– Den av oss som vinner kommer få någonstans mellan 50 och 60 procent av rösterna. Jag tror att det blir ganska jämnt, säger Magnus P Wåhlin.  

Att det fortfarande är vidöppet om språkrörskampen när kongressen inleds är inget anmärkningsvärt. Miljöpartiet är inte som de andra. 

När Magdalena Andersson valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna för två år sedan var det med hundraprocentig majoritet. Ingen annan kandidat fanns ens nämnd i diskussionerna innan kongressen.  

När Miljöpartiet nu alltså ska välja efterträdaren till Per Bolund som nytt manligt språkrör har det varit över dussinet kandidater med i matchen. Två kvarstår, Helldén och Wåhlin.  

– Inom Socialdemokraterna har man en idé om att allting måste vara enhälligt. För oss är det inte så. Vi vill ha många kandidater att rösta på. Vi uppskattar när folk ställer sig till förfogande. Vi uppskattar att vi inte alltid tycker lika om allt. Vi är en annan typ av parti helt enkelt, säger han.

Körde buss till barnhem 

Magnus P Wåhlin är inte uppväxt i Miljöpartiet, utan blev medlem först vid 37 års ålder, 2008. Engagemanget för samhället har dock funnits sedan barnsben då han var scout, och i tonåren blev han ordförande för Ungdomens fredsförbund i Malmö, dit familjen flyttat från lilla Billesholm sex mil norrut.  

– Det första jag fick göra var att åka till Rom och besöka FAO, Food and Agriculture Organization. Som 15-åring kom jag in där med alla de här männen i slips som pratade om hur människor har problem att få tag i mat runt om i världen. Det var nog den första politiska upptäckten, berättar han över en fiskgryta på restaurangen Kafé De Luxe, ett av hans stamställen i stan.  

Nästa resa gick till Rumänien och de vida uppmärksammade barnhemmen med utmärglade barn som levt instängda i burar under diktatorn Ceausescus tid.  

– Vi satt i soffan och såg de hemska bilderna på tv och tänkte att vi måste göra något så vi köpte en gammal SJ-buss och körde ner med massa sjukvårdsutrustning. Vi spelade teater med barnen, tog ut dem i solen, renoverade lite och hjälpte personalen att sköta barnen.  

Parallellt var han också volontär på Stadsmissionen i Malmö, med erfarenheter som satte djupa avtryck.  

– Jag lärde mig att människor kan drabbas av samhället på olika sätt, utan att de har någon egen förskyllan. Att man behöver ha empati med folk som har det svårt. Jag brukar säga att samhället har en tendens att fattiggöra människor. Att vara fattig är inte någon identitet, någonting man väljer, det är något som görs emot en från samhällets sida. Det där tror jag att jag har kvar i mig.

Skolades i SSU 

Det var kanske där som grunden lades för det vägval som Miljöpartiet står inför nu, hösten 2023. Mellan Magnus P Wåhlins linje, där social rättvisa, fördelningspolitik, utrikespolitik och välfärdsfrågor tar stor plats bredvid de självklara miljö- och klimatfrågorna och Daniel Helldéns där fokus ska vara tydligt på just miljö och klimat.

Och Magnus P Wåhlin har varit med partier längre till vänster än Miljöpartiet. Han gick med i SSU, eftersom ”farsan var gråsosse” och han insett att man behöver pyssla med politik om man ska förändra världen. Där var det kurser på Bommersvik med Anna Lindh och ett ”stenhårt jobb” mot den planerade Öresundsbron.  

– Vi var helt övertygade om att det skulle sabba hela Östersjöns ekologi, att saltmängden skulle öka så att all fisk skulle dö ut. Vi demonstrerade, kedjade fast oss vid bulldozrarna, men när polisen kom och sa åt oss att åka hem så gjorde vi det. Samma sak med 30 november-demonstrationerna i Lund, där vi satte oss i vägen för nazisterna. Vi var snälla, det var ingen som slogs de åren. Att de nu är med och styr Sverige är en katastrof och ett underbetyg för demokratin.

 Vi demonstrerade, kedjade fast oss vid bulldozrarna, men när polisen kom och sa åt oss att åka hem så gjorde vi det. 

Den kristna tron kom också förhållandevis sent i Magnus P Wåhlins liv. Från att ha kallat sig ateist så tog han ett sabbatsår i gymnasiet och säsongsjobbade som skidlärare och bartender i Österrike, där han också hittade Gud.  

– Jag hade dåliga betyg och mådde inte jättebra, var en ganska vilsen ungdom som funderade mycket på vad jag skulle göra och hur världen såg ut. När jag då sökte tron så uppfattade jag att det fanns någonting som faktiskt höll mig uppe, att Gud fanns. Det var det som blev vändningen.

När han kom hem hade han bestämt sig för att läsa till präst, så 20 år gammal gick han konfirmandskola på folkhögskolan St Sigfrid utanför Växjö, där hans präst även var aktiv i Vänsterpartiet. 

– För mig blev det väldigt viktigt, att se att man kunde vara kristen och politiskt engagerad samtidigt. Jag ville ju engagera mig politiskt men jag ville också vara präst, säger han och visar sin tatuerade triquetra, symbolen för treenigheten, på högerarmens vältränade biceps.  

Han gick med i Vänsterpartiet en kort period, och många år senare, när han blivit prästvigd, så fick han jobbet som skolpräst på just den folkhögskolan och flyttade till Växjö.  

Och så bytte han parti igen.  

– Det var helhetssynen som gjorde att jag valde Miljöpartiet. Att vi behöver se till hela naturen och hela människan. Och jag hittade en väldigt tydlig solidaritet med människor där, som också innebär att man vill minska de ekonomiska klyftorna.

Hyllas av Växjö-moderat 

Sedan 2014 har han suttit med och styrt Växjö kommun, först i nästan åtta år ihop med de fyra partierna i forna Alliansen. 

Hur går det ihop med att vilja minska klyftorna och sträva efter social rättvisa? 

 – Om man ska förändra någonting så måste man söka makten. Sen behöver det ju ske med ett antal röda linjer och förbehåll för hur långt man kan gå i ett samarbete. Vi ville få ner koldioxidutsläppen tydligt och snabbt. Vi ville inte ha en skattesänkning och vi ville fortsatt satsa på välfärden. Det lyckades vi väldigt väl med till en början. Men över tid, under den andra mandatperioden, så upplevde vi att vi tog stryk på det sociala området och fick göra kompromisser som inte kändes miljöpartistiska. Vi diskuterade det länge och till slut kom vi till en punkt där vi kände att de här partierna hade flyttat sig så mycket på riksnivå att det påverkade även här lokalt i Växjö. Då kunde vi inte ställa upp på det längre utan hoppade av.  

Moderate riksdagsledamoten Oliver Rosengren, då kommunalråd i Växjö, beskrev nyligen samarbetet med Wåhlin i en SvD-intervju som väldigt uppskattat. "Han var med när vi etablerade Sveriges tuffaste bidragspolitik, Växjölöftet, en föregångare till det som finns i Tidöavtalet", säger Rosengren till SvD.

Har Oliver Rosengren fel i det? 

– Nej, men vi gör olika tolkningar av samarbetet. Det vi gjorde gällande bidragen var att vi krävde aktivitet. Det tycker jag var bra. När Oliver kallar det ”tuffa bidragslinjen” så säger jag att det vi gjorde var att vi fyllde människors liv med vettigt innehåll, som i bästa fall ledde till att de kunde få ett arbete. Vi minskade inte det ekonomiska biståndet till någon enskild person. Det vi gjorde var att vi tryckte ut människor i arbete och studier.

Medialt har Daniel Helldén fått en högerstämpel i den här språkrörskampanjen för sitt blågröna samarbete i Stockholm, medan ditt liknande samarbete i Växjö gått under radarn på många. Varför tror du att det är så? 

– Jag har också funderat på det. Daniel fick ju mycket gjort på trafikområdet i Stockholm, men tog också stryk på det sociala området. Jag tror de här försäljningarna av skolfastigheter och lägenheter har stuckit i ögonen på folk. Det har vi ju varit förskonade ifrån här, säger han.

På kongressen 2019 utmanade Magnus P Wåhlin valberedningens kandidat, Per Bolund. Wåhlin, som då var en verklig doldis, lyckades ändå få över en tredjedel av rösterna. 

– Alla visste att jag förmodligen inte skulle bli vald, men min ambition var att flytta debatten och det lyckades jag med. Vi tog beslut om att ta fram ett program för social rättvisa, som jag fick ansvar för, och jag valdes in i partistyrelsen. 

Alla visste att jag förmodligen inte skulle bli vald, men min ambition var att flytta debatten och det lyckades jag med.

På kongressen två år senare, 2021, blev det åter diskussion om programmet för social rättvisa, där en viss Daniel Helldén stod på motsatt sida som Wåhlin. 

– Det är intressant nu, när vi diskuterar partiets vägval. Där tyckte Daniel något annat än jag, men sen tog partiet beslut och gick på min väg.

Om du skulle bli vald till språkrör så kommer du kanske få sitta med i förhandlingar om regeringsmakten om några år. Vilka partier ser du som omöjliga att samarbeta med där? 

– Som det ser ut nu så är det ju hela Tidögänget. Inklusive Liberalerna, de behöver göra en rejäl förflyttning om det skulle bli aktuellt, och det ser jag inga tendenser till, säger han och tar ett nikotintuggummi till kaffet efter lunchen. Han har just slutat snusa efter många år. 

– Centerpartiet kanske kan gå att samarbeta med, även om jag tycker de har en ganska extrem näringslivs- och ekonomisk politik. I vissa fall värre än Moderaterna. 

Vi tar bussen hem till familjen Wåhlin, i området Hovshaga i norra utkanterna av Växjö. 

– Vi köpte huset för 19 år sen, när andra barnet kom. Då kunde man fortfarande låna hundra procent, vilket var bra för vi hade ju inga pengar.

Han beskriver sitt vardagsrum som en musikstudio, där övriga familjen – frun Sara och två precis vuxna barn – håller till och spelar. 

– Det är ett jäkla liv. Trumpeter, gitarr, piano, sång, trummor. Det är kul. 

Det är främst jazz som gäller för familjen, även om han själv lyssnar mycket på gubbrock som Lemarc, Lundell och Billy Joel också. Något eget musicerande är det dock inte tal om. 

– Jag stänger in mig och läser mina böcker istället. 

Tre böcker i veckan snittar han på. Ofta ute i fåtöljen i växthuset på den lilla tomten på baksidan, där han njuter av sina chiliplantor, avokado och olivträd. Favoritförfattaren är Paul Auster. 

Just här, en novembereftermiddag i ett idylliskt småhusområde i en mellanstor svensk stad i, känns de interna konflikterna om ”språköra” och ”bråkrörskaos” ganska långt borta, även om det bara är några få dygn kvar till kongressen. 

”Klarar inte en granskning” 

Magnus P Wåhlin har upplevt debatten om honom och Helldén annorlunda än vanligt. 

– Det som jag tycker är nytt, som jag är ledsen för, är att debatten på interna debattforum har varit hårdare i tonen. Jag har aldrig varit med om att folk har pläderat negativt för en kandidat tidigare, men så har det varit nu. Både mot mig och mot andra kandidater. Man har sagt om mig att jag inte kan vissa saker eller att jag inte klarar en mediegranskning. De som sagt det känner inte mig och vet inte vem jag är, men det har man gjort därför att man hellre ser en annan kandidat. Det hände inte 2019 när jag kandiderade mot Per Bolund.

Hur mycket skulle du säga är en höger-vänster-konflikt mellan dig och Helldén? 

– Det är klart det finns med på marginalen, men det är nog mer en diskussion om bredd och spets. Ska vi vara att enfrågepartiet, eller ska vi beredda oss och säga att vi ska fortsätta ha förtroendet från folk i miljö- och klimatpolitiken, men också öka i andra frågor. Och där kan man säga att partiet egentligen redan tagit ställning, när vi antog programmet för social rättvisa. Det är ett vägval. Och det är en diskussion som pågår. Och den kommer att pågå oavsett vem av oss som blir vald på lördag.