi räddat älven här från ett vattenkraftverk, säger Margareta.

Och nu då?

– Vi kommer vinna igen.

Läs även

Nazistiskt nätverk försöker värva barnen på Älvdalsskolan

Här är alla som dömts för hets mot folkgrupp

Här tränar nazister närstrid i kommunens skola

Maskerade nazister attackerade antifascistiskt möte

Misstänkt nazistattack mot V-lokal

Tysk nazirappare samarbetar med svenska högerextremister