Runt 800 kvinnor och ungefär 4 800 barn och ungdomar lever idag med skyddade personuppgifter i Sverige. Skyddade personuppgifter får den som riskerar att utsättas för hot eller våld. Det vanligaste är att det är en våldsam man som personerna gömmer sig för. Men vad händer med kvinnor och barn som tvingas flytta, tappar kontakten med familj och vänner och måste byta namn?
Sandra har levt gömd med sina barn i över tre år. I deras vardagsrum svävar en heliumballong med ett namn inga vänner känner till. Deras post kommer till dem via Skatteverket, de kallar sig inte för sina riktiga namn, är alltid vaksamma och redo att flytta igen om de skulle hittas.
De har hunnit flytta många gånger de senaste åren, lämnat en stor villa och mycket av sina liv bakom sig. Barnens pappa var våldsam mot Sandra, och även mot äldsta dottern Agnes, som han varit hårdhänt mot och kraftigt begränsat under lång tid. Till slut vände sig hennes vänner till en lärare på skolan, som tog kontakt med Socialtjänsten i kommunen.
– De var oroliga, jag hade mått dåligt och varit ledsen ett tag för situationen med pappa, säger Agnes.
Sandra knäpper sina händer och samlar sig.
– Så drog processen med Socialtjänsten igång. Vi hade en bra bild av dem innan, vi litade på dem. Så känner jag inte nu, säger hon.
Plockats ut ur systemet
Sandra var med på att de behövde hjälp, hon ville lämna pappan och skydda barnen. En rättsprocess drog igång om vårdnad och umgänge och mannen uttryckte att han inte skulle acceptera att inte få träffa sina barn.
– Jag sa till våra kontaktpersoner att om han blir nekad umgänge så måste vi iväg, kanske till släktingar. Men de sa nej. Han kan bli väldigt våldsam mot mig och de sa att det är mitt ansvar att skydda barnen från att bevittna det och att vi skulle få hjälp att gömma oss.
Socialarbetarna hjälpte Sandra att packa kläder och leksaker. Tillsammans satte de sig i en bil, hämtade barnen och åkte till en lägenhet med ett sovrum. Där skulle de alla bo tillsammans.
– När man lever skyddat hamnar man på en annan bas än alla andra. Du kan inte få jobb, för du finns inte i systemet, ingen kan kolla upp dig. Vi kan inte ha abonnemang, handla på nätet eller ta någonting på avbetalning. Vi har inga nya identiteter, bara en markering i folkbokföringen som vi måste förnya vartannat år hos Skatteverket, säger Sandra.
Livet blev plötsligt förändrat, barnen slets från sina liv och fick börja ny förskola och skola, och allt ansvar låg på Sandra. Från och med nu måste de ljuga om vilka de är. Minsta felsteg kan betyda att han kan hitta dem. En läkare som skriver in någonting i en journal, en bekant från tidigare som dyker upp på gatan. Socialtjänsten tog initiativet att gömma dem, men Sandra måste hålla dem skyddade.
– Jag såg mina barn gå sönder allt mer i ovissheten. De har farit så fruktansvärt illa av det liv som skyddat boende innebär, men när jag tagit upp det med Socialtjänsten har de bara svarat att det är mitt ansvar som mamma. Jag har känt mig bakbunden, med samma krav på mig som mamma men helt utan möjligheter. Och jag var helt ensam, och hade ingenting kvar.
Väntade vid bussen
Som för de flesta som lever på flykt hittades de. Pappan kom fram till Agnes en dag när hon var på väg till en kompis.
– Han vinkade till mig och blev väldigt glad att se mig. Han frågade hur jag mådde och ville ha mitt nummer men jag sa nej, berättar hon.
Sandra och Agnes anmälde händelsen till Socialtjänsten, som direkt ville flytta familjen igen. Den gången försökte Sandra säga emot. Hon undrade om de inte kunde skydda dem på plats, så att de kunde få fortsätta bygga upp sina liv.
– Det gör någonting med barnen, när de slits upp och tvingas byta namn. Namnet är en bit av den du är, och så tas det bort. Men de sa att om jag inte gick med på skyddsplacering så skulle de ta barnen på LVU.
LVU står för Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den reglerar tvångsomhändertagande och betyder att bland annat att myndigheter har rätt att ta barn upp till 18 år, och i vissa fall 20 år, från sina föräldrar för att skydda dem.
De gjordes upp ett avtal och även om Sandra var rädd för att barnen skulle tas ifrån henne så litade hon på det socialarbetarna sa till henne. Så länge hon följde överenskommelsen så skulle barnen bli kvar hos henne.
Inlåst på ungdomsboende
Men så en dag dök de ändå upp. När Agnes kom hem väntade de utanför bostaden på henne.
– Så fort vi kom in stängde de dörren och sa ”Du har LVU. Packa dina saker och följ med oss, annars ringer vi polisen”.
Hon frågade när hon skulle få träffa sina syskon och sin mamma igen, men fick inga svar, bara att hon skulle packa. Hennes syskon såg hur hon hämtades, med polis på plats.
– De såg mig hämtas, de såg det ske och de blev livrädda. Så åkte vi.
Hon kördes till ett boende. Hon fick inte ha sin telefon, fick inte titta på tv eller vara ensam.
– Jag fick inte ens gå ut och ta luft utan personalen. Jag kände mig som en fånge, fast jag inte gjort något. Jag fick panik. De var runt mig hela tiden! Jag förstår fortfarande inte, varför kunde de låsa in mig men inte honom?
Personalen på boendet sa att hon kunde ta kontakt med sin pappa om hon fick ha telefonen.
– Varför skulle jag göra det? Jag hade inte gjort det innan.
Hon fick skriva brev till sin mamma och till sin pojkvän, men de lästes och korrigerades av Socialtjänsten. Precis när hon kommit till boendet fick hon ringa pojkvännen en gång och berätta vad som hänt, men sen dröjde det innan hon till slut fick börja ringa honom övervakat, 30 minuter två gånger i veckan. Hennes vänner visste inte vad som hänt, och de gick på pojkvännen för att få svar om var Agnes var.
– Mina vänner var krossade. Det blir jättekonstigt för dem som blir kvar också.
Hon upplevde att personalen på boendet och kontaktpersonerna från Socialtjänsten pressade henne hårt. De hotade med att hon skulle hamna i sluten ungdomsvård om hon inte gjorde som de sa, och hotade med att hon skulle hållas kvar tills hon fyllde 21 år. De ansåg att mamman kunde orsaka fara för Agnes.
– De sa att det är som ett fängelse, och att jag skulle hamna där om jag inte gjorde som de sa. De misstänkte att mamma hade kontakt med pappa, men det visste jag att hon inte hade. De sa att jag aldrig skulle komma tillbaka till mamma och lärde mig hur jag ska leva mitt liv gömd, de pratade om när jag är 30 år.
Ständiga villkor och hot
Hon fick inte fortsätta med skolan, missade prov, och kom efter, vilket haft stora konsekvenser på hennes fortsatta skolgång. Hon mådde allt sämre och gick ner i vikt. Hon orkade inte äta. Då sa personalen att om hon åt skulle hon få gå ut en stund, eller om hon inte åt så fick hon inte kolla på Netflix.
– Det var villkor och hot hela tiden. Jag kan få panik när jag tänker på det. Jag förstår inte hur jag klarade det, jag var inlåst. Jag bara sov, säger Agnes.
Sandra går med på att fly igen med de andra barnen, för att undvika att de också tas ifrån henne. De hämtas med bil, körs runt genom staden, ifall att någon förföljer dem.
– Så kom vi till en lägenhet och där blev vi inlåsta. Det fanns en liten gård med en järngrind ut, de sa att gick vi igenom den så skulle de ta barnen. Det var hemskt. Vi fick inte veta någonting, vi visste bara att vi skulle iväg, vidare, men inte när.
En hel dag i bil
I två veckor trängs familjen i den lilla tvårumslägenheten. När socialarbetarna en morgon kommer tillbaka, berättar de att de hittat ett toppenboende.
– Men det var allt de sa, och att de skulle hämta oss om fyra timmar.
Sandra och barnen packar sina saker. När bilen som ska hämta dem kommer ser Sandra att de hämtat mer saker från lägenheten, men hon får fortfarande inte veta vart de ska. De körs till en parkering, där de får hoppa in i en ny bil.
– En hel dag fick vi åka sen, helt oförberedda och helt utan att kunna påverka vart vi skulle.
De körs till ett skyddat boende, och får en lägenhet i en källare. Det sitter skydd över alla fönster, så lägenheten är helt mörk. Här ska fem personer dela på en våningssäng i ett rum, och en säng i vardagsrummet. Samtidigt vinner Agnes advokat i förvaltningsrätten, och Socialtjänsten tvingas släppa henne.
– Jag var så glad. Jag fick komma till min familj, vi trodde att vi skulle få flytta någonstans där vi kunde få en chans att börja leva våra liv, men det var bara ett nytt helvete som väntade.
De kände sig övervakade. Boendet rapporterade allt till Socialtjänsten. De antecknade detaljer om levnadsvanor, vad mamman lät barnen göra och hur barnen lekte.
– Det blev skevt, de skulle hjälpa oss men de kontrollerade oss, och vi tappade förtroendet för dem. De sa att det var bra information för Socialtjänsten att veta, och hotet om LVU låg hela tiden kvar om vi inte samarbetade, säger Sandra.
Två gånger i veckan var det samtal med personalen. När Sandra frågade hur länge de skulle bli kvar skrattade tjänstemännen från Socialtjänsten åt henne och sa att de skulle räkna med ett år. Boendepersonalen däremot tyckte att hon hade bra skyddsinstinkter. Efter fyra månader sa en i personalen att de kommit långt, och Sandra frågade om de fick flytta.
– Jag ringde Socialtjänsten och de var plötsligt jättepositiva men jag var tvungen att lösa allt själv. Jag lyckades få en ny lägenhet och ett jobb, säger hon.
Att bygga upp igen
Från en dag till en annan släpps familjen. Deras uppgifter är fortfarande skyddade, men de har inte längre någon kontakt med Socialtjänsten. Vartannat år ansöker de om förlängning av sina skyddade uppgifter hos Skatteverket, vars beslut inte går att överklaga och gäller omedelbart.
– Det är en stress, att de kan ge avslag. Han har inte gjort någonting på flera år nu, säger Sandra.
I den nya lägenheten, i den nya staden, med de nya namnen. Sakta byggs livet upp igen. Samtidigt måste de fortsätta vara på sin vakt.
– Jag tänker på det hela tiden. Tänk om någon som känner honom ser oss, eller om någon glömmer. Då kan det vara kört sen, vi kommer inte undan. Människor fotograferar och filmar överallt. Jag är så rädd att han ska hitta oss för då kommer de att ta mig igen, säger Agnes.
Agnes räknar dagarna tills hon är för gammal för LVU, och tills hon blir myndig. Då ska hon lämna Sverige om hon tror att risken finns att de hämtar henne säger hon.
– Jag var rädd för honom när vi bodde med honom, men det kommer inte i närheten av det här. Jag hade ett liv då, det har jag inte nu.
Hon vill plugga, utbilda sig och skapa ett tryggt liv. Tanken på att riva upp och börja om igen gör henne förtvivlad.
– Vi har bott på så många ställen nu. Och nu ska jag vara rädd i hela mitt liv, om han är så farlig varför låser de inte in honom?
Sandra skakar på huvudet.
– Ingenting går ihop. Systemet måste göras om.
Sandra berättar att livet hela tiden är en oändlig väntan. Tiden som gått, alla beslut de väntar på, alla tillfälliga lösningar.
– Det är som att sitta på en busshållplats och vänta, men du vet inte om bussen kommer. Handläggarna har alldeles för stor makt, och den enskildas kunskaper kan drabba hela individens liv. De behöver inga bevis, de kan agera på sin magkänsla, säger hon.
De lever gömda som de fått lära sig.
– Men vi får betala ett högt pris, och värst är det för barnen. Titta på Agnes, de låste in henne för vad hennes pappa har gjort. De säger att de gör det som är bäst för barnen, men det är barnen som blir lidande, för att Sverige inte kan skydda oss. Det måste finnas ett annat sätt, det här kan inte vara lösningen. Priset är för högt.
Har tappat allt hopp
Risken att det ska hittas ligger alltid över dem. Sandra vet hur våldsam han kan bli. Hon minns dödshoten. Samtidigt är hon rädd för vad som ska hända om hon vänder sig till Socialtjänsten med sin oro, att de ska ryckas upp igen och att hon ska se barnen i ovisshet på nytt.
– Ibland har jag tänkt att jag kanske borde låta dem ta barnen, säger Sandra.
Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter.
– Jag vill inte det och de ska inte behöva förlora mig också för att systemet ser ut såhär, för att vi inte kan få bra skydd. Men jag har tänkt tanken. För att då kanske de får bo på samma plats, och ha lugn och vara trygga, säger hon.
Hon bläddrar i högen av domar, utredningar och anteckningar.
– Jag hade hopp. Jag trodde verkligen att det skulle lösa sig, men nu har jag inget hopp. Vi kan inte träffa våra släktingar eller åka på Liseberg eller Gröna Lund. Ska vi aldrig mer få göra det?
BS: Sandra och Agnes heter egentligen någonting annat, och samtliga bilder är arrangerade.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
