DNA-detektiven: Mitt eget familje­mysterium lärde mig att inte ge upp

– Frågetecknen kring min egen historia var avgörande för att inte ge upp. Men det räcker inte med nyfikenhet för att DNA-släktforska, du måste också vara analytisk och envis, och det är en stor fördel om du är teknikintresserad, förklarar hon.

Löste gåtan

Det var just teknikens framsteg i kombination med den första mammaledigheten som ledde till att Johanna Lindh med hjälp av DNA-spårning lyckades lösa den ena av de två familjegåtorna. Men den andra förblir just det – en gåta. Trots att hon har DNA-testat flera släktingar på sin pappas sida, kan Johanna Lindh inte fastslå mer än att den okände mannen kom från Norrland. Men hon fortsätter att forska och är optimistisk till att lösa den sista gåtan.

– Sverige var tidiga med folkbokföring. Vi har välbevarad och nästintill komplett dokumentation, till skillnad från krigsdrabbade länder där mycket har förstörts. Vi har också, på gott och ont, en mycket lägre sekretess på samtida folkbokföring än många andra länder. Där hade mitt jobb varit nästan omöjligt, konstaterar Johanna Lindh.

För den som vill bli DNA-detektiv finns ingen regelrätt utbildning i Sverige, och Johanna Lindh är i stort sett självlärd. Genom att läsa böcker och följa diskussioner på internet om DNA-släktforskning, håller hon sig uppdaterad inom den senaste tekniken för att hitta förlorade släktingar. Hon delar även med sig av sina kunskaper i egna digitala kurser och Facebook-grupper. Trots att många av medlemmarna endast släktforskar på hobbynivå, fortsätter grupperna att vara en viktig del i hennes detektivarbete.

– Vi är ett fåtal i hela landet som jobbar professionellt med DNA-släktforskning. Men de senaste åren har vi blivit fler. Tekniken går framåt och fall som tidigare var svåra att lösa är idag enklare att klara upp, berättar hon.

Sökte i 15 år

Tommy Eriksson, 67, från Sundbyberg hade sökt efter sin pappa utan framgång i femton år innan han fick kontakt med Johanna Lindh 2022. Nyfikenheten, att få veta sin historia och förhoppningen om att få lära känna fadern han aldrig träffat, var alltid där. 
Han var fast besluten att ta reda på sina rötter. Men inte bara för sin egen sinnesro.

– Jag blev själv förälder på 80-talet, och fick barnbarn 2014. Jag ville kunna berätta var de kommer ifrån och vem deras farfar var. De ska inte behöva undra som jag gjorde, de förtjänar att veta, konstaterar han.

Likt många andra som söker sina rötter i jakten på sin identitet, hade Tommy Eriksson inte mycket att gå på; bara ett namn och den historia hans mamma berättat under barndomen. Varför pappa Peter valde att lämna sin fru och sex månader gamla son, var för honom obegripligt. Men ett blodprov från Socialstyrelsen uteslöt den man som Tommy Eriksson alltid trott var hans pappa från faderskapet. Istället blev han tvungen att inse att mamman haft en affär vid sidan av äktenskapet.

– Som liten drömde jag om att vara en “stor och riktig familj” som alla andra. Vår var liten och udda – jag hade ju ingen pappa. Det var tufft att acceptera att mamma farit med osanning. Men jag tror att det var för att skydda mig, berättar han.

Halvbror 500 meter bort

Utifrån Tommy Erikssons DNA-resultat påbörjade Johanna Lindh sökandet i folkräkningar och kyrkböcker. Genom att släktforska på den närmaste DNA-matchningen fick hon upp ett spår och drog slutsatsen att de sannolikt kom från faderns sida. Det visade sig dock att han gått bort 20 år tidigare. Benägen att lösa sitt första fall, skrev hon till hans barn i hopp om att någon ville DNA-testa sig. En ställde upp omgående. Efter några veckor kom resultatet och det visade sig att halvbrodern Kalle endast bodde 500 meter bort.

– Vi hann bara ses en gång. Kalle mådde inte bra och gick bort vid midsommar. Jag hade velat lära känna honom bättre. Jag har dock fått en bra kontakt med hans dotter och det känns väldigt kul, berättar Tommy Eriksson.

Till skillnad från halvsystern visade Stefan, den andre halvbrodern, intresse av att träffas. Telefonsamtalen avslöjade att de hade mycket gemensamt, och i december 2022 sågs bröderna för första gången på ett café på Kulturhuset i Stockholm. Den nya relationen och regelbunDNA kontakten med sin bror är mer än vad Tommy Eriksson någonsin vågat hoppas på, säger han. Något som enligt honom aldrig hade varit möjligt utan Johanna Lindhs ovärderliga insats.

– Det var mitt första lösta fall som professionell DNA-detektiv. Att ge någon mer än vad de förväntat sig är obeskrivligt. Men vissa fall är känsliga. De kan handla om otrohet, och du måste ha förståelse för att det du hittar kan riskera ett äktenskap. Det gäller att inte klampa in och förstöra någons familj, förklarar hon.

Då är chansen bäst

När ett fall inte går att lösa beror det ofta på att det inte finns tillräckligt många DNA-matchningar, vilket kan bero på hög barnadödlighet eller infertilitet. Andra faktorer är hur många generationer bakåt och var i landet familjerötterna finns. Oavsett svårigheten är Johanna Lindhs fokus och passion desamma – att lägga familjepussel och hitta förlorade släktingar. Men det är inte alla som vill ta reda på sin historia. Vissa behåller hellre mystiken trots att det ofta finns en god chans att den man söker lever och kan bygga en relation, speciellt om den som söker är ung. Med äldre sökande är det mer komplicerat då risken är stor att släktingar har gått bort eller inte DNA-testat sig. De bästa förutsättningarna finns för sökande mellan 30 och 50 år. Då är chansen större att personen de söker fortfarande lever och att de har släktingar som låtit DNA-testat sig.

– De är mina favoritfall. De går fortast att lösa och ger mest för kunden. Jag älskar att sammanföra människor, men har lärt mig att sätta gränser och tar inte fall där den okända personen är mer än två generationer tillbaka. Att min lilla hobby skulle komma att betyda så mycket för så många – det trodde jag aldrig, ler Johanna Lindh.

Fotnot: Peter och Kalle heter egentligen något annat.