BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den unga killen som är sist ut, har just lämnat det omdiskuterade husvagnslägret i Baggböle. När ETC Umeå besöker ängen står fyra, fem vagnar kvar i leran, medan ett par män med en traktor håller på att dra dem mot vägen, där de får invänta bortforsling. Svenska kyrkan ska nu städa upp på ängen, som ägs av Luleå stift, och därefter ska Trafikverket börja förbereda för Västra länken-bygget.
”Jag vet faktiskt inte var vi ska bo”
Redan i november förra året genomfördes en första flyttvända, då barnfamiljerna fick plats på Svenska kyrkans härbärge på Backengården. Ett 30-tal EU-migranter stannade kvar i husvagnarna, men veckan före påsk utrymdes lägret definitivt. Några av de som har bott på ängen har fått tillfälliga platser på härbärget. Tolv av husvagnarna får stå på EFS parkering ett hundratal meter bort fram till den 15 maj, sedan måste även de flyttas därifrån.
– Det här väcker blandade känslor. Många har bott en längre tid ute på ängen och det har blivit deras hem. Samtidigt är inte det ett värdigt boende i långa loppet, säger Jari Prosi medan vi tittar in i en av de slitna husvagnarna.
Men även härbärget på Backengården ska stänga. Det kontrakt som Umeå pastorat har tecknat med kommunen om att driva vinterhärbärge med tillhörande verksamhet går ut den 15 maj. Själva byggnaden ska säljas och några andra lokaler som är lämpliga för härbärge har inte pastoratet. Umeå kommun fattade redan för två år sedan beslut om att inte hålla någon kommunal uppställningsplats för husvagnar och kommunen har heller inte velat driva eget härbärge.
Från mitten av maj har alltså EU-migranterna inte längre någon fast plats att bo på. Ett 30-tal har åkt tillbaka till Rumänien och Bulgarien, men andra stannar. Emil Calderar bor på härbärget och vill inte lämna Umeå. Han, liksom hans fru, har deltidsjobb, men månadsinkomsten är knapp och vad som ska hända i maj när de och barnen står utan bostad vet de inte.
– Jag vet faktiskt inte var vi ska bo när härbärget stänger – det är i gudarnas händer. Jag drömmer om ett hem, ett hus, ett vanligt jobb. I Rumänien har vi inget – only my grandfather, säger Emil.
Nere i ett färgglatt rum i källaren pågår Gradinita, som betyder ungefär förskola – en pedagogisk verksamhet som leds av personal från pastoratet två gånger i veckan. I vanliga fall går ett tiotal barn här – de pysslar, tränar ord på svenska och lär sig alfabetet, men just i dag sitter bara Eva, Emil och Jasmina runt bordet och bygger med modelllera. För att föräldrarna ska få bo på härbärget, har det varit ett krav från pastoratet att barnen ska komma till den pedagogiska verksamheten, säger Linnea Sjöström, som är delprojektledare på Digniti Omnia i Svenska kyrkan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– För de stora barnen skulle det vara bäst att gå i skola i Rumänien, men ofta är det så att när föräldrarna är borta, så blir skolgången lidande. Här får de ändå en grundtrygghet i att vara med sina föräldrar, och jag tror att de genom oss får med sig en tanke om att de vuxna i skolsystemet faktiskt kan vilja dem väl.
Men tanken på att härbärge och förskoleverksamhet stänger om ett par veckor får Linnea att se dyster ut:
– Förra året kunde vi säga att nu får ni flytta ut till husvagnarna och så ses vi kanske till hösten. Nu får vi säga att ni är välkomna att flytta ut på gatan.
Inga planer på ett nytt härbärge
Maria Carmona Brändström är härbärgesvärd. När hon talar om de attityder som EU-migranterna kan mötas av, börjar ögonen flamma.
– Den som sitter hela dagen på sina bara knän och tigger och sedan kommer hem och skurar och ordnar det för sina barn – den personen är inte lat. Men det är det som man får höra. Du ska se vilka blickar jag får när jag hjälper dem att gå till apoteket eller läkaren – det är ett ständigt ifrågasättande! Det är frustrerande att vissa inte fattar att de inte har något att åka hem till. Man bävar inför nästa vinter – jag hoppas att kyrkan och kommunen kan komma överens.
Men Svenska kyrkan och Umeå kommun kommer hädanefter att lägga sina främsta hjälpinsatser i Rumänien och Bulgarien. Kommunen planerar att bjuda in olika hjälporganisationer till en dialog för att se hur parterna kan hjälpa till i EU-migranternas hemländer, kanske med pengar, kanske med skolutrustning. Arbetet är än så länge bara i startgroparna och väntas ta form under hösten. Något nytt härbärge i Umeå är i nuläget inte planerat. Vad händer då om det sitter barnfamiljer på gatan här till vintern?
– Då får de begära akut bistånd från socialtjänsten, det gäller alla som finns i kommunen, säger Ahmet Gümüscü, samordnare för utsatta EU-medborgare i Umeå kommun.
– Vi har sagt till kommunen att vi gärna diskuterar någon form av samverkan i frågan om härbärge, men då är det de som måste driva frågan, inte vi, säger Bengt Bergius, ordförande i pastoratets styrgrupp för migrationsarbete.
Jari Prosi på Backengården ser lätt vemodig ut. Om ett par veckor måste han se till att ett 40-tal boende flyttar därifrån. Både husvagnslägret och härbärget är snart bara ett minne.
– Vi får inte betrakta de här människorna som handikappade, som om de inte hade någon förmåga alls. Kan man ta en jobbig resa genom Europa, tigga hela dagarna och bo i husvagn, då har man en kraft i sig. Men man skulle gärna vilja att den kraften kunde användas mer långsiktigt.
