Rättspsykiatrin är en sluten värld som få har insyn i. Med antologin hoppas författarna kunna öppna upp för samtal, ge en mer nyanserad bild av vilka som vårdas och lyfta röster från patienter som fastnat i vården, dem vården inte fungerat för.

– Oftast är de här personerna inte farliga. Om man pressar och stressar den som inte mår bra då funkar det ju inte. Det finns till exempel en hel del fall där våld mot tjänsteman är brottet de dömts för, och det är ofta det som hänt då. I sin psykos så är de så rädda och tror att de blir attackerade. De känner sig trängda av ordningsmakten och de kanske upplever det som rent självförsvar, men det är ju då våld mot tjänsteman. Och så döms man till rättspsykiatrisk vård, säger Emelie Lundin som är projektledare för initiativet Nationell samverkan för psykisk hälsa, en verksamhet som syftar till att öka patienters inflytande över den egna vården inom rättspsykiatrin.

Vanligt med barndomstrauma

För den som döms till rättspsykiatrisk vård kan tiden inom rättspsykiatrin bli lång. Målet med rättspsykiatrin är att patienten ska tillfriskna och därför är vårdtiden inte tidsbestämd utan förlängs tills patienten inte längre är i behov av rättspsykiatrisk vård. Om vårdbehovet kvarstår förlängs vårdtiden. I antologin finns ett vittnesmål från en person som blivit kvar på en rättspsykiatrisk avdelning i 27 år.

– Det är många som har vårdats under väldigt lång tid. Det finns exempel på personer som hade varit fria idag om de dömts till fängelse, men istället är de kvar i vården, säger Emelie Lundin.

– Det är ett misslyckande. Vården är ändå till för att den som är sjuk och har begått brott under påverkan av sin sjukdom ska få vård. Det är ju därför vi inte dömer dem till fängelse.

Genom vittnesmålen får läsaren komma de vårdade nära. De berättar om hur deras psykiska ohälsa började, brotten de begått, gripandet och upplevelserna av rättspsykiatrin. Många går tillbaka hela vägen till barndomen och berättar om trauman. Majoriteten har varit i kontakt med psykiatrin tidigare. Något som stämmer överens med statistiken: 92 procent av de män som döms till rättspsykiatrisk vård har haft tidigare kontakt med psykiatrin, för kvinnor är siffran 97 procent.

– Hade de fått rätt hjälp tidigare så hade det kanske inte behövt gå så långt att det eskalerade i brott. Både samhället, brottsoffren och personen själv skulle vinna på om man kunde förebygga och hantera människor med svår psykisk ohälsa i ett tidigare stadie, säger Emelie Lundin.

Genom att arbeta med självinsikt, stärka sitt självförtroende och social träning kan fler tillfriskna och komma bort ifrån rättspsykiatrin.

– Man behöver bli sedd som människa och bemött på en jämlik nivå, inte ovanifrån, säger Sten Lundin som är med i projektet.

Sten Lundin har egen erfarenhet av den rättspsykiatriska vården. Han beskriver en stilla tillvaro, med tung medicinering och enformiga dagar.

– Det blir förvaring. Det ska vara lugnt på rättspsykiatrin, väldigt lugnt ska det vara där. Och då är det lättast att folk medicineras för sina symptom vilket leder till passivitet. Det händer inte så mycket annat, det är frukost, lunch, middag, medicin, medicin och sova. Ingenting annat, säger han.

Undermålig missbruksvård

Flera av dem som intervjuats till boken har ett missbruk i botten, några av dem sedan ung ålder. Här tycker Emelie Lundin att rättspsykiatrin och vården i stort behöver arbeta aktivt för att förbättra vården.

– Det är en stor pusselbit som saknas i den rättspsykiatriska vården ser vi, och det har nog att göra med att missbruksvården är så undermålig i Sverige rent generellt. Det går ut över den utsatta grupp som lider av missbruksproblem och samsjuklighet, säger hon.

Ett annat stort problem är att evidensen för vården är låg, och hon har förvånats över att det inte finns mer forskning och att det inte görs mer interventioner inom rättspsykiatrin.

– Man vet inte vad som fungerar, och den främsta behandlingen är medicin. Det krävs mycket mer. Social träning, att arbeta med sin självbild, många behöver vård för missbruk. Klinikerna säger själva att de inte kan fylla vårdtiden, det innebär att människor sitter frihetsberövade utan att ha meningsfull sysselsättning.

Att Sten Lundin har egen erfarenhet har underlättat i arbetet. Han berättar att många öppnar upp och vågar prata först efter att han delat med sig av sina erfarenheter.

– De känner sig delaktiga, och när inga vitklädda människor är med i rummet så kan de till och med börja prata om framtiden och ett liv utanför rättspsykiatrin. Man får igång någonting positivt tillsammans och det är hoppfullt tycker jag.