I stället för att jobba som agronom började han av en slump undervisa i ämnena matte och naturkunskap när utbildningen var avklarad. När folkhögskolan öppnade i Biskopsgården 1997 rekryterades han dit.
– Jag har aldrig velat byta jobb sedan dess. Här känner jag att jag använder min kompetens på rätt sätt, säger han.
– Det finns mycket kunskap att ta tillvara på hos dem som kommer nya till Sverige, som kanske aldrig upptäcks om det inte finns tillgängliga utbildningar i deras närhet. För andra som kommer hit outbildade är vår skola ett sätt att väcka intresset för vidareutbildning och minska den distans många av dem känner inför att gå vidare till universitetet, utvecklar han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Här gör jag störst nytta”
Kollegan Ann-Sophie Bernerheim har även hon varit med från starten. Hennes kall att undervisa väcktes när hon tillbringade några år som biståndsarbetare i Nicaragua. Hon lockades till folkhögskolan i Biskopsgården med pompösa floskler som att det skulle vara ”ett kunskapens hus”.
De första lokalerna var -baracker bredvid kyrkan en bit bort från Vårväderstorget.
– Det första jag fick göra var att skura golven. Efter det, när jag kunde börja undervisa, har jag aldrig önskat att jag jobbade någon annanstans, det är här jag gör störst nytta, säger hon.
Filialen i Biskopsgården firade nyligen 20 år. Det är med märkbar stolthet Abdullahi Ahmed och Ann-Sophie Bernerheim blickar tillbaka på det som åstadkommits under åren.
Hamnar i nya positioner
På jubileumsfesten fick de höra inspirerande berättelser. En före detta deltagare som numera jobbar som skolchef berättade att hon efter sin tid på folkhögskolan uppmuntrat sin man och sagt att det faktiskt finns andra alternativ för honom än att baka pizzor hela livet. Att utbildning är möjligt även för äldre. Mannen är socionom i dag.
En annan före detta deltagare började läsa när hon jobbade som städerska på en kriminalvårdsanstalt. Hon är kvar på samma arbetsplats, men är i dag tjänsteman där och jobbar med missbrukarproblematik.
– Det är framför allt invandrar-kvinnor mellan 30 och 40 som vi förändrat livet för. Människor ur grupper som det ofta pratas om som bidragsberoende och i behov av stöd. Skolan är en kraft som kan föra dem till positioner i samhället där de i stället hjälper andra, säger Abdullahi Ahmed.
– Vi ser en röd tråd här hos oss att elever som börjar med SFI går vidare och läser upp både grundskole- och gymnasiekompetens. Det är tack vare att vi alltid haft en interkulturell inriktning och kunnat undervisa på många språk, säger Ann-Sophie Bernerheim.
Inspirerades att gå vidare
Höjdpunkten inföll 2009, när Göteborgs stad upphandlade 60 platser för vuxenutbildning på skolan. Då erbjöds undervisning på åtta olika språk ända upp till en fullvärdig gymnasieexamen.
– Året därefter upphandlades noll platser och vi fick aldrig någon riktigt bra förklaring mer än att pengarna inte räckte till, säger Ann-Sophie Bernerheim.
– Det pratas om hur viktigt det är med integration. Här har vi integration som verkligen fungerar, så varför inte satsa här, frågar sig Abdullahi Ahmed.
Han radar upp exempel på före detta studenter han träffat på stan som har haft historier att berätta om hur de tack vara sina folkhögskoleår fick inspiration att gå vidare till universitetet och numera titulerar sig läkare, lärare, socionomer, apotekare.
I dag kan skolan inte längre erbjuda gymnasiets årskurs två och tre. De har fyra SFI-klasser, en grundskoleklass och en klass för årskurs ett på gymnasienivå.
– Sedan är det stopp, och det är synd för alla som går ettan hos oss vill fortsätta. Några stycken kommer att göra det ändå och gå på folkhögskolan vid Nya Varvet, men för många blir avståndet ett hinder eftersom de inte kan läsa vidare här hos oss, säger Ann-Sophie Bernerheim.
”Kostsamt att inte satsa”
Stoltheten över det som åstadkommit under 20 år grumlas av de uteblivna möjligheterna att göra mer.
– Jag går i pension snart och det hade varit fint att få möjligheten att göra något riktigt bra innan dess. Jag vet att potentialen finns, men vi behöver resurserna, säger Ann-Sophie Bernerheim.
– Utan folkhögskolan som katalysator finns risken att människor här stannar där de är, många i arbetslöshet. För en del kanske det blir ännu sämre. Föräldrar med utbildning påverkar hela familjen och visar en väg för sina barn. Det är så vi vill ha det, ett dynamiskt samhälle som rör sig framåt. Att inte satsa på det blir mer kostsamt i längden, säger Abdullahi Ahmed.
