Jag beskriver alltså det socialdemokratiska partiet. Före nittiotalskrisen var det ett oerhört brett parti. Medlemmar som liknade det som brukar kallas ”vanligt folk” gnuggades förvånansvärt ofta mot partiets högsta företrädare. Men i takt med EU- och EMU-omröstningar, åtstramningspaket och privatiseringsideologier, kunde en massa små insekter inte längre vandra uppåt i det där trädet och de som var högst upp vågade sig alltmer sällan ner på den allt klenare stammen. Och nu susar det rätt ensamt i trädkronan: 29 procent istället för 40.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Miljöpartiet har just fockat två av sina talesmän. Carl Schlyter tvingas gå som EU-nämndens ordförande och Walter Mutt som utrikespolitisk talesperson. Båda har varit oerhört kritiska mot värdlandsavtalet med Nato och de har starka invändningar mot den miljöpartistiska pragmatism som säkerligen väntar i frågan om Vattenfalls tyska brunkolsinnehav. I nästan alla frågor utom dessa har de annars lojalt röstat med sitt parti i riksdagen. Men partiet ville ha hundraprocentig uppslutning.

Nej, det finns inget orimligt eller ens kuppartat i att de tvingas gå. Allt är i sin demokratiska ordning. Valberedning och riksdagsgrupp ville inte ha dem på dessa poster. Problemet är att massor av gröna medlemmar vill ha de där två kvar. Av det enkla skälet att de håller fast vid de krav och löften som det egna partiet gick till val på.

Jag tror att Miljöpartiet på sikt förlorar på att i de egna leden inte tillåta ett stort mått av illojalitet med partiledning och den regering den sitter i. Partiet professionaliseras, ja, det medieanpassas, ja, men det mister också en aura av annorlundahet. Trädkrona, stam och rotsystem krymper.