”Jag har jobbat sedan studenten och pluggat konstvetenskap på heltid. När vi började var vi där kanske två, tre gånger, sedan blev det distansundervisning. Jag skaffade inte en enda kompis genom kursen. Jag tror inte att de andra blev kompisar heller.
Jag jobbar på en restaurang, det är inte det jag vill göra men jag behöver pengar. Jag har varit rätt isolerad i Högdalen. Jag har en ateljé här, det var här jag pluggade när jag gick i skolan, det är här jobbet är och här min pappa bor. Jag har nyss också köpt en egen lägenhet här.
Min plan var att åka till Chile efter studenten. Jag skulle bo på ett ställe där jag fick jobba med en familjekompis som var konstnär och se hur konsten är där, han skulle åka dit för att filma, och jag skulle hjälpa honom att klippa och arbeta på ett galleri.
Det kändes lite jobbigt att det inte blev av. Jag ville komma iväg, jag var inte motiverad att börja plugga i flera år i Sverige. Jag ville se något annat och förbättra min spanska, lära känna kusiner och familj där. Här i Sverige blir allt så seriöst, jag måste göra något för karriären, det finns inte så mycket roligt man kan göra annars, jag har ingen rolig fritid.
Jag planerar inte så mycket för framtiden, jag ska söka konstskolor men det är lite tråkigt om det är på distans. Galleriet i Chile kommer också finnas kvar. Jag behöver bara byta inställning lite, när jag åker kanske jag mognat och är mer redo. Jag kommer få mitt chilenska medborgarskap någon gång under hösten, då är det nog också lättare att kunna komma dit och stanna ett tag.
Jag har ändå lärt mig mycket den här tiden, typ som att planera, planera om och acceptera mycket. Jag har försökt tänka positivt även om det inte är så roligt nu. Något jag funderat på mycket är att man blivit så bortkopplad från samhället. I gymnasiet var man i ett sammanhang, men nu är man mer ensam. Jag umgås med en mycket mindre cirkel. Alla måste klara sig själva på ett sätt. Sedan är folk så himla trötta, det är många som säger att de inte orkar umgås för att de inte har någon energi.”
Panista Songkhao: ”Sjukt jobbigt att inte kunna flytta ut”
20 år, Fittja Stockholm
”Det känns som att allt har stått stilla. Förväntningarna i början på förra året var att jag kanske skulle börja jobba, kanske åka utomlands och plugga, att pandemin kanske skulle vara över till sommaren. Men det går inte att få jobb. Vissa börjar planera sin utbildning, men de flesta av mina vänner väljer strökurser, för att ha något att göra. Jag läste upp mina betyg och jobbade lite i somras. Men har inte fått något jobb sedan dess.
För mig känns det mest jobbigt att inte utvecklas, att bara vara hemma. Även om man kanske har det på något sätt, jag kanske har blivit lite mer självständig och lärt mig att ta hand om mig själv och de som är nära, att ta ett större socialt ansvar.
Jag känner att jag har krav på mig själv för att jag ska lyckas men har också ifrågasatt mycket under den här tiden. Handlar livet om att man bara ska jobba? Jag har frågat mina föräldrar hur de tänkte i min ålder, om det handlar om att ha rutiner och få ett jobb, i princip tror jag att det är så.
Att få ett jobb skulle för mig innebära att ha en rutin, känna ekonomisk trygghet, att få lära känna nya människor och se mer av världen. Jag har sökt många jobb men det finns inte så mycket. Jag tror jag blir lite stressad av att inte ha ett jobb, det hade inneburit en större frihet.
Jag bor hemma nu. Det känns jättejobbigt, sjukt jobbigt, att inte kunna flytta ut och inte ha ett jobb. Jag tänkte att jag skulle vara ute när jag fyllde 19 men det hände inte. Men det gäller att inte ha höga förhoppningar, ta en dag i taget.
Men de flesta har ju en slags livskris just nu, det jag märkt av mest är att yngre och de som fortfarande studerar på distans mår dåligt för att de inte kan gå någonstans. Jag tycker synd om folk som ska börja gymnasiet, eller universitetet med distans.
Jag tror ändå att den här våren kommer bli grym, det kommer bli lite varmare och bättre. Jag ska som sagt inte ha höga förhoppningar, men jag ser fram emot det och tror att det kommer bli bättre, och om det inte blir det så...va fan.”
Liria Storas: ”Jag blev tillfälligt uppsagd”
23 år, Paris, Frankrike
”I början var det okej. Jag hade ett jobb som receptionist på ett litet företag som höll på med digital kommunikation. Det var mitt första jobb, jag är utbildad psykolog egentligen så det har ingenting med vad jag studerat att göra men jag trivdes bra. Så fort pandemin kom så började folk stanna hemma, alla där kunde ju jobba hemifrån så det blev så. Jag blev tillfälligt uppsagd och fick arbetslöshetsersättning av staten.
Det fungerade under hela nedstängningen 2020. Men det fungerade inte alls för företaget, när de började jobba på plats igen. Politikerna pratade om en ny nedstängning och de börja göra uppsägningar. Mitt arbete var det första som rykte. Vem behöver en reception när alla jobbar hemifrån? Jag har arbetslösersättning igen nu och jag tror det kommer att fortsätta hela våren i alla fall. Det blir förlängt på grund av nödläget. Men sen har jag inget jobb att komma tillbaka till och det är helt omöjligt att få nya jobb nu inom det jag är utbildad till eller har erfarenhet av.
Fast jag tror att min grundutbildning som psykolog kommer att vara viktigare än någonsin nu, folk mår verkligen inte bra. För att verkligen kunna arbeta som en riktig psykolog och inte bara på ett företag med rekrytering eller så borde jag ta en kompletterande utbildning. Jag borde ha sökt in redan i höstas. Nu är det för sent för den här våren. Annars hade det varit precis rätt tillfälle att läsa in något på distans. Det känns som att jag hela tiden hamnar efter, jag hinner inte fatta genomtänka beslut jag bara flyter med. Det är är inte likt mig, jag är väldigt organiserad och bra på att planera annars. Det kanske är jag som behöver en psykolog nu, haha. För att anpassa mig till den nya verkligheten. Jag menar, om det öppnar upp under våren så kommer jag att söka något annat jobb för att få igång ekonomin.
Jag saknar att kunna träffa mina vänner, gå på bio, lyssna på livemusik och dricka öl, äta tillsammans. Ja, mest av allt saknar jag det: att sitta tillsammans med vänner runt ett bord och prata. Det är väldigt svårt att fungera ensam.”
Romulo Lacerda: ”Många har förlorat jobb”
21 år, Bauru, Brasilien
”Jag studerar till produktionsingenjör och har mest varit hemma, men det är inte en bra miljö för att hålla fokus. Folk pratar och vi har många hundar för att min mamma tar hand om sjuka djur.
Men jag har ändå kunnat studera hemifrån. Några av mina vänner som har behövt göra sina examensarbeten via företag eller gå till laboratorier har inte kunnat göra det alls för att allt varit stängt. En annan bra sak är att jag kunnat studera genom ett utbytesprogram i Chile. Jag hade inte haft råd att åka dit annars men nu har de bara distansutbildningar, som jag fick möjlighet att läsa.
Det svåraste har varit att upprätthålla min psykiska hälsa. Jag är en rätt orolig person vanligtvis så förra året var inte bra för mig. Jag har mest suttit vid min dator i mitt rum. Här i Brasilien ligger det i kulturen att socialisera mycket, gå ut och prata med alla och det har inte varit möjligt vilket jag tror påverkat den mentala hälsan hos många.
Många av mina vänner har också förlorat sina arbeten vilket gjort att de tappat självförtroende. Ford stängde till exempel sina fabriker i Brasilien förra veckan. Regeringen har inte kunnat eller ens försökt hjälpa de som blivit arbetslösa.
Det har också varit svårt för de yngre. Förra söndagen hade vi ett nationellt prov för studenter i gymnasiet, de använder det betyget för att ansöka till universitet. Men att sätta många studenter i ett rum är inte en bra idé eller möjligt på många platser i landet. Politikerna var inte överens så det slutade med att man kunde göra provet i vissa städer medan det inte var möjligt i andra.
Många av de yngre har inte heller en bra internetanslutning, dator, en del jobbar genom sina telefoner, men hur kan du göra ett prov via din telefon? Det är många som inte har en bekväm plats. På universitetet är finns fortfarande utmaningar men jag tror fler kan hantera dem där.
Jag är inte så rädd för egen del men är verkligen orolig för min mormor och mina föräldrar. Min far arbetar inom ambulansen och är nära många människor med viruset, det utsätter på ett sätt hela familjen.”
Rubén Herrera: ”Jag blev fall 74 i Kuba”
23 år, Santa Clara, Kuba
”I början av förra året skulle jag delta i ett projekt som skulle ta unga från Latinamerika och Europa till FNs Konferens i Bonn, Tyskland. Resan över Atlanten via segelbåt skulle ta cirka tre månader med workshops ombord för att lära oss mer om klimatförändringar och internationell klimatpolitik.Tyvärr avslutades resan redan i Bermuda, efter några veckor på havet eftersom Europa börjat stänga sina gränser. Det var verkligen hjärtskärande. Vi var tvungna att flyga hem därifrån och jag blev faktiskt sjuk i corona på väg till mitt land efter en mellanlandning i New York. Jag blev fall 74 i Kuba.
Vi har inte haft distansutbildning eftersom att vi inte har den tekniken. Vissa människor har inte ens datorer hemma och en stor del av befolkningen har inte tillgång till internet. Så när den första nationella karantänen inträffade stannade vi bara hemma och gjorde ingenting i ungefär tre månader. Nu är vi i samma situation igen eftersom fallen blir fler och fler och skolan har avbrutits igen.
Jag har haft mycket ångest och stress under den här tiden. När jag först diagnostiserades med viruset skickades jag ensam till sjukhuset. Min familj skickades till en annan anläggning för att se om de också var sjuka, vilket de lyckligtvis inte var. Jag var orolig och överväldigad nästan hela tiden för att jag inte fick träffa vänner och familj men speciellt för att det var en gammal dam i rummet bredvid som var väldigt svag och ensam. Jag var förkrossad att se henne så, att i sista stunden av hennes liv inte kunna säga adjö till sin familj. Då fick jag min första panikattack någonsin och fick senare veta att hon dog strax efter det. Den upplevelsen förändrade mig verkligen, det påverkade mig djupt inifrån och visade hur dyrbar tiden är. Under lockdown kämpade jag igen med detta, det är en känsla som alltid finns där, det går upp och ner, men det försvinner aldrig.
Samtidigt har det här varit en möjlighet att komma i kontakt med mig själv. Jag bor på landsbygden och jag har turen att kunna gå promenader här och bara känna luften, titta på himmel och cykla genom skogen, det är riktigt skönt.”
Jovany Brun: ”Att plugga online skulle inte fungera”
23 år, New York
“När pandemin är över tror jag att världen kommer att gå igenom en återuppbyggnadsfas på tre år kanske. Det jag vill göra är att äntligen återvända till skolbänken. Jag vill plugga grafisk design och videoredigering och hade tänkt göra det tidigare men covid fick mig att skjuta upp det. Jag känner mig själv, att plugga online skulle inte fungera, jag vill hellre vara på plats i skolan.
Jag jobbar i en butik som säljer kaffe och har haft kvar mitt jobb under hela året. Vi har mer kunder nu eftersom människor är hemma mer och köper med sig kaffebönor hem. Jobbet tar mycket tid, jag har mindre tid att träna nu och jag har ärligt talat gått upp lite i vikt.
Extrapengarna från staten har varit till hjälp, det har främst gått till räkningar, mat, det nödvändiga. Men det finns inte så mycket annat att lägga pengar på ändå. Allt är verkligen annorlunda, det är en stor förändring. Människor omkring en är mer spända och ängsliga när man interagerar, det gör ofta att jag känner mig obekväm. Folk kan inte göra det de är vana vid, alla vanliga aktiviteter är inställda.
Det kan vara tufft både mentalt och känslomässigt men vi måste hur som helst bara ta oss igenom det.
Jag känner faktiskt inte någon som testat positivt för covid men jag oroar mig för en del äldre släktingar, en har redan problem med andningen.
New York har hanterat pandemin så bra de har kunnat, tror jag. De har försökt göra det möjligt att äta på restaurang utomhus till exempel. Men snart är det Alla hjärtans dag och det är jättesvårt att boka bord någonstans för dem som vill gå ut och fira.
Jag har inte varit helt isolerad utan gått på små tillställningar och spelat in musik i studion tillsammans med vänner. Men inga stora fester, jag vill inte riskera något. Senaste gången jag var på en spelning var i oktober innan allt satte igång.
När jag är hemma spelar jag tv-spel eller umgås med min flickvän. Men jag har definitivt köpt mindre materiella saker på senaste tiden, inklusive tv-spel. Den här tiden har fått mig att se saker annorlunda, att det inte handlar om det materiella. Jag vill flytta till en ny lägenhet också så jag har en massa ansvar framöver.”
Adrian Laurila: ”Inte samma motivation”
18 år, Solna
”Det har varit mycket upp och ner för min del det senaste året. Jobbigast har varit distansundervisningen och att sitta hemma hela dagarna och inte kunna röra på sig så mycket. Annars har mycket varit inställt, jag har inte kunnat gå ut när jag fyllde 18, men jag fyller år rätt sent på året så det var inte varit så farligt ändå.
Jag har aldrig haft svårt för mig i skolan så jag har kunnat följa undervisningen, men jag känner inte samma motivation som förut. Jag tror det är så för de flesta. Om en lärare ställer en fråga online är det betydligt färre som svarar. Det krävs ganska mycket disciplin om man ska sitta hemma varje dag. Men jag har faktiskt fått bra betyg ändå, jag trodde det skulle gå sämre.
När alla i familjen är hemma samtidigt går vi varandra på nerverna. Då är det jag, mamma, pappa och två småsyskon som är fem. Pappa pratar i telefon hela dagarna, det är ganska lyhört så jag kan bli störd av det. Sedan när jag ska snacka blir han störd. Det kan bli rätt dålig stämning men jag har ett eget rum ändå.
Jag har träffat folk men har nog blivit lite distanserad från omvärlden det här året. Det är många som jag hängt med förut där jag inte blir inbjuden lika ofta. Det är mer den närmaste kretsen som hänger, jag är glad att jag har en sådan. Men på vardagen kan det fortfarande bli svårt. Man kan försöka äta lunch tillsammans men eftersom man inte är på samma ställe är det svårt att hinna. Det blir att man stirrar in i en skärm mycket vilket också gör att man inte mår lika bra.
Jag skulle säga att jag sett en ny sida av mig själv, jag har alltid tänkt att jag mått jättebra, men nu har jag börjat känna sig mer ensam och övergiven, även om man vet innerst inne att det inte är så. Jag tror många reagerar så när man förlorar den sociala kontakten man är van vid.
Jag försöker vara ute så mycket som möjligt, det värsta jag kan göra är att ligga inne en hel dag. Det gäller att gå ut och träffa de man kan. Det här har kanske också lärt en vilka ens viktigaste vänner är, vilka som slutar höra av sig och vilka som hör av sig och vill träffas, vilket är väldigt bra.”
Andreas Wahyu Indra Gunawan: ”Jag har lärt mig nya saker”
19 år, Malang, Indonesien
”Efter gymnasiet så ville jag först försöka få ett jobb inom marknadsföring, men när coronapandemin slog till blev det väldigt svårt. Så jag beslöt mig för att fokusera på universitetet istället.
Jag går nu första året på ett skogsbruksprogram som jag började i september 2020 för att jag är intresserad av att hitta lösningar för klimatet. Jag är väldigt orolig för hur isarna smälter i Antarktis och tror att skogsbruket kan vara användbart för att förhindra ökade koldioxidutsläpp. Men det har varit svårt att studera online, man behöver mer praktik än teori för det här ämnet och det har inte varit möjligt. Om distansundervisningen fortsätter är jag rädd för att jag inte kommer att klara det. Jag har bara varit på universitetet en gång under terminen.
Det har varit svårt att göra saker med vänner men jag har försökt att underhålla mig och vara aktiv hemifrån genom att spela musik och är med i en musiktävling på distans. Jag har också försökt ha egna träningspass och lärt mig nya saker, som att prata engelska.
Men det är svårt att inte få träffa vänner, jag har varit väldigt ensam det här året. Jag bor hemma med min pappa som är pensionerad lärare och mamma som är hemmafru. De vill att jag hjälper till mycket hemma vilket gör att jag kan få svårt att koncentrera mig, men det är ändå okej.
Ingen som jag känner har blivit sjuk i corona. Min familj och mina vänner håller oss för oss själva, och använder mask och handsprit och social distansering om vi går ut. Många har det mer tufft ekonomiskt, en vän som arbetar på restaurang har det väldigt svårt just nu eftersom ingen kommer dit längre.
Något som jag lärt mig det här året är att hantera stress bättre och jag tror att mödan som pandemin innebär har gett mig en hel del lärdomar om hur människor fungerar när de är oroliga.
Jag tycker att regeringen i mitt land är väldigt långsamma med att hantera den här pandemin, jag är väldigt besviken på dem. De har verkligen visat att de inte bryr sig om människorna.”
Emilio Pelezo: ”Kanske börja en utbildning på riktigt hösten 2022”
18 år, Paris, Frankrike
”Jag gick ut grundskolan sommaren 2020 efter att ha läst stor del av den sista tiden på distans. Det var inte lätt att fixa slutbetygen och alla proven när allt var på distans men till slut fick vi i alla fall skriva proven på plats.
Min plan var att ta ett år, det här läsåret för arbeta och tjäna egna pengar, för att liksom ta reda på vad jag vill med livet och få prova på friheten. Jag hade tänk någon enkel matrestaurang i Paris eller Disney Land, vad som helst. Det fanns ganska mycket jobb för ungdomar i Paris, mina föräldrar bor utanför, i provinserna. Jag hade fortfarande hoppet uppe i våras men under sommaren blev det rätt uppenbart att hela den här covid19-epidemin inte skulle vara över. Jag menar, de hade öppnat restauranger men ingen nyanställde och Disney Land är stängt.
Så jag skrev upp mig på att studera biologi på universitetet. Fast det är segt, den första veckan eller så träffade jag mina klassmamrater men vi hann inte lära känna varandra ordentligt innan det blev distansstudier igen. Jag sitter mest på mitt rum, jag hyr ett rum hos en dam, en vän till familjen. Så jag sitter där med min dator och försöker komma ut lite varje dag. Det är svårt att koncentrera sig. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta mina studier. Jag bara tog ett ämne som kanske skulle intressera mig men nu känns det inte intressant. Problemet är att jag inte vet om det beror på ... ja hela situationen eller om det verkligen inte är intressant.
Jag hoppas verkligen kunna ta mitt år och kanske jobba till hösten och sedan resa någonstans till våren. Sedan kanske börja en utbildning på riktigt hösten 2022 då allt förhoppningsvis är tillbaka till det normala. Fast jag tror egentligen inte att det någonsin kommer att bli normalt igen.”
Kendal Simmons: ”Kanske inte kan göra allt jag tänkt – men jag har tid”
20 år, New Jersey, USA
”Jag var halvvägs in i mitt första år på college när vi i början av mars skickades iväg på ett “spring break” som sedan aldrig tog slut. Vårterminen fick vi göra klart hemma och det tog ett tag att komma in i distansundervisningen. Jag lär mig inte lika mycket utan en lärare framför mig och mina vänner säger detsamma.
Den här terminen är vi faktiskt tillbaka på campus. Jag pluggar på Vassar College norr om New York och de är väldigt strikta med reglerna. Utanför våra egna rum måste vi alltid ha ansiktsmask och vi får inte äta i matsalen utan bara hämta maten där. Vi måste alltid vara 1,5 meter ifrån varandra även i klassrummen. Att skolan följer reglerna så strikt har gjort det möjligt för oss att återvända men många vänner har fortfarande all undervisning på distans.
Att träffas i verkligheten har fördelar men ibland tänker jag att det vore bättre att ha allt online eftersom det är svårt att känna sig trygg och lita på att andra i klassen är lika försiktiga som en själv.
Det jag saknar mest är vardagliga saker som att gå till köpcentret, matbutiken, bio eller en restaurang. Jag hade aldrig trott att jag skulle sakna köpcentret men det finns inte så mycket att göra nu.
Det blir mycket videosamtal och spel som Animal Crossing. Min bästa kompis är den enda jag träffar jag i verkligheten. På campus tar vi sällskap till klassrummet utomhus eller äter tillsammans på gräset med avstånd. Det är ganska begränsat.
Men jag har också lärt känna människor runt mig bättre, utanför de sociala situationer som man normalt möts under. Det har varit personligare och jag har sett hur olika personer hanterar olika situationer.
Det är en del fester men ofta är de nog inte så planerade. En person dyker upp med fem kompisar och sen en annan med fem till och så är det en stor grupp plötsligt. Jag ser bilder ibland på Snapchat och Instagram. Ibland gör folk oansvariga saker och sedan blir de frustrerade för att jag inte vill umgås med dem. Det är svårt att se kompisar utsätta sig för fara men samtidigt mår en del verkligen bra av sociala situationer. Men än så länge så tillåter inte covid-situationen det.
Vi är alla väldigt trötta på covid så klart och en del börjar ta mer risker. Jag önskar att vi här i USA i början av pandemin kunnat säga “okej, vi stannar hemma i fyra veckor och låter det blåsa förbi” men många är otåliga.
Om tre år, när allt det här förhoppningsvis är över, tror jag att vi kommer att uppskatta små ögonblick ännu mer.
Jag har tänkt mycket på framtiden och har flera Plan B nu. Jag hade tänkt plugga i Spanien nästa år, det är något jag drömt om sedan jag var 14 år. Om det inte är möjligt så kan jag göra det när jag är klar med college istället. Jag kanske inte kan göra allt jag tänkt, när jag tänkt det men jag har tid och kommer att kunna göra det någon gång.”
Rapport efter rapport visar hur unga personers mentala hälsa drabbas hårt av lockdowns och distansundervisning i hela världen.
”Vi är fast dygnet runt i ett rum som inte är större än en fängelsecell. Hur mycket ska en student uthärda?”
Enligt en enkätstudie med 200 000 deltagare i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, som utförts av det internationella forskarnätverket Covid-minds, mådde unga under 30 år som allra sämst under den första vågens lockdown.
Forskarna menar att trots att man hanterat pandemin på olika sätt i Europa har reaktionerna på lockdowns och den mentala hälsan sett lika ut.
– Vi har studerat olika psykiska hälsofaktorer som ensamhet, ångest och covid-19-relaterade bekymmer. De högsta nivåerna av ensamhet observerades bland ungdomar och personer med tidigare noterad psykisk ohälsa, säger Tibor Varga, assisterande professor på Köpenhamns universitet i ett pressmeddelande.
”Instabil livssituation”
I en studie med över 1000 personer i åldrarna 18 till 70 kom forskare från Uppsala universitet fram till samma resultat som i övriga Europa: Unga mellan 18-30 mår som sämst.
– Vi spekulerar i om detta kan bero på att unga personer har en mer instabil livssituation, både vad gäller ekonomi och socialt liv. Vi vet också sedan tidigare att psykisk ohälsa förekommer i större utsträckning hos unga människor jämfört med äldre grupper, säger Karin Brocki i ett uttalande på Uppsala universitets hemsida.
På flera platser i världen har man också upptäckt en koppling mellan nedstängning av skolor och ökad suicid bland unga. I Las Vegas tog 18 personer sina liv under nio månader av coronapandemin i jämförelse med nio personer under samma period året innan.
– När vi började se uppgången hos barn som tog sina liv, visste vi att det inte bara var covid-siffrorna vi behöver titta på längre, säger Jesus Jara, distriktschef för Clark County i Las Vegas till New York times.
Efter månader av distansundervisning och nationella utegångsförbud planerar studenter i Frankrike stora protester mot distansundervisningen och sprider sina upplevelser online under hashtaggen #GhostStudents.
”Vi är fast dygnet runt i ett rum som inte är större än en fängelsecell. Hur mycket ska en student uthärda?”, skrev den franska studenten Romain Narbonnet i ett öppet facebookinlägg efter att hans klasskamrat försökt ta sitt liv. Klasskamraten klarade sig och ligger nu på sjukhus.
”Håll-ut-effekt”
I Japan gick suicidstatistiken för unga ner 14 procent de första fem månaderna av pandemin och ökade sedan med 16 procent mellan juli och oktober. Forskare tror att ett sådant mönster har att göra med att de unga påverkas av en så kallad ”håll-ut-effekt”, eller ”smekmånadseffekt” under den första tiden i coronapandemin, något man sett även i andra länder.
Sofie Axelsson
