En fjärdedel av platserna på äldreboendena i Sverige har försvunnit de senaste 15 åren. Det berättade Dagens ETC i går. Men den kraftiga minskningen har inte bara haft effekter för de äldre själva och personalen på boendena, vars jobb blivit tyngre.
Även åldringarnas söner och döttrar har tvingats ta sig an helt nya roller, som anhörigvårdare med allt mer ansvar. I sin avhandling Omsorgens pris i åtstramningstid, anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv, har Petra Ulmanen, forskare i socialt arbete vid Stockholms universitet, tittat närmare på detta. Resultatet visar att både söner och döttrar har ökat sina omsorgsinsatser för föräldrarna under 2000-talet. En vanlig uppgift är att hjälpa sina föräldrar med att få till och samordna olika insatser från den offentliga vården och omsorgen. En insats som troligen ökat i takt med att äldreboendeplatserna och sjukhusplatserna minskat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Kraven på samordning kring de äldre ökar ju längre de bor kvar hemma, samtidigt som organisationsförändringar inom bland annat hemtjänsten gör att möjligheterna att samverka på ett bra sätt minskar. Problemen ställs på sin spets när de äldre som bor hemma blir så mycket sjukare, säger Petra Ulmanen.
Hälften av kvinnorna mår dåligt
Avhandlingen visar också att medelålders män och kvinnor ger omsorg till en gammal förälder i lika stor utsträckning, men att det sliter hårdare på döttrarna. 48 procent av kvinnorna upplever psykiska påfrestningar, jämfört med 28 procent av männen. Vad det beror på går inte att säga säkert, men Petra Ulmanen tror att svaret kan finnas i könsrollerna.
– Vi vet ju att det finns väldigt könade normer kring vad som är god omsorg. Kvinnor möter tydligare normer om att de ska ta ansvar för att folk omkring dem ska må bra vare sig det gäller deras barn, partner eller föräldrar. Det är inte heller otroligt att biståndsbedömare inom socialtjänsten har dessa könade normer och kanske bemöter kvinnor och män olika. Kanske blir söner mer tagna på allvar när de kommer med sina synpunkter, säger hon.
Samtidigt visar en studie som myndigheten Vårdanalys presenterade förra året att väldigt många av nästa generations pensionärer vill flytta till äldreboende när de blir gamla. Drygt hälften uppgav att de hellre skulle vilja flytta till någon form av anpassat boende än att vara kvar hemma vid en lättare funktionsnedsättning. Vid en svårare funktionsnedsättning anger omkring 70 procent att de skulle vilja flytta till ett äldreboende.
Läs också: ”Människors behov kan inte åldersbestämmas”
Känner oro
Det går att tänka sig att det finns ett samband mellan de båda forskningsresultaten. Att de personer som i dag anhörigvårdar sina föräldrar har blivit avskräckta och önskar sig en annan situation än föräldrarna när de själva blir pensionärer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, är inne på den linjen.
– Jag tror att det är svårt att som 50-åring veta hur man vill ha det sedan, men jag tror att de har svarat om sina föräldrars situation. De känner att de själva är oroliga för att deras mamma bor kvar hemma. Studien är också intressant för den visar svart på vitt att nej, vi vill inte alls bo kvar hemma. Det är en föreställning som politikerna har som inte har bärighet på verkligheten, säger hon.
Allt fler protesterar
Petra Ulmanen tror att en förändring inom äldreomsorgen kan vara på gång. Allt fler protesterar mot dagens situation. Ett exempel är Gertrud Sigurdsen som var socialdemokratisk socialminister 1985-89, som för drygt två år sedan skrev ett debattinlägg i DN där hon kallade hemtjänsten ”tvångsvård i hemmet”.
– Det gäller att vi höjer våra röster. Det har varit flera fall som uppmärksammats de senaste åren där äldre och anhöriga gått ut och sagt ”så här kan vi inte ha det”. Det är det som är vårt hopp för framtiden. Men det blir lite paradoxalt, för det blir ytterligare en uppgift för anhöriga att driva talan för sina föräldrar. Men jag tror att det är vägen framåt, säger Petra Ulmanen.
