”Det är dock naivt att tro att man hjälper dem genom att befästa deras utsatthet och lägga några kronor i en mugg. Lägg därtill att tiggeriet ofta är organiserat, där den som tigger sällan får behålla insamlade pengar, då förmörkas bilden ytterligare”, skriver Svensk handels näringspolitiske chef Mats Hedenström i debattartikeln.
Men med de orden går branschorganisationen enligt svenska Amnesty International i samma fälla som många andra förbudsivrare – myten om att tiggeriet är organiserat och orkestrerat av kriminella ligor.
– Såväl polis som andra aktörer har konstaterat att de flesta människor som tigger i Sverige gör det av fri vilja, det vill säga för att det är deras enda väg till försörjning. Det är klart att det förekommer kriminalitet i gruppen, precis som i andra sammanhang där människor är fattiga och desperata, men att dra alla över en kam är inte bara djupt fördomsfullt och diskriminerande, vilket går tillbaka till gammalt tankegods om romer, utan också jättefarligt, säger Johanna Westeson, ansvarig för diskrimineringsfrågor på Amnesty International.
Fler lockas inte
Argumentet bekräftas av en rapport från forskningsstiftelsen Fafo från 2015. I den redogör författarna för erfarenheter av tiggande EU-migranter från Oslo, Köpenhamn och Stockholm och spräcker inte bara föreställningen om den utbredda kriminaliteten i gruppen, utan också människors benägenhet att ge pengar skulle locka fler att komma till Sverige och tigga.
Kriminaliteten tycktes dessutom – åtminstone under tidsperioden som studien undersökte – vara mindre utbredd i Stockholm än i övriga städer.
Förbud kan leda till brott
Det som författarna däremot kommer fram till, om än vagt underbyggt och försiktigt uttryckt, är att förbud mot tiggeri i stället riskerar att faktiskt öka benägenheten bland dem som tigger att begå brott.
– Om man vill komma till rätta med kriminalitet ska man knyta människor närmare samhället, inte förbjuda tiggeriet. Det enda man åstadkommer då är att göra dem mer desperata och utsatta för kriminella element. Det sämsta man kan göra är att ta ifrån dem en av de få möjligheter till försörjning som de har utan att erbjuda några alternativ, säger Johanna Westeson.