Det var här jag föddes, här jag växte upp, och det var på den här skolan jag genomled högstadiet i början av 90-talet.

Skönsbergs skola hette den då, efter stadsdelen. Numera står det Hellbergsskolan på fasaden, efter storbonden som skänkte tomtmarken 1912.

Vi parkerar vid gympasalen, där tre flickor i tioårsåldern just slinker in genom porten. Går förbi matsalen, mot stenbyggnadens entré.

– Där låg rökrutan, upplyser jag fotografen.

Den är förstås borta, som så mycket annat. Men trapphusets fossilerade trilobiter är kvar, liksom den mörkbruna Höganäsklinkern, de uppstoppade fåglarna, de höga fönstren i klassrummen och Ortviksfabrikens rökpelare i fonden.

Minnen projiceras på näthinnan, som overheadbilder: Den halvgalna svenskläraren som fick mig utslängd ur klassrummet, assisterad av en biffig niondeklassare. Uppehållsrummet där vi såg Pernilla Wiberg ta OS-guld i storslalom. Slöjdsalen där jag brände upp luggen på gaslågan. SO-salen där vi diskuterade ”invandringen” samtidigt som Lasermannen härjade 40 mil söderut, och där en engagerad samhällslärare sedan guidade oss förbi rasismens blindskär.

Men jag har inte kommit hit för att minnas det förflutna, utan för att ta reda på vad som har hänt sedan jag gick ut nian sommaren 1994. Och visst har en del hänt. Lokalerna har renoverats för 30 miljoner. Den stora entréhallen som var fylld med plåtskåp hyser nu ett fritids. Den gamla bildsalen har förvandlats till ett mysigt läsrum med rymdtema. Lärarrum finns nu på varje våning. Utanför klassrummen hänger barnens ytterkläder, och ovanför dem tecknade självporträtt.

Kommunen är verkligen inne i en dödsdans.

Huset har ömsat skinn. Men även elevunderlaget är ett annat. Hormonstinna tonåringar har ersatts av låg- och mellanstadieelever.

Inne i ett av klassrummen, där jag och andra olycksbarn tragglade tyska verb, sitter nu en grupp ettor och lär sig skillnaden mellan en svensk och en dansk fingerborg. Vetgiriga och frågvisa sjuåringar av olika härkomst.

– Vilka är ni?

– Vi är journalister från Stockholm. Jag har gått här som barn, och nu skriver jag om skolorna i Sundsvall.

– Skriv om mig! säger en flicka med flätor.

Hon tycker att skolan är jättebra. Det tycker alla elever vi pratar med. Det är roligt att lära sig nya saker, att räkna, skriva och teckna.

Så kan det se ut från barnets horisont. I det större perspektivet befinner sig dock Hellbergsskolan mitt i en stor omvandling, eller snarare i dess ena ände. 

***

– Sundsvall är ett otroligt tydligt exempel på hur galet det har blivit, kommunen är verkligen inne i en dödsdans, sa skoldebattören Linnéa Lindquist, alias Rektor Linnéa, till mig innan jag åkte norrut. 

Hon är också uppvuxen i Sundsvall, och har följt utvecklingen med kritiskt intresse.

Här har nämligen friskolorna expanderat och delat ut mångmiljonvinster till ägarna, medan kommunala skolor har dränerats på elever och resurser.

Allt som ett resultat av en reform som sjösattes medan jag irrade runt här som ovetande 14-åring.

För det hänger onekligen ihop. I svensk skola är det valfrihet som gäller, och skattepengarna följer eleven. Allt som ett resultat av en reform som sjösattes medan jag irrade runt här som ovetande 14-åring.

Först kommunaliserades den statliga skolan – bara det ett uppbrott, iscensatt av skolminister Göran Persson (S) 1989. Under 90-talskrisen föll det därför på kommunpolitikernas lott att skära i skolbudgeten, något även jag fick känna av i form av större klasser, trasiga böcker och sämre skolmat.

Men det blåste samtidigt nyliberala vindar i Sverige och ord som valfrihet och privatisering drev genom folkhemmet. 1991 lanserade Carl Bildt (M) därför en ”valfrihetsrevolution”, och den moderate utbildningsministern Per Unckel lovade att ”hitta en formel där pengar tickar ut när en fristående skola godkänts”. Formeln blev fri etableringsrätt, fritt skolval och skolpeng – ett system där föräldrar och elever blev kunder på en skattefinansierad marknad. Målet var att skapa ”likvärdiga ekonomiska förutsättningar”  och ”konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat verksamhet”, oaktat driftsform.

I Sundsvall fick de nyss kommunaliserade skolorna alltså utmanare, om än först bara i form av en liten idéburen aktör: den kristna friskolan Oasen. Först 1999 dök en vinstdriven grundskola upp i form av Heliås i Njurunda. 2001 öppnade också den ideella Mimerskolan i Haga, och drog snabbt till sig ett par hundra elever. Året efter startades det första vinstdrivna gymnasiet, Skvadern, och 2004 etablerade den idrottsinriktade koncernen Prolympia en grundskola som växte snabbt. Sedan dröjde det till 2009 innan Internationella Engelska Skolan kom till stan, men då flockades snart över 500 elever i Mitthögskolans gamla lokaler. Några år senare byggde man ut, och idag är IES klart störst i Sundsvall med drygt 1100 elever.

***

Ungefär så har det också gått till på andra håll. Men faktum är att Sundsvall ligger i framkant, särskilt inom grundskolan.

2023 gick 16 procent av Sveriges grundskolelever i friskolor – en nivå som Sundsvall passerade redan 2011. Och de senaste fem-sex åren har andelen skjutit i höjden, från 20 till 30 procent. Idag går alltså nästan en tredjedel av kommunens drygt 11 000 grundskoleelever i någon av de nio friskolor som finns här. 

Man får bege sig till Stockholms kranskommuner – Nacka, Sundbyberg, Täby – för att stöta på högre nivåer. Med jämfört med andra Norrlandsstäder som Örnsköldsvik (fyra procent), Härnösand (nio procent) och Umeå (15 procent) är Sundsvall något av ett Klondyke för friskoleentreprenörer.

På gymnasienivå är andelen ännu högre – omkring hälften går i fristående gymnasier i Sundsvall. Men där är också riksgenomsnittet högt.

I motsvarande takt har Sundsvalls kommunala skolor tappat elever, varpå enheter har bommats igen eller slagits ihop med andra. 2008 lade till exempel politikerna ner högstadiet i Skönsberg och skeppade de kvarvarande eleverna till Haga. 2013 revs min gamla låg- och mellanstadieskola i intilliggande Korsta och barnen hänvisades till den nyrenoverade Hellbergsskolan, där de fick gå med jämnåriga från Skönsberg. Sedan dess har också Hellbergsskolan urholkats, från initialt 273 elever till dagens 207, utan att befolkningen har minskat. Tvärtom har antalet barn i skolåldern ökat i stadsdelen det senaste decenniet, mycket på grund av invandring.

När vi går på restaurang, vill vi då äta där det är tomma platser eller där det är fullt?

Men enligt Hellbergsskolans rektor Viveca Holm beror inte tappet på att elever har lämnat skolan, utan främst på att vissa föräldrar placerar sina barn i friskolor redan från scratch.

Varför det ser ut så har hon grubblat mycket över.

– Det är ju kö till friskolorna. Hur mycket styr det? När vi går på restaurang, vill vi då äta där det är tomma platser eller där det är fullt?

Även biträdande rektorn Matilda Granlund tror att kösystemet spelar roll, att det skänker en viss status och skapar ett stigberoende.

– Man måste sätta barn i kö när de är väldigt små för att du ska få en plats, och om man har stått i kö länge, ska man då inte ta den plats som erbjuds? 

Valfrihetens mekanik är komplicerad, en kugge tycks haka i den andra.

Vi återkommer till det där. Men först beger vi oss till andra sidan Sundsvall, till valfrihetens och kösystemets slutstation.

***

Det som en gång var ett beryktat mentalsjukhus rymmer nu en friskola med växtvärk.

– Vi har större klasser och vi har behövt anställa ny personal, säger skolans rektor Madeleine Rösth.

– Och vi har gjort ny slöjdsal, ny NO-sal, och nu när vi landar är det skönt att ha allt på plats, säger biträdande rektorn Linda Strömståhl.

Ett annat rektorspar, med helt andra utmaningar.

Sidsjö Fristående Grundskola (SFG) drog igång ruljangsen 2008, i byggnader som renoverats av fastighetsprofilen Hans Bark. Då under namnet Heliås naturvetenskaplig friskola. Namnbytet kom i samband med att Bark köpte ut de tidigare majoritetsägarna under tumultartade former 2019.

Sedan dess har man expanderat, från 300 till 500 elever, från förskoleklass till nian, vilket gjort SFG till den snabbast växande skolan i Sundsvall. Vinster har man också delat ut – åtskilliga miljoner faktiskt, även om Bark har låtit överskotten stanna i bolaget sedan pandemin. Expansionen har kostat på. Men nu är det slut på tillväxten. Trots kö till samtliga årskurser är det i princip stopp.

– Nu vill vi bara vara, säger Madeleine Rösth, som tidigare varit lärare på skolan och som nu är inne på sitt sjätte år som rektor.

Vara och vara – det gäller naturligtvis att konsolidera verksamheten och få allt att rulla på enligt samma principer som tidigare.

– Utöver den naturvetenskapliga profilen har vi lagt till både hälsa och kultur. Det ska inte bara vara kärnämnen och kunskaper som räknas, utan hela människan måste få må bra, säger Madeleine Röst.

– Vi har arbetat mycket med trygghet och relationer. Och vi vill ju få in de nya eleverna och lärarna i det tänket också, säger Linda Strömståhl.

Man jobbar till exempel med åldersblandade mentorsgrupper och regelbunden kontakt med föräldrarna, vilket bidrar till god stämning. Man kan också skryta med goda resultat. På SFG klarade till exempel 100 procent av niorna gymnasiebehörigheten förra året, jämfört med 80 procent i Sundsvalls samtliga skolor. Och det genomsnittliga meritvärdet låg i topp.

Är det månne därför skolan är så populär?

– Vi vill ju tro att man väljer oss för att vi har ett gott rykte, för att vi gör ett bra jobb, att det är därför man ställer sig i kö här, säger Linda Strömståhl.

Samtidigt kanske hänger resultaten ihop med elevsammansättningen. Barn med högutbildade och svenskfödda föräldrar presterar över lag bättre i skolan – på den punkten är statistiken och forskningen entydig. Och på SFG går det ytterst få barn med utländsk bakgrund (fyra procent), medan merparten av föräldrarna har eftergymnasial utbildning (86 procent). Jämfört med många kommunala skolor är det skilda världar. Vilket beror på att SFG har etablerat sig i ett invandrarglest villaområde, men också på att högutbildade oftare ställer sina barn i friskolekö.

Innan vi lämnar friskolan får vi kika in i några klassrum. Alla välfyllda, lugna och etniskt homogena.

Rektorsparet är medvetna om att elevunderlaget är gynnsamt. De vill inte heller klanka ner på kommunala skolor. Innan Madeleine Rösth började som lärare på SFG arbetade hon faktiskt på min gamla högstadieskola i Skönsberg under några år. Hon slutade 2008, men inte för att hon vantrivdes utan för att den lades ner.

– Det var inget fel på den skolan, tvärtom tyckte jag att den funkade jättebra. Vi hade många elever med stora behov, men det visste man ju om, så då mötte man de behoven, och så fanns det ganska bra med resurser tyckte jag då. Vilket kanske också var orsaken till att det inte gick ihop till slut, jag vet inte. Sedan blev det ju också för lite elever, och det är förstås ekonomi det handlar om.

Men här, på SFG, går det ihop. Här finns det resurser och marginaler. Köerna är långa, elevantalet maxat och intäkterna stabila. Man kan fylla klasserna, planera organisationen och nyttja alla lokaler optimalt.

– Att det är stabilt skapar bra förutsättningar. Och det önskar man ju kommunens skolor också, säger Madeleine Rösth.

Innan vi lämnar friskolan får vi kika in i några klassrum. Alla välfyllda, lugna och etniskt homogena. I ett av dem får 25 fjärdeklassare lära sig hur man bäst borstar tänderna. Ute på gården röjer några yngre barn runt med innebandyklubbor i snömodden. Längdskidorna ligger som plockepinn på marken. Här är det nära till spåren.

***

Kanske fanns det resurser i kommunens skolor när Madeleine Rösth bytte arbetsgivare 2008. Men där och då drogs svångremmen åt. Året innan hade Sundsvallspolitikerna aviserat nerskärningar på 50 miljoner. 

”Vi måste göra så eftersom det blir färre elever”, förklarade Barn- och ungdomsnämndens socialdemokratiska ordförande Martin Johansson, som ändå trodde att det fanns ”goda möjligheter att ha en bra skola i Sundsvall även efter det här”.

200 lärare demonstrerade på Stortorget, varnade för konsekvenserna, men besparingar blev det likafullt. Skolor stängdes och lärare tvingades gå.

Det var bara början. 2009 klubbades ännu ett sparpaket, nu på 95 miljoner. Nya protester från lärarna, namnlistor, debattartiklar. ”Hela verksamheten är på väg att rasa ihop”, sa Lärarförbundets ordförande Christin Grellson. Men förvaltningen och de styrande politikerna stod på sig: kostnaderna för lokaler och personal måste ner, skolor måste stängas och lärarlag bantas. Finanskrisen hade tömt kommunkassan och konkurrensen om skattepengarna hårdnat. ”Den nya pjäsen i det här spelet är alla nya friskolor, och det är det som gör det så svårt att planera verksamheten idag jämfört med tidigare”, sa Martin Johansson till P4 Västernorrland.

2011 rapporterade Expressen om konsekvenserna: Tre av Sundsvalls skolor fanns med på listan över de med sämst betygsgenomsnitt i årskurs nio. Klyftorna mellan hög- och lågpresterande elever ökade. Nerdragningar, ständiga lärarbyten och minskat elevstöd var några orsaker som dryftades. 

Göran Wallin, rektor på Ljustadalens skola, skyllde också på friskolornas sållning: 

”Kan du skapa en friskola där du väljer elever som är studiemotiverade och framåt och har föräldrar som är måna om utbildning, då skapar du en segregation i samhället. I de kommunala skolorna får vi ta hand om alla andra” – det vill säga de resurskrävande eleverna. 

Skolkuratorn Amelie Haglund efterlyste samtidigt ett annat ekonomiskt fördelningssystem, ”så att friskolorna inte dränerar den kommunala skolan”.

Men friskolorna tog mer mark. Dränaget fortsatte.

När Alliansen tog makten i Sundsvall 2010 lovade man först rekordsatsningar på skolan. Men istället blev det nya besparingar, större klasser, färre smågrupper för barn med särskilda behov och ökad arbetsbelastning för lärarna. Enligt de fackliga skyddsombuden var det ”bara en tidsfråga innan någon drabbas av utmattningsdepression”.

Det räckte ändå inte. Barn- och utbildningsförvaltningen redovisade växande underskott, ja kommunen gick back lite överallt, och 2019 aviserade den styrande treklövern S-C-V ett stort paket, kallat P300. Kommunen skulle spara 300 miljoner till slutet av 2021, och skolan skulle stå för omkring 100 miljoner.

Nu var måttet rågat för många lärare, föräldrar och elever. 2021, i coronapandemins svallvågor, ekade protesterna över Sundsvall. Demonstrationer, nya namninsamlingar och lärarupproret ”På våra bara knän” ruskade om politikerna, varpå nerdragningen justerades till 65 miljoner.

Resultatet? Under några år hade kostnaden per elev i Sundsvall tangerat riksgenomsnittet – nu störtdök den och 2022 hamnade Sundsvall på plats 13 från botten. Men läckaget fortsatte. 2022 gick man visserligen plus minus noll, men året efter blev det röda siffror igen.

De kommunala lärarna håller uppe hela systemet med sitt engagemang och sin pliktkänsla.

2024 redovisade Barn- och utbildningsförvaltningen ett underskott på 34 miljoner, vilket förklaras med att ”verksamheterna inte klarat av att ställa om i samma takt som barn- och elevvolymerna har minskat”. Men nu måste kostymen krympas.

Var går bristningsgränsen? Enligt läraren Therese Lindberg, som har genomlidit mer än 15 år av åtstramningar, är den redan passerad.

– De kommunala lärarna håller uppe hela systemet med sitt engagemang och sin pliktkänsla. De vill inte ge upp, för barnens skull. Men till slut pallar man inte längre, man måste tänka på sin egen hälsa och då tvingas man sluta.

Själv är hon dock kvar. Och hon har ställt sig på barrikaderna. Protesterat, debatterat, tagit fajten. Såväl friskolesystemet som kommunpolitikerna har fått sig en släng av den Lindbergska sleven. Vad henne anbelangar är alltihop en härdsmälta: På Skönsmons skola, där hon jobbade fram tills nyligen, var det nya förutsättningar varje år beroende på hur många barn som försvann till friskolorna. Elever kunde schappa under pågående läsår, så det var omöjligt att planera. Och så dessa ständiga nedskärningar, uppsägningar, minskade resurser, samtidigt som politikerna lägger över ansvaret på den kvarvarande och allt mer pressade personalen.

– Föräldrar som har sina barn i den kommunal skola får hela tiden höra att resurserna minskar, och de märker ju att deras barn får mindre hjälp. Sedan säger kommunen till oss lärare ”varför presterar ni inte bättre, ni måste ju få föräldrarna att stanna kvar i den kommunala skolan”. Alltså tänk dig att få höra det när man är så utsatt för nerskärningarnas konsekvenser. Vi kämpar och kämpar och säger att det här går inte. Du vet, det ryker ur öronen på mig.

Riktigt lika mycket ryker det inte ur Margareta Lindströms öron. Hon är ordförande för Sveriges Lärare i Sundsvall och hon är försiktigare i kritiken, antagligen för att hon värnar kommunens rykte. För hon är ju en del av den.

– Tyvärr tycker jag att det ofta framställs som att vi har dåliga lärare och dåliga skolor. Men så är det inte. Däremot har vi sämre förutsättningar.

Hon jobbar 40 procent som lärare på Ljustadalens skola – en av många skolor som har plågats av elevflykt, underskott och vidhängande sparkrav. Så sent som ifjol kapades nästan en tredjedel av personalstyrkan. Och många medlemmar arbetar under liknande villkor. De kommunanställda lärarna är pressade, en del mår dåligt, det är helt enkelt tufft där ute, säger Margareta Lindström.

Hur det är för lärarna på friskolorna vet hon inte riktigt. De tillhör inte samma lokalförening utan diverse riksföreningar. Och insynen i friskolorna är minst sagt begränsad. Men generellt har de nog sämre löner och på vissa sätt en tyngre arbetsbörda, tänker hon. För lärartätheten är ju lägre.

***

Under återbesöket i Sundsvall intervjuar jag lärare med erfarenhet från bägge världarna. Och vittnesmålen spretar en del. En lärare på Prolympia beskriver till exempel en arbetsplats med många vuxna, gott om resurser och korta beslutsvägar – ”allmänt känslan av en organisation som mår bra till skillnad från hur det var inom kommunen”. Hon arbetade tidigare på den kommunala S:t Olofsskolan, och där var det mer toppstyrt, trögare och stökigare.

En erfaren fritidspedagog har gjort en omvänd resa, från friskola till kommunal skola, från Internationella Engelska Skolan till S:t Olofsskolan. På IES var det regler och struktur och tydliga ledare, vilket bidrog till ordning och reda i klassrummen. Men även om han tveklöst skulle rekommendera barnfamiljer att välja IES, så skulle han inte råda folk att söka jobb där:

– Det är lite som en sekt. Det finns inte så mycket personalvård, arbetssituationen är oerhört pressad och det är en tystnadskultur. Du ska prestera 110 procent hela tiden, du har ögonen på dig och får höra direkt när du gör misstag.

Man känner en maktlöshet.

På S:t Olofsskolan är det mer avslappnat, man kan sitta ner och andas ibland. Men det är klart att elevflykten och nedskärningarna känns av, särskilt på en skola med sociala problem och många elever med utländsk bakgrund.

– Det skulle tvärtom behöva satsas på skolan. Men det är ju så här världen ser ut liksom, tyvärr går det väl inte att göra så mycket åt.

Margareta Lindström ser inte heller hur utvecklingen ska kunna vändas, med annat än att hela friskolereformen rivs upp eller skolpengssystemet revideras.

– Vi har hamnat i en negativ spiral och vi lyckas inte komma ur den. Inte som systemet ser ut idag. Man känner en maktlöshet.

Även friskoledebattören Linnéa Lindquist har svårt att se hur Sundsvall ska kunna få ordning på ekonomin och stoppa elevflykten.

– Du kan ju alltid fråga politikerna hur de tänker ta sig ur det här.

***

I Kommunhuset sitter Olle Åkerlund. Han är gammal fackombudsman, tidigare föreståndare för IF Metalls a-kassa och naturligtvis socialdemokrat. Sedan hösten 2022 rattar han Barn- och utbildningsnämnden i Sundsvall. Och han går rakt på sak, till pudelns kärna om man så vill: friskolesystemet.

Olof Palme sa ju att vi ska vara rädda om den sammanhållna skolan och nu vet vi varför.

– Det har slagit sönder vår kommunala skola. Olof Palme sa ju att vi ska vara rädda om den sammanhållna skolan och nu vet vi varför.

Åkerlunds parti har knappast varit oskyldiga. 1997 ritade till exempel Göran Perssons regering om ersättningssystemet så att friskolorna fick 100 procent istället för tidigare 75 procent av kommunens snittkostnad per elev. Vilket gjorde det mer lönsamt att driva friskola. En gymnasieplanerare i Göteborg talade om en ”ketchupeffekt när villkoren för skolpengen ändrades”.

Effekten syntes också i Sundsvall, ja särskilt i Sundsvall, för här var kommunens snittkostnad per elev relativt hög under 00-talet – något som antagligen gjorde att friskolorna fick upp ögonen, menar Olle Åkerlund.

– Vi hade en väldigt hög skolpeng förr. Så det var lukrativt att starta friskolor i Sundsvall. Nu är den inte lika hög, så nu skriker de istället att de får för lite.

Han tänker på gymnasieskolan Skvadern, som 2023 begärde 24 miljoner i retroaktiv skolpeng från kommunen då ekonomin uppgavs vara pressad. Sedan visade det sig att skolans styrelse delat ut mångmiljonbelopp i vinst till sig själva.

En moralisk plump förstås, men helt enligt reglementet. Vilket visar hur galet systemet är, enligt Olle Åkerlund. Men det värsta är nog detta:

– Om vi tappar elever till friskolor så ser rektorerna det först den 22 augusti. Men då har de redan riggat en organisation för ett visst antal elever, och att ställa om en organisation tar runt åtta månader. Under den tiden ökar dock snittkostnaden per elev, och därmed skolpengen, vilket gör att vi måste kompensera friskolorna i efterhand för att vår snittkostnad ökade, vilket den naturligtvis gjorde när en skola fick 230 elever istället för 250.

På byråkratsvenska går ekvationen under beteckningen ”underskottskompensation”, men den har också kallats friskolestraff.

2023 tvingades till exempel Sundsvalls kommun betala 20 miljoner i retroaktiv kompensation till friskolorna – pengar som ofta går rakt ner i fickorna på friskolornas ägare, samtidigt som kommunens ackumulerade underskott ökar. Dessutom fördyras varje kommunal satsning.

Du vet de där duktiga eleverna som fanns i klassen när man själv gick i skolan, som kunde hjälpa andra – de finns inte kvar.

– Behöver vi satsa extra på en skola som har många barn med särskilda behov så måste vi kompensera friskolorna för det i efterhand, säger Olle Åkerlund.

Vilket blir skevt med tanke på skillnaden i elevsammansättning.

– Vi har helt andra förutsättningar att uppnå bra resultat. Friskolorna har ju tömt våra skolor på draglok. Du vet de där duktiga eleverna som fanns i klassen när man själv gick i skolan, som kunde hjälpa andra – de finns inte kvar.

Jag förstår vad han menar. Jag är själv ett arbetarbarn, och att jag skulle plugga på universitet och bli journalist låg inte i korten. Men korten stärktes av enhetsskolan, som trots sina fel och brister hade en tydlig målsättning: att alla oavsett bakgrund skulle få samma chans. Och här var klassintegration ett verktyg.

***

Min skola låg i skärningspunkten mellan hyreslängorna, HSB-husen och villorna. Och alla gick i samma klass: arbetarbarn, medelklassbarn och fåtalet överklassbarn; stökiga, omotiverade och högpresterande. Det var inte alltid kul att hänga med ungar som bar märkeskläder och bodde lyxigare, men på något sätt öppnades utsikten upp. Att bli läkare, företagschef eller ingenjör kändes inte så avlägset. Och man fick ju lite draghjälp, samtidigt som lärarens förväntningar ökade.

Kamrateffekten brukar den kallas av forskarna.

Men numera går barn med olika bakgrund alltmer sällan i samma klass, eftersom många högutbildade och svenskfödda föräldrar väljer friskolor, och kanske för att friskolorna väljer barn från resursstarka hem – de är ju mer lättutbildade, vilket gör att man kan gå runt på färre lärare och plocka ut större vinster.

Så ser det också ut i Sundsvall, där 77 procent av friskoleeleverna har akademikerföräldrar och bara 12 procent har utländsk bakgrund, jämfört med 57 procent och 19 procent i kommunens grundskolor. 2021 hade friskolorna inte en enda nyinvandrad elev i årskurs nio, enligt Sundsvalls Tidning, och av de sex skolorna med flest högutbildade föräldrar var fem friskolor. Vissa friskolor, som SFG och Mimerskolan framstår som reservat för resursstarka barn. 

– Friskolorna har ju blivit elitskolor, säger Olle Åkerlund

Och eftersom friskolorna har tagit så mycket mark i Sundsvall blir effekten påtaglig. Segregationen ökar, skrankorna blir högre, ojämlikheten större.

– I förhållande till Salsa-värdet så har vi underpresterat i 25 år. Och friskolorna har inte gjort det bättre. Det som har hänt är att de som var duktiga förut har blivit duktigare, medan de som var medelmåttiga och svaga presterar sämre.

Frågan är bara vad han och andra politiker kan göra åt saken. Makten har ju överlämnats till marknaden och dess kunder, det vill säga föräldrar och barn. Och pengarna följer ju som bekant barnet ut genom dörren – vilket medför nedskärningar och därmed mindre resurser att kompensera med.

Jo en sak kan politikerna faktiskt göra. De kan använda sig av det så kallade strukturbidraget, det vill säga vikta skolpengen efter föräldrarnas bakgrund och utbildningsnivå. På så sätt kan skolor med många resurssvaga elever få mer pengar och anställa mer personal. Och i Sundsvall har man på senare år ökat bidraget från 15 till 25 procent i grundskolan.

– Vi utjämnar villkoren och skickar pengarna dit de bäst behövs, och här behöver vi inte kompensera friskolorna i efterhand eftersom det bygger på vilka ungar som faktiskt går i skolorna, säger Olle Åkerlund.

Förhoppningsvis kan det ge problemtyngda skolor bättre förutsättningar.

Kruxet är väl att underskotten också måste betas av, kostnaderna minska. Och det är inte alltid så lätt. Vilket det senaste debaclet med skolmaten illustrerar: i ett försök att effektivisera verksamheten centraliserades mathållningen, vilket slutade med att skolmaten blev många miljoner dyrare än prognosticerat.

Olle Åkerlund skakar på huvudet.

Inte heller elevtappet har man lyckats hejda. Senast ifjol försvann 123 elever till friskolorna. Och när nu elevkullarna minskar generellt framöver lär väl tappet fortsätta. Men målet är trots allt att vinna tillbaks andelar.

– Ja, vi hoppas ju kunna göra det på olika sätt. Vi behöver kanske nischa skolorna, och profilera dem mer. Och vi behöver öka attraktiviteten.

Där är förstås kvalitén central. Men också pr-arbetet. Eller som det formuleras i ett färskt styrdokument: ”Den kommunala skolans attraktivitet ska stärkas genom förbättrad kommunikation och marknadsföring.”

För så jobbar ju friskolorna, och till syvende och sist måste även kommunen spela marknadsspelet, attrahera kunder. Och då duger det inte att som oppositionen i fullmäktige ständigt säga att Sundsvalls kommunala skolor suger och att det är därför vårdnadshavare väljer friskolor, menar Olle Åkerlund.

– Ju fler gånger de står och säger att våra skolor är dåliga, ju mer gynnar det friskolorna.

Men ska man inte ta problemen på allvar?

– Visst ska man det, men skolorna är inte så dåliga som oppositionen påstår.

En skola som bör lyftas fram är definitivt Hellbergsskolan, menar han.

– De har ju sina utmaningar. De befinner sig i ett socioekonomiskt svagt område, de har en del elever som kommer till förskoleklass utan att kunna ett ord svenska. Det är inga bra förutsättningar, men de gör ett jäkla bra jobb.

***

”Idag är Hellbergsskolan är fantastisk skola, med hög personaltrivsel, låg personalomsättning, jättefina elever och goda elevresultat. Vi som jobbar på skolan är väldigt stolta över vår verksamhet.” 

Så skrev rektorn Viveca Holm i svaret på min förfrågan om ett återbesök på min gamla skola.

Ett svar som med råge uppfyller alla krav på ”förbättrad kommunikation och marknadsföring”. Frågan är om det är falsk marknadsföring – en potemkinkuliss ämnad att skyla över bristerna och parera negativ publicitet?

Nej, rektorn menar faktiskt varje ord:

– Det är en bra skola, vi har goda resultat, jag är superstolt, säger hon och ställer fram ett fat med wienerbullar på bordet.

Omdömet motsägs inte av statistiken. När det kommer till betyg och nationella prov står sig Hellbergsskolan väl i konkurrensen med andra kommunala skolor och ett par friskolor. Särskilt med tanke på att 60 procent av eleverna har utländsk bakgrund och 63 procent av föräldrarna saknar högre utbildning.

Med den elevsammansättningen kunde den som är fördomsfull kanske snarare förvänta sig en svag skola med mycket stök och bråk.

– Tycker ni att det är stökigt? undrar Viveca Holm.

Nej, det verkar vara ordning och reda, betydligt lugnare än när jag själv gick här. Ändå lyckas rektorsparet inte vinna alla föräldrars gunst. Kanske för att andra faktorer än utbildningskvalitet avgör vilka som väljer och hur det väljs. Kanske för att elevsammansättningen är både orsak och verkan.

Jag tänker att det är synd att föräldrar inte har bättre tro på att deras barn klarar av att gå med andra barn.

Jag nämner att jag har pratat med flera Sundsvallsbor som har valt friskolor. Varför ställde de sina barn i kö? Någon vittnar om bristande bemötande från personalen i kommunal förskola, ett par andra tycker att den kommunala skolan är ”katastrof” och att allt funkar bättre på friskolan. En förälder blev varnad av vänner och bekanta för att det var stökigt och bråkigt på den närmsta kommunala skolan, vilket antogs bero på att det gick många invandrarbarn där. Så familjen valde en friskola där det är var nära noll invandrare och en stor andel högutbildade föräldrar.

Kanske är det sistnämnda motivet vanligare än man kan tro?

– Så kan det kanske vara. Det är därför man grubblar. Jag tänker att det är synd att föräldrar inte har bättre tro på att deras barn klarar av att gå med andra barn. Det är ju jättetråkigt, säger Viveca Holm.

En annan förälder jag pratar med, som även han vill vara anonym (det här är uppenbarligen känslig materia), har dock gått mot strömmen. Han är medelklass, bor i villa och borde kanske sätta sitt barn i friskola. Men familjen har valt den kommunala skolan, trots nedskärningar och dåligt rykte.

– Vi tog den som låg närmast, av praktiska skäl. Och det ska ju inte vara någon skillnad. De ska ju få lära sig samma grejer och förhoppningsvis med lika bra lärare. För lärarna gör så gott de kan, och vi får lita på att kommunen inte skär för mycket på verksamheten, säger han.

Man är inte okej med att vara arbetarklass eller ens medelklass längre.

Han tror att det har blivit en ”prestigesak” att sätta sina barn i friskola. En statusfråga.

– Jag har alltid upplevt Sundsvall som en arbetarstad. Men nu har en ny generation gått och blivit föräldrar, och då kanske de vill framstå som något mer. Man är inte okej med att vara arbetarklass eller ens medelklass längre, man vill känna att ens barn får det bästa, ”det som inte jag fick”, och då verkar friskolor lite finare, då väljer man det, och så gör ens vänner och bekanta också det.

Kanske har han rätt. En slags statusjakt som leder till skolsegregation, en delad stad, ett splittrat samhälle. Frågan är förstås om den sortens drivkrafter ska tillåtas styra skolan, och om barnen ska behöva bli spelbrickor i omvandlingen.

Frågan får hänga i luften. Rektorerna vill inte tala om sånt ”on record”. Så vi tackar för kaffet och bullarna och lämnar Hellbergsskolan.

Ute har regnet lättat, men det rinner tårar från taken. Klockan närmar sig tre på eftermiddagen och det mörknar över staden mellan bergen.