Efter omplaceringen: De sluter upp bakom sina kolleger

En av Niklas och Johans kolleger, som inte vill citeras med namn, berättar att hen upplever att de fick välja mellan pest eller kolera när de erbjöds omplaceringar.

– Jag kallades också in till samtal samtidigt, men fick inte se någonting av den bevisningen de sade att de hade. Efter att Niklas och Johan blev omplacerade kände vi oss ganska uppgivna och tyckte att vi måste göra någonting för att visa att vi inte tycker att de har behandlats på ett sätt som är okej.

De drog också igång en namninsamling, men det var många nyanställda som inte vågade skriva på den.

– Det är inte många som vågar säga ifrån eller göra någonting åt situationen. Så vi startade en tyst protest istället. Vi tryckte upp knappar där det står ”Rör inte min kollega”, inspirerade av ”Rör inte min kompis”-kampanjen. Dem använder vi som en markering, för att visa att vi inte tycker att man kan behandla folk hur som helst.

– Vi vill också visa att vi inte kommer att glömma vad som har hänt och att vi inte tror att det är första gången det händer.

Hen beskriver en situation där många tunnelbaneanställda går på tå och inte vågar säga ifrån när någonting inte står rätt till på jobbet.

– Det är väldigt många som sover dåligt och är helt slut. Vissa av oss säger ifrån när vi behandlas felaktigt, men det handlar mycket om att vi tycker att den dåliga stämningen och tystnaden på arbetsplatsen har gått så långt att det är lite skit samma – låt dem bestraffa oss om det är det de vill.