– Det är en av säkerhetsåtgärderna, att vi inte skyltar med var vi håller hus, säger Maria Grönroos, biträdande föreståndare för sekretariatet.

För ett år sedan såg här annorlunda ut. Morgonen den 18 december möttes de anställda av blåvita plastband, av poliser, polisbilar och räddningstjänst. Tre byggnader hade spärrats av. Orsaken: ett misstänkt föremål vid dörren in till sekretariatet. En påse som kunde innehålla en bomb.

– Det kändes surrealistiskt. En overklighetskänsla med det dramatiska polispådraget, säger David Brax, utredare på Nationella sekretariatet för genusforskning.

Medan det nationella bombskyddet kallades in för att ta hand om det som skulle kunna vara en bomb, evakueras personalen till andra universitetsbyggnader. Efter några timmar spränger polisen föremålet, och dagen efter kan det konstateras att det inte handlade om en bomb, utan om en attrapp. Brottsrubriceringen blev grovt olaga hot.

Samtidigt som polisen påbörjade sin utredning, påbörjades också ett arbetet för att öka säkerheten och se över säkerhetsrutinerna på universitetet.

– Vi vidtog flera åtgärder ganska direkt efteråt. Säkerhetsfrågan har kommit högre upp på hela universitetet sedan det här hände, säger Jörgen Svensson, säkerhetschef på Göteborgs universitet.

Ingen misstänkt

Efter några månader lades polisärendet ned. Det gick inte att koppla någon person till attrappen. Jörgen Svensson menar att det var olyckligt att ingen ställdes inför rätta. Maria Grönroos håller med, men är samtidigt inte förvånad.

– Vi hade nog inte väntat oss att något annat, säger hon.

Hon tycker ändå att polisen gjorde ett bra jobb. Att de tog situationen på allvar.

– De var från början jättetydliga med att vi hellre skulle ringa tio gånger för mycket än inte alls till exempel. Jag kan inte se vad de skulle kunna ha gjort annorlunda, säger hon.

Hon har heller inget att invända mot Göteborgs universitets agerande. Däremot menar Fredrik Bondestam, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning, att reaktionerna från annat håll borde ha varit starkare.

– Varför såg vi inte kraftiga fördömanden om hur förkastligt det här är? Oavsett vad det här var, om det var ett hot mot oss som organisation, eller mot forskare här eller mot genusvetenskapen, så var det de facto ett allvarligt hot mot en akademiska verksamhet. Ett hot mot en viktig demokratisk institution. Det är oerhört allvarligt, säger han.

Hot mot institution

Det är så han och hans kollegor har pratat om händelsen – som ett hot mot en akademisk institution, mot den fria forskningen. Det är så de pratar om det nu.

– En akademisk verksamhet utsätts för ett allvarligt hot, det tänker vi mycket på. Vad innebär det egentligen?

Om hotet riktar sig specifikt mot genusvetenskapen vill de inte spekulera i.

– Hotbilden är otydlig. Vi vet inte vad det här handlade om, säger Fredrik Bondestam.

Inte ovanligt

Samtidigt, hot och hat mot just forskare inom genusvetenskapen är inte ovanligt. Säkerhetschefen Jörgen Svensson berättade efter händelsen att personalen på Nationella sekretariatet för genusforskning vittnat om att det blivit så vanligt att de liksom vant sig, att de inte orkar rapportera allt.

Maria Grönroos, David Brax och Fredrik Bondestam håller med om att framförallt hat och trakasserier är vanligt. Men om det har blivit vanligare, det vet de inte. Inte heller vill de spekulera i om händelsen för ett år sedan kan kopplas ihop med det skriftliga och verbala hatet, och om det var en slump att attacken skedde just då – en decemberdag som hade föregåtts av en höst där genusdebatten på många sätt varit i fokus.

Menscertifiering av arbetsplatser hånades, valrörelsen präglades av debatter om skadlig genuspedagogik. Såväl Sverigedemokraterna som Kristdemokraterna var tydliga i sitt motstånd, och även moderater i bland annat Staffanstorp gick till val på att de ville ha en ”skola med kunskap – inte genuspedagogik”.

Bara några dagar före hotet mot genussekretariatet föreslog Moderaterna och Kristdemokraterna dessutom att Jämställdhetsmyndigheten skulle läggas ned. För Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, är sambandet tydligt.

– Det som hände då för ett år sedan gjorde hatet synligt. Jag kan inte se det på något annat sätt än som en förlängning av hoten som ligger ute på flashback, av haten på bloggar, i kommentarsfält och i debattartiklar. Det hade publicerats mycket just innan det här, där genusvetenskapen lyfts fram som något farligt, säger hon.

”Göder ett förakt”

Både Lena Martinsson och trion på genussekretariatet poängterar att genusvetenskapen inte är det enda forskningsfält som är utsatt – även de som ägnar sig åt exempelvis klimatforskning tvingas stå ut med hat. Likaså är de överens om att genusvetenskapen alltid varit utsatt:

– Det är inget nytt. Dagens genusforskning bottnar i en lång tradition av kvinnoforskning och feministisk forskning. Det är fält som har funnits i 40-50 år. Det har alltid varit en kunskapstradition som har väckt starka reaktioner. Många aktörer har mött motstånd av olika slag, säger Fredrik Bondesson.

Men Lena Martinsson tycker att det är uppenbart att något har förändrats. Motståndet har ökat och blivit allt mer accepterat.

– Vi har en situation där partierna längst ut till höger har ett förhållningssätt till våra ämnen där de inte respekterar oss som vetenskaper. Den retoriken minskar yttrandefriheten, universitetens anatomi, och göder ett förakt mot forskningen som jag absolut tror kan leda till att hoten och hatet ökar.

En skillnad mot förr är enligt Lena Martinsson också att det har växt fram en internationell hatideologi mot genusforskningen som nu slagit rot även i Sverige.

– Det är en rörelse som varit stark i länder som Polen, Brasilien, Ungern och USA, med många oheliga allianser med den gemensamma synen att genusforskning är ett hot. Den ideologin har nu satt sig i Sverige också. Det är skrämmande.

Vardagen rullar på

På Nationella sekretariatet för genusforskning pågår den akademiska vardagen ändå. Bombhotet tog energi, det ständiga säkerhetsarbetet tid. Men att få svar på vad hotet egentligen handlade om, vad syftet var, tycks inte vara något som håller David Brax, Maria Grönroos och Fredrik Bondestam vakna om nätterna. Nu är fokus istället att faktiskt ta reda på hur hotade och utsatta akademiker är. David Brax leder en undersökning som handlar om forskare och undervisande personal på högskolor och universitet, och deras upplevelser av hot, hat och trakasserier.

– När den är genomförd kommer vi veta mer om hur det verkligen förhåller sig. Kanske inte om ifall utsattheten har ökat, men i alla fall hur det ser ut idag, säger David Brax.