För kvinnan, som kom till hospice för att vara vid sin sons sida under hans sista dagar i livet, var de slitna och otrivsamma omgivningarna en extra börda. Hon beskriver känslan i att komma till hospice, som ligger vid en stökig och trafikerad gata där man som besökare kommer via en sliten entré.
– Det var slitet och i trappuppgången låg det tomma kartonger efter en leverans. Det kändes helt enkelt inte värdigt, säger hon.
Helt omgiven av höga hus
Byggnaden där hospice ligger är omgiven av höga hus och utsikten är i alla riktningar över husväggar utan några inslag av grönska. Den som vårdas här och inte orkar lämna sängen kan inte se himlen eller något annat vackert när de tittar ut. Den altan som hospice disponerar ligger även den helt omgiven av höga hus, betong och utan några träd och växter.
Hospice var inte på något sätt den fridfulla plats som kvinnans son hade behövt och önskat.
– Hans fönster låg ut mot gatan. En förskola har sin uteplats på takterass på huset mitt emot. Där släpper de ut barnen vid sju på morgonen. Det blir mycket skrik och rop därifrån hela dagen. Sena sommarkvällar kunde man höra alla ljuden från dem som rörde sig mellan nöjesställena kring Möllevångstorget och i Folkets park. För min son var det plågsamt att ligga och lyssna på, säger kvinnan.
Ljuden från gatan trängde också in och kunde vara direkt plågsamma.
– En av de sista dagarna när min son mådde som sämst så kom de och tömde en container med glas på gatan utanför. Det var helt förfärligt, säger kvinnan.
”Hade känts skönt att få sitta avskilt”
En dag önskade sonen att få komma ut och andas frisk luft. Familjen fick låna en rullstol att ta ut honom i. Det finns en altan för patienterna på hospice, men det fick familjen aldrig veta. De tog i stället hissen till entrén.
– Min son var så sjuk att vi inte kunde gå mer än ut ur huset. Där stod vi på en stökig gata med utsikt över en ful betongvägg, säger hon.
Slutet på familjens vistelse på hospice blev även den ovärdig.
– När min son hade gått bort så samlades vi anhöriga i det som var allrum och matsal, där de patienter som orkade satt och åt. Där satt vi och pratade igenom det som hade hänt. Det hade känts skönt att få sitta i något mysigt och avskilt rum, men något sådant fanns inte, berättar hon.
Skrev till patientnämnden
Kvinnan skrev ner sin berättelse om hur hon hade upplevt tiden på hospice och skickade den till patientnämnden och fick även träffa och prata med ansvariga för verksamheten. Hon har fått besked om att vissa saker skulle ändras efter detta. Men det stora problemet med lokaler som inte är ändamålsenliga kvarstår.
Fotnot: Byggnadens exteriör och gatan utanför är välkända för många tv-tittare då det är här som polishuset i serien Bron har placerats. När serien har spelats in så har vårdcentralens skylt plockats ner, och ersatts med skylten ”polishus”.