– De fungerade som en projektionsyta för sammankopplingen mellan invandring och fattig­dom och ångestkänslor. Tiggare var någonting som de flesta medborgare mötte i sitt vardagsliv och det blev ofta ett ångestframkallande möte. Det har ingenting att göra med romer eller romsk kultur utan det ligger i själva ojämlikheten, att någon som inte har någonting ber dig om hjälp. Men när politiker inte agerade mot ojämlikheten så gjordes det här istället till ett problem kring invandring, med idéer om att en utländsk grupp vill ta våra resurser och arbeten.

Har vänster- och höger­politiker gjort bort sig i ­debatten om tiggeri?

– Ja. Man fastnade i den enkla symbolfrågan, om man ska ha ett förbud eller inte. Det blev en fråga om godhet och moralism. De ville plocka politiska poäng på det istället för att på riktigt diskutera hur man skulle kunna hjälpa den här gruppen ur sin fattigdom inom det svenska systemet. Det blev ett dött lopp mellan de rödgröna partierna och allianssidan.

Varför har det varit så svårt att få en nyanserad debatt om tiggeri och fattigdom?

– Därför att fattigdom rasifieras så mycket. Man kopplar samman etnisk bakgrund med fattigdom och rasistiska och antirasistiska föreställningar som skapar mer passion och starka känslor. Det övertrumfar det här lite tråkigare arbetet med ekonomiska plan- och överläggningar.