Ann-Sofie Hermansson har varit fackligt engagerad nästan lika länge som hennes yrkesliv pågått – i drygt 30 år. Från det fackliga engagemanget lotsades hos in i politiken. Och så småningom blev hon Göran Johanssons högra hand. Idag kan Ann-Sofie Hermansson se att allt hon har gjort i sin karriär varit en förberedelse. Även om hon aldrig haft som mål att bli den högsta politikern i Sveriges näst största stad, är det som att varenda karriärsteg ändå gått i den riktningen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Efterhand har jag kommit underfund med att jag har förberett mig för det här under 30 års fackligt och politiskt engagemang, jag visste bara inte om det, säger hon.
Ungefär ett år har gått sedan Ann-Sofie Hermansson tog över efter Anneli Hulthén som gruppledare för Socialdemokraterna i Göteborg, och därmed också som kommunstyrelsen ordförande. Hon har hunnit bli bekväm både i sin roll och i sitt hörnrum högst upp i Göteborgs rådhus. Åt ena hållet breder Gustav Adolfs torg ut sig, åt andra skiner solen över Stora Hamnkanalen. En pampig utsikt. Men trots det, rummet för inte tankarna till någon socialdemokratisk pamp, snarare till… Ann-Sofie Hermansson kanske.
Oroade sig för träningen
Soffan pryds av supporterhalsdukar från stadens största lag, Frölunda Hockey och IFK Göteborg, och över en stol hänger morgonens träningskläder på vädring. Det var annars en av de saker som oroade Ann-Sofie Hermansson mest när hon tackade ja till uppdraget, att hon inte skulle hinna träna. Och kanske också tanken som för de flesta antagligen är oundviklig – kommer jag kunna fylla mina föregångares skor?
– När frågan kom första gången så tänkte jag, men gud, ska jag göra det som Göran Johansson och Anneli Hulthén har gjort? Men samtidigt behövde jag inte tänka på frågan så väldigt länge. Det finns inte ett uppdrag där jag kan påverka lika mycket politiskt som i det här. Att vara kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, det är lite "once in a lifetime". Då får man ta den chansen.
Ann-Sofie Hermansson röstades fram av partimedlemmarna och därmed är hon en av dem som ser till att Sveriges största kommuner styrs av kvinnor. Socialdemokratiska kvinnor dessutom.
I Göteborg, Malmö och Stockholm regerar kvinnorna, men när får vi den första socialdemokratiska statsministern som också är kvinna?
– Ja... Än så länge har vi inte lyckats, det lever kvar patriarkala strukturer som gör att kvinnor inte tar sig fram på samma sätt. Det är inte så att vi saknar kompetenta kvinnor, så på sätt och vis borde det redan ha skett.
Alla borgerliga partier utom L har ju ändå kvinnliga partiledare, finns det någon sanning i bilden av S som ett särskilt gubbigt parti?
– I arbetarrörelsen historiskt har vi tänkt klass före kön, och om bara klassfrågan får sin lösning så kommer jämställdheten som ett brev på posten. Men vi har lärt oss att så enkelt är det inte riktigt. Samtidigt tycker jag det har hänt fantastiskt mycket under de 30 år jag har varit aktiv. Det finns många saker som de unga männen i vår rörelse idag aldrig skulle komma på tanken att göra eller säga, som kunde sägas förr. De har jämställdheten med sig på ett helt annat sätt än äldre generationer. Men det betyder inte att allt är bra, vi har mer att jobba med.
Innan Anneli Hulthén tog över efter Göran Johansson har Göteborg alltid styrts av män – tror du att det var tuffare för henne att ta över som kvinna?
– Ja, jag tror att det var rätt tufft, absolut. Dels för att Göran var en så väldigt dominerande kommunpolitiker men också för att hon var den första kvinnan på posten. Så jag är tacksam för Annelis jobb, men också för många andra kvinnors jobb. Jag hade inte haft den här posten om det inte vore för alla de kvinnor som på olika sätt banat väg.
Minska klyftorna viktigast
När Ann-Sofie Hermansson tillträdde var hon tydlig med vad som är Göteborgs största utmaning – ojämlikheten. Ett år senare tycker hon fortfarande det. Lösningen är klassisk socialdemokratisk politik – det måste satsas på välfärden. Inte minst förskolan. Kanske borde den vara obligatorisk till och med.
– Det finns ju hur mycket forskning som helst som pekar på hur viktigt det är att redan från början se dem som har sämre förutsättningar och ge dem resurser. De som behöver förskolan mest är ofta de som inte ens går där.
Förutom ojämlikheten, vilka är annars Göteborgs största utmaningar?
– Trygghetsfrågan. Det är inte unikt för Göteborg, men vi har problem med kriminalitet, narkotika, vapen i omlopp. Mycket har naturligtvis socioekonomiska skäl, vi lever i ett klassamhälle, men allt är inte det. Narkotikan och vapnen som är i omlopp, det lever sitt eget liv. Jag tror på förslagen om hårdare vapenlagar till exempel. Man ska inte kunna gå med handgranater på stan.
Ann-Sofie Hermansson menar att det som är viktigast för Göteborg till stor del är detsamma som det som är viktigast för Sverige: att minska de växande klyftorna.
Den politik som S för nationellt, leder den dit?
– Inte i tillräckligt hög utsträckning. Men samtidigt är det jättesvårt att säga vad vi behöver göra annorlunda. Därför kommer vi från vårt partidistrikt lägga en motion på nästa S-kongress om en jämlikhetsutredning. Det behövs en analys i grunden – vad är det som gör, alla våra ambitioner till trots, att klyftorna ändå växer? Vi måste djupanalysera det, och en sådan analys måste få ta tid att göra.
Du har sagt att partiet måste våga ha visioner, har socialdemokratin blivit för ängslig?
– Jag tror att vi egentligen har goda visioner med vad vi vill med vårt samhälle, men ja, jag tror att vi kan vara mindre ängsliga än vad vi är idag. Det är ingen som inbillar sig att den riktiga överklassen någonsin skulle gilla socialdemokratin, men däremot tror jag att större delen av de svenska medborgarna faktiskt längtar efter en socialdemokrati med både självförtroende och framtidsvisioner som stakar ut de reformistiska idéerna. Vi måste bara våga tro lite mer på våra egna visioner och visa vilket samhälle det är vi vill åstadkomma.
