– Daesh (IS) kom till vår stad och det blev väldigt farligt. Min mans bror hade mördats och jag hade inte träffat min man, som arbetade i den afghanska militären, på två år. När hoten blev för mycket var vi tvungna att fly, berättar hon.
Flykten gick till Pakistan och vidare till Iran, men på gränsen mot Pakistan hände det som inte fick hända, hennes då ettåriga dotter kom bort.
– Vi åkte i olika bilar. Jag och mina sex andra barn i en bil och min svärfar, min syster och min dotter Zakira i en annan. När vi var vid gränsen började folk ropa att polisen kom och det blev kaos.
Flydde vidare till Iran
Nasimas bil fortsatte in i Pakistan, Zakiras bil vände om. Först efter en månad i Pakistan fick familjen besked att Zakira hade klarat sig, men att de nu befann sig i Afghanistans huvudstad Kabul. Flera försök gjordes för att få dottern till Pakistan, men utan resultat. Samtidigt började situationen bli så svår i grannlandet att Nasima och hennes familj var tvungna att fly vidare till Iran. Därifrån kom de i kontakt med en flyktingsmugglare som hjälpte dem till Europa.
– Det tog månader och till slut kom vi med en färja till norra Sverige. När vi kom hit var jag fortfarande rädd och tänkte inte att vi skulle vara kvar här. Vi visste ingenting om Sverige och det var först när vi träffade en landsman som kunde förklara att det var ett säkert land som vi förstod att vi kunde stanna.
Tog sig till Sverige
På vägen till Sverige drabbades Nasima av nästa prövning. Hennes son Allahdad och hennes dotter Basira försvann. Men efter att Migrationsverket och en imam i Gävle visade bilder på ensamkommande barn som anlänt till Malmö och sökt asyl där skedde det osannolika – de hittade varandra.
– Vi åkte ner till Skåne och efter några dagar i Gärsnäs fick vi träffas. De hade lyckats ta sig till Sverige och vi fick hjälp att mötas, säger Nasima.
Därefter började kampen för att få till en återförening med dottern Zakira. Hon bodde för tillfället hos sin 80-årige farfar i Afghanistan och när det gällde anhörighetsinvandring för någon utan uppehållstillstånd sa Sverige nej. Det var först under hösten 2017, då Nasima och hennes barn fick tillfälligt uppehållstillstånd, som saker började röra på sig.
Flyktinggruppen Österlen engagerade sig i fallet och till slut kunde Nasima genom ett DNA-test visa att hon var mor till sin dotter. I slutet av januari kunde hon och sonen åka till Islamabad i Pakistan och mor och dotter kunde efter över tre år återförenas.
– När jag fick beskedet var det en stor lättnad, jag trodde knappt att det var sant. Jag har inte kunnat sova sedan jag kom till Sverige för jag saknade henne så mycket. Jag var jätterädd när vi åkte till Pakistan. Tänk om de sa att jag inte skulle få ta med mig Zakira till Sverige?
Eftersom det finns spänningar mellan Afghanistan och Pakistan är det inte ovanligt att pakistansk polis bråkar med afghaner, berättar Nasima.
Men allt gick bra och tillsammans flög de till Sverige. Den 21 januari i år var familjen näst intill komplett.
– Jag vet fortfarande inte var min man är, om han har dött i strid eller vad som har hänt. Jag hoppas att en dag få träffa honom igen, säger Nasima.
Har börjat förskola
Under tiden Nasima letar efter sin man går alla barnen i skolan. De två äldsta döttrarna pluggar omvårdnadsprogrammet i Ystad och Zakira har börjat förskola.
– I början hade hon svårt att förstå att vi var hennes familj, hon frågade var hennes andra mamma var, kvinnan som tagit hand om henne tills nu. Men nu är hon jätteglad och frågar varför hon inte kunde komma till Sverige tidigare.
Nu drömmer Nasima om ett liv i Sverige där hon kan arbeta och bidra till samhället. I Afghanistan sydde hon kläder, men i Sverige köper alla sina kläder i butiker, säger hon.
– Så jag kanske kan köra tåg? Eller buss? Jag vill bara arbeta och kunna hjälpa min familj.
Vad ser du för framtid för dina barn?
– När jag tänker på mina barn så tänker jag att alla ska bli läkare, säger Nasima med ett stort skratt. Det första under hela intervjun.
