Då höll betydligt fler hembygdsföreningar på med att hävda slåtterängar, säger Ingvar Claesson på länsstyrelsen. Nu har de som kunde slå med lie blivit för gamla, så arealen minskar.
Samtidigt börjar intresset vakna bland de yngre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
− Det kanske är så att det är inte förrän det är för sent som man inser vilken kunskap de äldre besatt, funderar Ingvar Claesson.
Han jobbar på landsbygdsavdelningen, men de ger gärna råd även till städer som visar intresse för att på olika sätt öka den biologiska mångfalden.
Hålla marken mager och torr
För den som skulle vilja ha sin egen lilla slåtteräng har Ingvar Claesson några råd. Se till att marken är antingen riktigt mager och torr – eller riktigt blöt.
− Vanliga, välväxande gräsmattor kan ta hundra år att omvandla till en artrik äng, säger han. På sandig mark som bara gödslats några år kan däremot gå på bara några år, om man sår in ängsblommor.
Han menar att medierna många gånger ger en felaktig bild av vad en riktigt blomsteräng bör innehålla.
− Runt midsommar är det populärt med bilder på ”ängsblommor”, och då visas ofta hundkex, smörblommor och midsommarblomster upp. Men det är tre typexempel på att man inte är på någon äng, utan på mark som har väldigt mycket kväve. Hittar du däremot prästkrage och blåklockor – då är du mer rätt ute.
Ska öka arealerna
I de nationella miljömålen som riksdagen antagit står det att slåtterängsarealerna ska öka.
− Men resurserna som tilldelats räcker absolut inte till för att uppnå det, säger Ingvar Claesson.
Han menar att alla som sköter en liten plätt ängsmark tillför väldigt mycket. Dels för den biologiska mångfalden, dels som en kulturgärning.
Historiskt sett var ängen den stora andelen jordbruksmark, ännu så sent som på 1860-talet.
− Ängen präglade landskapet, säger han. Och fortfarande idag har vi ingen annan naturtyp som har så många arter per så liten yta. Det gäller växter, insekter, svampar och allt möjligt. Att hävda en äng är ett väldigt effektivt sätt att jobba med artbevarande.