BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sedan dess har #metoo exploderat. I bransch efter bransch har kvinnor gått samman och vittnat om en rutten sexistisk kultur som rymmer allt ifrån trakasserier till övergrepp. Fler lär följa, detta är bara början.

Cissi Wallin var i New York när sexbrottsanklagelserna mot Harvey Weinstein briserade. Medierna fylldes varje timme med nya uppgifter och vittnesmål.

Vad som av flera kvinnor har beskrivits som en under decennier uppbyggd fördämning brast äntligen.

– Det blev en katalysator för mig. Jag började tänka på det jag varit med om och ifrågasätta hur jag skulle kunna se mig själv i spegeln om jag fortsatte vara tyst. Sedan tänkte jag på alla andra kvinnor han utsatt och kan fortsätta utsätta. Om jag med min position och socioekonomiska status kan göra något för att förhindra det så är det min skyldighet.

”En stor risk”

De senaste veckorna har varit omtumlande för Cissi Wallin. Sedan hennes inlägg på Instagram publicerades har telefonen ringt oavbrutet samtidigt som #metoo har växt och för alltid förändrat historieskrivningen. Anade hon följderna den där måndagen när hon publicerade sin text?

– Jag visste att hur jag än väljer så får det konsekvenser. Om jag inte gör något fortsätter jag svika mig själv och alla andra, och om jag gör något så tar jag en stor risk. Men jag var också trött på att vara rädd.

– Tiderna förändras. För bara några år sedan kunde etablerade feminister ifrågasätta varför jag följt med honom hem, det skulle aldrig kunna hända idag. Nu skördar vi frukten av en lång, envis feministisk kamp.

Vi ses samma dag som ännu en bransch med kvinnor går ut och bryter tystnaden, 653 sångare i ett upprop mot de övergrepp och trakasserier de utsatts för under många år. Veckan innan var det 585 skådespelerskor (som växt till över 1 000). Cissi Wallin tycker att det som händer är fantastiskt samtidigt som hon brottas med att inte fastna i cynism.

– Det finns så många förövare och så många som skyddar förövare, människor som i andra sammanhang kämpar för rättvisa men som plötsligt visar sig vara de fegaste ynkryggarna. Om man är en beundrad feminist som ger mig kindpussar ena dagen för att nästa dag lägga upp en selfie med sig själv och min förövare när de firar midsommar, då kan inte jag låta bli att tycka att det känns falskt. Säg som det är istället: det är jättejobbigt när någon man respekterar visa sig vara ett as. Jag tycker mig också se en skillnad mellan 70-talister och 90-talister. De yngre som inte har någon karriär eller kapital allierar sig och är mer kompromisslösa i sitt systerskap. Bland de äldre finns en större ängslan, en dubbelhet. Jag vill inte göra det här till ett krig mellan kvinnor, men vi går ju patriarkatets ärenden allihop mer eller mindre, obviously. När vissa av hans kollegor nu plötsligt låtsas som att de inte vetat fast alla vetat och sedan börjar skriva krönikor om hur viktigt det är med pressetik, då vill jag bara skrika: ”Hallå, du jobbar för i helvete för Aftonbladet som i andra fall inte tvekar att jaga politikers barn vid deras skolor eller rota i soporna hos folk!”

– Sedan finns det ett annat perspektiv på allt det här och det är att brottsoffer måste ha rätt till sin egen berättelse. Vi har ett rättsystem som inte alltid fungerar när det gäller att lagföra vissa brott och sexualbrott i synnerhet. Ryktesspridning är något annat, men det här är min förövare och min berättelse. Jag måste kunna berätta det.

Har ifrågasatts

Tidigare i historien har priset för att berätta varit högt. Skammen och ifrågasättandet har riktats mot offret och konsekvenserna för förövarna har varit få. Förhoppningsvis är det på väg att förändras nu, men för Cissi Wallin innebar det tio år av tystnad och tvivelaktigt bemötande.

– Tystnadskulturen fungerar ju så att den är tyst. Det är ingen som ringer upp och säger ”Din lögnaktiga hora, vi ska aldrig mer boka dig” utan de hör helt enkelt inte av sig och sedan kan jag bara spekulera i varför jag inte blir bjuden på vissa saker eller inte får vissa uppdrag. Men jag misstänker att det har att göra med den här händelsen, det är ju så gruppsykologi funkar. Hade jag pekat ut någon i periferin utan status så hade jag antagligen fått mycket mer stöd än nu när det handlade om en vit uppburen medieman som skriver feministiska krönikor 8 mars.

”Finns ett maktperspektiv”

– Tack och lov är jag inte längre beroende av att få frilansjobb för 3 000 på faktura. Jag har ett bra liv med man och barn och god ekonomi, det bidrar också till att jag vågade berätta nu. De flesta kvinnor som ringer mig vågar inte berätta på grund av att de antingen blivit hotade av sin förövare, hans jurist eller andra runt omkring, men också för att de står i någon form av beroendeställning. De här personerna är ofta systematiska i vilka personer de väljer. De ger sig sällan på sina chefer eller andra maktpersoner utan väljer lättare offer. Tjejer som kanske har en stämpel av att vara utflippade eller festar mycket. De ställer sig inte direkt utanför teologiutbildningen i Uppsala eller åker ut till en tjusig villaförort.

– Jag var det ”perfekta”, dåliga offret – jag har adhd och har pratat öppet om att jag druckit mycket, gått på psykofarmaka, legat runt och varit gränslös. Dessutom har jag haft en relation med en destruktiv man. Att med den bakgrunden anklaga en uppburen man har lett till att många har sett mig som galen. Och det har också varit hans version, att jag är galen och bedriver häxjakt.

– Det finns ett maktperspektiv här. Det handlar ju inte om kåthet som vissa kvällstidningar försökt få det till med rubriker med ord om ”sexlarmet”. Många av de här männen kan få hur mycket sex de vill helt frivilligt och med samtycke. Men de vill inte det. För dem handlar det om makt och ett kvinnohat som de får utlopp för genom att förnedra och förgripa sig på kvinnor.