BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Domen sätter en rättspraxis som banar väg för arbetsgivare att utesluta muslimska kvinnor från arbetsplatsen, framför allt bland privata arbetsgivare. Vi hamnar i en sårbar position.
– Om jag skulle ställas inför valet att behålla jobbet eller att fortsätta att ha på mig min hijab kommer jag att välja att hålla fast vid mina religiösa principer. Men det skulle ju också innebära att jag blev isolerad och ekonomiskt utsatt, så bilden som en del målar upp om att domen skulle befria muslimska kvinnor från förtryck blir väldigt skev.
”Ett val som jag har fått försvara”
När Samaa Sarsour valde att börja bära hijab var hennes familj först tveksamma. De ville helst inte att hon skulle ha på sig sjalen. Det var hon själv som fattade beslutet.
– Det finns säkert kvinnor som tvingas att ha på sig hijab, men så var det verkligen inte för mig. Det är ett val som jag har fått försvara.
– Jag vet också många muslimska kvinnor som skulle vilja bära sjal men som inte vågar. De tycker att de har för mycket att förlora.
Samaa Sarsour menar att domen om den leder till nya strukturer på arbetsmarknaden kan slå hårt mot kvinnor – oavsett vilka skäl de har till att bära hijab.
– Det finns ju kvinnor som upplever jobbet som en frizon där de får göra någonting som de är bra på själva, medan de inte får det utrymmet i hemmet eller i andra relationer. Då hamnar de i en väldigt utsatt position och kan till och med bli av med sin försörjning och ekonomiska självständighet. De blir dubbelt utsatta.
Hur tycker du att det är att vara muslim och bära hijab i Sverige i dag?
– Jag tycker att det har blivit väldigt mycket svårare de senaste fyra–fem åren. Jag får ta emot hat och hot av personer som har googlat upp min adress. Jag hör om andra muslimska kvinnor som blir hotade när de är ute.
– Numera går jag sällan ut sent, ser till att någon möter mig om jag ska gå någonstans på kvällen och åker hellre bil än kollektivt, för jag är rädd att bli attackerad.
Upplevt flera trakasserier
Samaa Sarsour berättar om ett tillfälle då hon hade satt sig i bilen på parkeringsplatsen för att åka hem, när en man drog ner byxorna och började kissa på hennes bil. Det enda hon kunde göra var att låsa dörrarna och vänta på att han skulle ge sig av.
– Jag har blivit dragen i sjalen, flygplatspersonal frågar om jag har gömt vapen där – vilket man inte gör med folk som har mössa på sig.
De senaste årens växande diskussioner om badhus som har särskilda tider för kvinnor och om föräldrar som tvingar små barn att bära sjal har eldat på diskussionen, och en del debattörer vill se ”slöjförbud” i offentliga miljöer.
– Det förekommer tvång, vilket jag naturligtvis är emot. Men de fallen är undantag. Man kan inte utgå ifrån ett undantag för att förespråka ett förbud.
”Folk är rädda”
Samaa Sarsour upplever att förbudsdiskussionen har att göra med mytbildningar om muslimer.
– Ta diskussionen om badtider. Det kan finnas flera orsaker till att kvinnor inte vill bada samtidigt som män och hade kravet kommit från feministiska grupper hade det nog inte ifrågasatts som det gör nu.
– Jag tror att folk är rädda för muslimer för att de tror att vi vill ”ta över” i samhället. Att vi skulle ha en dold agenda. Det är det som skapar de här starka reaktionerna.
– Tyvärr är det många muslimer som känner sig uteslutna ur gemenskapen på grund av det här. Även personer som har bott i Sverige och ”gjort allt rätt” känner att de inte får räknas som svenskar. Det är väldigt tråkigt och många funderar ju på vad de har för alternativ, om de ska stanna kvar här eller inte.