– Jag tror aldrig att jag har genomfört ett projekt där jag har stött på så mycket motstånd och fått kalla handen så många gånger, samtidigt som jag också har haft ett sådant otroligt flyt, konstaterar Harriet Johansson Otterloo, initiativtagare till ”Dolls for change”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Trots att det var hon som kom på idén och som har genomfört projektet är hon noga med att poängtera att det inte är hon som ska framhållas. Det är dockorna, och alla som har lagt ned sin tid på att göra dem, som är det viktiga.

– Den minsta dockan är 3 centimeter, den största är 60. Den yngsta som har gjort en docka var en pojke på 3,5 år, den äldsta var en 98-årig kvinna. Vissa av dem har varit trasiga när jag har fått dem, och då har jag fixat till dem. Men ingen docka är värd mer än någon annan och alla som har skickat in en docka har varit med och bidragit, säger Harriet Johansson Otterloo.

Levt i en Kafkavärld

Idén till att försöka påverka världsledarna med hjälp av dockor fick Harriet Johansson Otterloo en tidig morgon då hon var i Stockholm. Tillsammans med två vänner hade hon kvällen innan diskuterat möjligheterna att göra någon form av kampanj.

– Jag vaknade klockan fyra på morgonen, och jag har ingen om vem det var som gav mig idéen i drömmen. Men jag kom på att vi skulle kunna göra kampanjen med hjälp av dockor. Kanske är det för att dockor finns i alla kulturer, de kan visa ens drömmar och tankar. De symboliserar den jag är vad jag vill göra, och ibland kan en docka vara ens enda kompis.

Sedan idén kläcktes för ungefär ett år sedan har dockorna anlänt hem till Harriet Johansson Otterloo från världens alla hörn. Ryssland, Japan och USA, är bara några av länderna som har bidragit. Men hur projektet har spridit sig vet hon knappt själv. Uppmärksamheten från media har nämligen varit obefintlig.

– Det har bara spridits med hjälp av mun till mun-metoden, vilket är väldigt fascinerande. Att det fått så lite uppmärksamhet tror jag delvis kan ha att göra med att dockorna förknippas med stickning och syjuntor, vilket inte alls anses vara intressant.

Att hitta någonstans att ställa ut dockorna har varit svårt. Innan hon fick kontakt med Världskulturmuseet vandrade Harriet gata upp och gata ned i Göteborg för att försöka få en utställningslokal.

– Men en gammal tant som kommer in och pratar om dockor är det ingen som tar på allvar, konstaterar hon.

Att få kontakt med berörda personer för att dockorna ska kunna fortsätta sin färd har också visat sig vara ett stort problem. Harriet beskriver det som att hon under det senaste året har levt i en ”Kafkavärld”.

– Jag har verkligen fått uppleva hur stort avståndet är mellan de som har makt och de som inte har det. Det finns så många grindvakter i byråkratin som gör det svårt att nå folk. Eftersom jag vill att dockorna ska komma till FN i New York har jag försökt nå den svenska ambassaden där. De har inte svarat på mina mejl sen i våras. Och att få in dockorna i flyktinglägren har också visat sig vara svårt, de stora hjälporganisationerna har inte heller svarat mig.

Vill inge hopp

Men på något sätt ska det gå, konstaterar Harriet bestämt. Om dockorna inte får åka till FN ska hon göra en bok av projektet, som ska lämnas över till makthavarna. Flyktinglägren ska hon själv åka till, allt för att se till så att dockorna kommer fram ordentligt och inte kommer bort på vägen.

– Jag är tack och lov ganska naiv, och det har hänt många gånger i livet att jag förhastat kastar mig in i sådana här saker. Men jag är uppfostrad med att man ska hålla vad man lovar, och det kommer jag att göra.

Hon framhåller också att det samtidigt har funnits otroligt många människor runt omkring henne som har gjort allt de kan för att hjälpa till. Harriet har hållit i workshops på platser som Angered och Biskopsgården samt under Kulturkalaset, där barn och ungdomar har tillverkat mängder av dockor till projektet.

– Det var någon som sa att det är väl ingen som vill ha de där dockorna, barn vill ha Barbiedockor. Men på Kulturkalaset var det en man som plockade upp en av dockorna. Han höll i den, blev väldigt rörd, och sa: ”Det här kommer visa barnen att det finns någon som tänker på dem”. Det tror jag också.

Rörelsen leva vidare

I mellandagarna kommer workshops arrangeras på Världskulturmuseet. Där finns det chans att tillverka sin egen docka med budskap till makthavarna. Harriet hoppas att rörelsen kommer att leva vidare även efter att hon har avslutat projektet.

– I dag är det så lätt att skriva under en namninsamling på nätet eller att trycka ”like” på en Facebookuppdatering. Det här är ett försök att göra något konkret, att förena hjärna, hand och hjärta och ge en röst till dem som ingen vill lyssna på. Jag hoppas att det kan bidra till att vi fortsätter diskutera det som är viktigt för oss.