Riksarkivet har lokaler och personal i nio olika städer i Sverige. Där kan besökare få hjälp att forska i vårt historie- och kulturarv, totalt närmare en miljon kvadratmeter fysiska dokument. Ytterst lite av det historiska materialet är i dagsläget digitalt. Men ökade lokalkostnader och ekonomiskt underskott gör att myndigheten ändå nu siktar på att lägga ner sina fysiska arkiv.
Det här möjliggörs genom att man i december 2024 ändrade i en paragraf för hur Riksarkivet ska arbeta, något som tidskriften Magasin K var först med att uppmärksamma. Justeringen av paragrafen gör att myndigheten inte längre måste ha verksamhet i vissa namngivna städer. Utan ”ska bedriva verksamhet på de orter som motiveras av myndighetens uppgifter”.
Myndigheten kan alltså själv bestämma, något chefen Karin Åström Iko säger är önskvärt. Hon menar att den fysiska platsen tappar allt mer i betydelse.
– Det viktigaste är tillgänglighet till arkiven oavsett var du bor och då måste vi digitalisera mer, säger Karin Åström Iko till Magasin K.
Anslagen för Riksarkivet ligger kring en halv miljard kronor per år, där 30 procent slukas av lokalkostnaderna runt om i Sverige.
Endast fem procent digitaliserat
Nedläggningsplanerna ser ut att börja med Riksarkivets nordligaste verksamhet: Östersund. I höstas fick personalen på plats beskedet att arkivets närvaro ska utredas eftersom lokalkostnaderna skenat och ekonomin går i rött för kontoret. Planen är att det befintliga materialet ska centraliseras och flyttas till ett nytt jättearkiv i Härnösand 2027. De 8,5 tjänster som finns i Östersund har lovats bli kvar, men vad dessa arkivarier ska jobba med vet ingen.
Utredningen om nedläggningen i Östersund har lett till kraftiga protester i regionen. Maria Press, chef för Riksarkivet i Östersund, oroas över att verksamheten ska lämna efter sig ett tomrum.
– Vår verksamhet betyder mycket för folk i länet, det finns inte många stora kulturinstitutioner här, säger hon till Magasin K.
Att digitala arkiv skulle kunna ersätta den fysiska närvaron är hon tveksam till:
– Riksarkivet framhåller den digitala kontakten med användarna som mer demokratisk eftersom alla har lika tillgång oavsett var man bor. Ett problem är att bara fyra, fem procent av Riksarkivets bestånd är digitalt.
Stort värde för allmänheten
För amatörforskaren och Östersundsbon Birgitta Häggkvist Román vore en nedläggning förödande.
– Det blir väldigt knepigt för den som forskar på min nivå, som då måste förflytta sig långa sträckor. Ofta behöver man flera dagar på sig för att hitta rätt, vilket gör att jag skulle behöva övernatta i Härnösand, säger Birgitta Häggkvist Román till Dagens ETC.
Hon pekar på det stora värde som tillgängliga arkiv innebär för allmänheten.
– Genom arkiven är det möjligt att få en annan syn och bilda sig en egen uppfattning om vår historia.
Endast ett arkiv i norra Sverige
Birgitta Häggkvist Román är kritisk till tanken att den fysiska verksamheten ska ersättas digitalt.
– Dels är det långtifrån allt material som är digitaliserat idag. Det känns som att man börjar i fel ände. Varför flytta innan digitaliseringen fullbordats?
Att söka i fysiska arkiv tycker hon också är en upplevelse som vida överträffar den digitala motsvarigheten.
– Det finns en tjusning i att ha den fysiska handlingen framför sig, att kunna känna pappret och få en känsla för sammanhanget. Dessutom behöver man handledning för att ens veta vart man ska börja leta.
Om Riksarkivet i Östersund läggs ner blir Härnösand norra Sveriges enda uppsamlingsområde.
– Det blir en väldigt skev fördelning där halva Sverige får nöja sig med ett arkiv medan de södra delarna har flera stycken.
