”Det ­första språket man lärde sig ­sitter liksom i generna”

– Jag har bott här i Göteborg i 42 år. Först åkte maken över och lite senare jag och barnen, minns Eva Villikka.

Barnen var då fem till antalet, och bara den yngsta dottern Katarina är född i Sverige. Maken fick jobb på Volvo dagen efter han hade anlänt, och där skulle även Eva jobba lång tid sedan.

Finnar är utan jämförelse den största minoritetsgruppen i Sverige och år 2000 utnämndes finskan till ett av fem officiella minoritetsspråk.

Kom till Sverige 1942

Redan innan den stora arbetskraftsinvandringen tog fart så hade många finska så kallade ”krigsbarn” kommit till Sverige. Runt 80 000 finska barn skickades hit för att klara sig undan Sovjetunionens anfall. De allra flesta återvände till sina familjer efter krigets slut. Men olika orsaker gjorde att kring 7 000 av dem stannade kvar. En av dem var Raimo Kolehmainen.

– Jag kom hit 1942 som krigsbarn. Men sedan återvände jag till Finland som ungdom och gick till sjöss, berättar han.

Omständigheter gjorde sedan att Raimo träffade sin fru på Liseberg i Göteborg när hans båt var i staden. När sjölivet var över blev han i stället svetsare.

– Vi bodde på lilla Vegagatan i en lägenhet vi fick genom Eriksberg. Jag blev senare vicevärd i huset, säger Raimo.

När det började bli dags att bo på ett hem med omsorg, så ville de bägge till ett finskspråkigt. Eva fick först på en våning upp, på en svensk enhet, men efter några månaders köande fick hon plats på Rauhala.

– Det är mest för modersmålet, det sitter som berget. På svenska kan jag glömma bort ord och får tänka efter, men det händer aldrig med finskan, säger hon.

”Sitter liksom i generna”

Raimo nickar instämmande.

– Det sitter liksom i generna det första språket man lärde sig. Det försvinner inte, säger han.

Raimo bodde ett tag i egen lägenhet med hemtjänst, men till slut tyckte hans båda döttrar att han skulle ha det bättre på ett ålderdomshem.

– Det fungerade inte så bra. Men jag trivs bra här nu. Men jag hade önskat att det var lite fler aktiviteter.

Kulturen sätter avtryck

Eva bodde hela 22 år i egen lägenhet efter att hennes make hade gått bort. Men även hon säger att hon har det bra på Rauhala nu.

Förutom att det talas finska på hela avdelningen så sätter den finska kulturen en del avtryck på verksamheten. De sjunger en del traditionella visor och Eva och Raimo berättar om när de har haft dragspelare på besök. Och så -maten. Speciellt på högtider som jul.

– Åh, lådorna! Kålrotslåda, -morotslåda och leverlåda är jättegott, utbrister Eva.

Hon och Raimo är två av omkring 30 000 göteborgare som tillhör den sverigefinska minoriteten. Då en stor del av den befolkningen är på väg mot pensionen behöver kommunen fler boenden som Rauhala och många nya tvåspråkiga undersköterskor.