– Jag blev en sån där konstig, som måste flytta från Kiruna. Det var ett val om att ge sig in i sin konstighet eller bli deprimerad. Det var inget medvetet beslut att göra en klassresa, men det blev konsekvensen, säger Meri Alarcón.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det finns en kombination av strukturella förtryck. För min del har de synligt uppenbara faktorerna som genus och etnicitet varit problem jag kunnat hantera tillsammans med andra, till skillnad från den osynliga klassbarriären mellan arbetarklass och medelklass, fortsätter hon.
Alla som lärt sig ett andra språk utöver modersmålet har upplevt att hur bra det nya språket än behärskas så blir det aldrig ett modersmål. På ett liknande sätt fungerar klassresan. Kanske särskilt till den urbana, akademiska och kulturella medelklass som Meri Alarcón tagit sig till.
Det är inte jättesvårt att lära sig använda ord som "intersektionell", "dekonstruktion" och att sätta prefixet post framför vetenskapliga termer. Men de kommer alltid att kännas främmande i munnen för en som inte är uppvuxen med dem i samtal kring middagsbordet.
– Jag gillar ordet mansplaina, men på samma sätt kan folk akademikersplaina, säger Meri Alarcón.
Återkommande under intervjun svarar hon med oväntade, roliga kommentarer som är smarta och plockar ner komplicerade ämnen på jorden. Sedan skrattar hon och säger "men skriv inte det".
– Det är en del i hur klassosäkerheten yttrar sig för mig. Även om jag tränat på och blivit bra på det akademiska språket blir jag nervös i situationer där det förekommer och blir humoristisk som ett försvar, säger hon.
Jag frågar om hon någonsin får arbetarklasstourettes i medelklassrum.
– Absolut. Jag är helt med på reglerna, men ibland kliar det i själen och det revoltiga jag har inom mig kommer fram. "Säg inte kuk", kan jag sitta och tänka då.
Hon utvecklar resonemanget med att det förmodligen är impuls som många har och att hon känner sig som en "klasshypokondriker".
Det för oss närmare problemet, som inte är klassresan i sig utan utan att det strukturella klassmotståndet oftast bara är förnimbart för klassresenären själv.
– Är det här en klassupplevelse eller är jag bara dum i huvudet, så tänker jag ibland bland medelklassvännerna, säger Meri Alarcón.
– Vad innebär det att vara arbetarklass? Det finns inga tydliga markörer. Jag får bekräftelse i min roll som kvinna och för hur jag ser ut. Det är lättare att se markörerna för kvinnokamp och antirasism. Det är enklare att tänka smart kring de sakerna än om klass och det är strukturella förtryck som min omgivning ser och erkänner som problem, fortsätter hon sitt resonemang.
En av bottnarna till att klasskillnader sällan erkänns är att det finns föreställningar om att den kampen är avklarad. Framgångarna för 1900-talets arbetarrörelse medförde att stora delar av arbetarklassen uppnådde ekonomisk medelklasstatus. Möjligheterna för arbetarklassbarn att studera och göra andra livsval än föräldrarna är ett framsteg, men också en del i att de barriärer som alltjämt finns sällan uppmärksammas.
"Det finns en uppfattning om att klasskampen är färdig och på individuell nivå att klass är valbart."
– Det finns en uppfattning om att klasskampen är färdig och på individuell nivå att klass är valbart. Funkade det inte att göra en klassresa, synd för dig att du inte hann med eller skyll dig själv som inte ville, säger Meri Alarcon.
Tanken att klass är valbart får en konsekvens i att det blir okej att vädra fördomar om klass på ett sätt som det inte är att göra om genus och etnicitet.
Det finns fördomar och ett motstånd både uppifrån och nedifrån. Hos arbetarklassen finns ett förakt mot dem där uppe som förklenade och elitistiska. Medelklassen ser ner på arbetarklassen med andra termer.
– För mig som klassresenär innebär det ensamhet. Jag är främmande i medelklassrummen som jag är med i nu, samtidigt som jag har blivit distanserad från min arbetarklassbakgrund. En svikare, klassförrädaren som blev en av dem där uppe, säger Meri Alarcón.
– Berättelsen om den ensamma klassresenären som en hjälte är ett symptom på något som är fel snarare än att något är rätt i samhället. Vi borde resa tillsammans, inte ensamma. Och vi borde skaffa kritiska verktyg för att prata om de här problemen, avslutar hon.
