Men för författaren själv är boken inte något kuriöst porträtt över en isolerad överklass. Tvärtom: hit är vi på väg allihop. Djursholm är en ”viktig normsättare” i det svenska samhället.
– Ett exempel är betoningen på estetisk excellens och förmåga, säger Mikael Holmqvist.
– Det har blivit allt viktigare i arbetslivssammanhang med att kroppen är fysiskt attraktiv och att man allmänt lever hälsosamt. Ett annat exempel är social förmåga, vilket märks i sådana uttryck som ”anställningsbarhet” och ”social kompetens”.
– Att ha en god förmåga att kommunicera, och göra det på ett slagkraftigt sätt är en tredje ”djursholmsk” dygd i dagens samhälle. Allt detta kan kontrasteras mot ett traditionellt meritokratiskt samhälle som värderat intellektuella förmågor, expertis och formella meriter högst.
Vad är ett ”ledarsamhälle”, som du kallar Djursholm?
– Det är ett samhälle som ser sig självt som en moralisk och social förebild, och som utövar ett reellt och praktiskt inflytande över sin omvärld. Det är oftast också ett samhälle som befolkas av många ledare, i Djursholms fall chefer och beslutsfattare inom näringslivet.
Att få tillgång till intervjupersoner och uppgifter har varit förvånansvärt lätt, tycker han. Ibland har han rentav känt sig som en terapeut när folk i enrum kunnat lätta på trycket och avslöja vad de egentligen tycker om att tillhöra den elitistiska kulturen.
– Unga har pratat om hur de knappt orkar längre med att kämpa för höga betyg. Äldre har sagt att de levt med en känsla av press och just otillräcklighet. Djursholm är ett samhälle som ger sina invånare stora möjligheter, men som också är krävande – och ibland till och med kvävande. En person sade till mig: ”Känslan av ’duger jag?’ finns där hela tiden.”
Ändå tycker Mikael Holmqvist att fördelarna är uppenbara – här formas och upphöjs man till en ledare genom familjen, skolan och andra viktiga sociala institutioner. Kollektivismen är – paradoxalt nog – stark. Den kollektiva identiteten benämner Holmqvist som ”aura”. Den förkroppsligas i djursholmarnas viktigaste kapital: invånarnas sociala uppträdande.
– Den märks i det sätt på vilket man pratar, relaterar sig till varandra, äter, dricker, skrattar – det är något som jag ägnar stor uppmärksamhet. Men auran är skör, och den är konstant hotad, inte minst av djursholmarna själva.
Kollektivismen medför press, men också något annat. Mikael Holmqvist menar att Djursholm rentav förkroppsligar det socialdemokratiska folkhemmet, under devisen ”alla ska med” – men det gäller bara de som har råd att bosätta sig där. Man har inte råd med dropouts och utslagna. Mycket resurser läggs på att fånga upp ”svaga individer”.
Din bok har fått många lovord. Men i Dagens ETC menar Göran Greider att din bok kan ses som ”en ansökan till den djursholmska societeten”. Hur ser du på det?
– Jag välkomnar hans tolkning, den bidrar till ytterligare ett sätt att läsa och förstå min bok. Men, som jag också skriver i boken, jag är ju redan djursholmare, åtminstone delvis! Jag bor förvisso inte där, men sett till hur jag lever, tänker och fungerar är jag också en djursholmare. Men det är Göran också, kanske mer än jag själv. Liksom djursholmaren är han en driven kommunikatör, mycket estetiskt medveten och har utvecklat en distinkt social förmåga som gör honom inflytelserik i många sammanhang.
– Och självklart är det pengar, ekonomi, som är centralt för Djursholms inflytande – men då framförallt som en social gränsvakt till denna värld.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
