I höst skulle han ha undervisat i ras- och vithetsstudier vid Karlstads universitet. I tio, tolv år har han varit ”besjälad” över att skapa ett nytt forskningsfält i ämnet, som nyligen blev till en grundkurs på distans. Den här gången fanns bland de antagna Christian Peterson, den högerextreme influencer som lovat att hämnas på Tobias Hübinette för att han en gång i tiden grundade Expo.

Omedelbart började han kölhala sin lärare och kurskamrater i sociala och alternativa medier: från att raljera över Tobias Hübinettes asiatiska ursprung genom att kalla honom för sin sensei (en japansk titel, motsvarande mästare, för lärare) till att håna och spela in deltagarna under de zoomsända diskussionerna. 

– Jag anser ju att han också hotar oss genom att han har en följarskara där det finns nazister och andra högerextrema som i värsta fall kan göra slag i saken, säger Tobias Hübinette. 

Kursen har nu gjorts om till att helt bygga på självstudier. Hälften av studenterna har hoppat av. Själv har Tobias Hübinette – känd för sin enorma arbetskapacitet – sjukskrivit sig på obestämd tid.

– Jag har känt väldigt mycket stress gentemot studenterna. Som lärare känner man ansvar gentemot dem man undervisar oavsett hur gamla de är. 

Samtidigt känner han också skuldkänslor för sina kollegor, som nu får dela på hans arbetsuppgifter. Men också besvikelse.

– Det var min drömkurs och den enda i sitt slag som är så tydligt inriktad på de här frågorna, säger han.

Karlstads universitet hänvisar till att studenter har långtgående rättigheter att få stanna på en utbildning som de har antagits till. Själv gör han en annan bedömning.

Liberal till strid mot woke 

Redan i våras, efter att Christian Peterson begärt ut tiotusentals mail från forskarens brevväxling och filmade universitetet med en drönare som del av en ”dokumentär”, polisanmälde han högerextremisten och krävde kontaktförbud. Vilket misslyckades: åklagaren lade ner anmälan.

Christian Peterson säger att han ska fortsätta att anmäla sig till alla kurser som Tobias Hübinette håller i framöver.

– Och det tror jag han kommer göra också. Sen hjälper ju inte den här utredningen... 

”Cancelkulturen ska bort från lärosätena”. Så löd rubriken på en debattartikel i Göteborgs-Posten i januari, där Mats Persson (L) kungjorde sin första prioritering som nytillträdd utbildningsminister: att granska utfrysnings- och tystnadskulturen på svenska lärosäten.

Ministern fick snabbt mothugg: så sent som förra året presenterade Göteborgs universitet en kartläggning som visar att universitetslärare som verkar inom politiskt laddade frågor utsätts för hot och trakasserier. Kvinnor och utrikesfödda är överrepresenterade bland de utsatta. I nästan hälften av fallen kom hoten från studenter.

– Jag tycker att det är helt absurt att man har tillsatt den här utredningen. För jag tycker ju att det är snarare min situation som är mycket vanligare. Nu kanske inte Christian Peterson är jätteinsatt i direktiven bakom utredningen. Men han känner ju någonstans att han har tidsandan, ja, till och med regeringen, på sin sida. Vänstern ska rökas ut från universitetsvärlden.

När Mats Persson så småningom ger sig in i debatten i en intervju med DN säger han att han är bekymrad över att en högerextremist har kunnat sabba en kurs. Ministern vill att lagstiftningen ska skärpas så att lärosäten lättare kan stänga av studenter. 

Hur båda förslagen ska samverka i praktiken återstår att se.

Som sifferperson vet Tobias Hübinette att uppskattningsvis två tredjedelar av majoritetssvenska unga vuxna män röstar på Tidöpartierna, och att lärare behöver räkna med att det finns att någon eller några studenter per klass som är åt det hållet politiskt eller rent av organiserade i SD och dess studentförbund. 

Kan det bli intressant att få mothugg?

– Ja, potentiellt skulle det kunna vara det. Men de här personerna har ofta en helt annan ingång till vad kunskap. Allt som luktar genus, exempelvis, är bara fel. De kan inte tänka sig tanken att man skulle kunna ha ett könsperspektiv på en viss fråga. Så det brukar inte bli särskilt konstruktivt.

Två domar och en uppsägning

Tobias Hübinette har i många år kämpat för att förändra Sverige – för det mesta i motvind, som inte sällan har blåst upp till en storm. Ofta har han själv gjort situationen värre. 

Som student i Uppsala på 90-talet engagerar han sig inom den autonoma vänstern och börjar kartlägga stadens nynazister och skinheads med metoder som får honom dömd för ofredande.

Ett äktenskap slutar även det i en dom, där han döms för att ha hotat sin ex-frus nya man – men frikänns från mordbrand som han också anklagades för, efter att ha smetat ned hennes kläder med lacknafta vilket gjorde att de fattade eld. Ungefär samtidigt sägs han upp från Stockholms universitet, där han doktorerat i koreanska. Där har han hamnat i konflikt med sina kollegor efter att ha hävdat att vita män och vita manliga forskare  tog asiatiska fruar som ”mångkulturella maskotar” och en del av dem kände sig anklagade för såväl koloniala övergrepp som pedofila böjelser. 

Han gör sig ännu mer omöjlig i den antirasistiska och feministiska forskarvärlden när han 2018 söker en tjänst vid Uppsala universitet, bryter mot såväl akademiska som sociala koder i samband med sin ansökan, och slutligen överklagar tillsättningen när jobbet går till en annan.

Men om han genom åren har låtit sig utmålas som en socialt inkompetent ensamvarg är intrycket ett annat under intervjun med Dagens ETC. Han skämtar lågmält om sig själv medan redaktionshunden Coco snarkar vid hans fötter – långt från Lisbeth Salander, den gränslösa och fanatiska hackern i Stieg Larssons deckare som Tobias Hübinette har varit inspiration för (hans enda reservation mot liknelsen är att inte är lika bra på datorer).

Istället för Uppsala hamnade han vid universitetet i Karlstad – där han har trivts och som han beskriver som en ”bra arbetsplats som värnar om sina anställda”. Här befinner han sig för närvarande vid något av en akademisk höjdpunkt – med sju böcker som han skrivit själv eller tillsammans med andra de två senaste åren under utgivning. Men forskningen är långt ifrån hans enda kanal. Nästan dagligen skriver han på Twitter, Instagram, Facebook, och den egna bloggen som besöks av cirka 15 000 unika besökare per månad. Tobias Hübinette har räknat ut att han skulle kunna tjäna mellan 4 000 och 5 000 per månad om han bestämde sig för att tillåta automatiska annonser. I vilket fall når han ut till tusentals svenskar med sina politiska analyser, och ibland även reseberättelser från Mitteleuropa.

Kritik mot färgblindhet

Trots bråken kan han se att han har åstadkommit saker, lyckats påverka. Även om SD blev näst största parti i förra årets riksdagsval och har makt över regeringen anser Tobias Hübinette ändå att han har lyckats med att få upp frågan om extremhögern och dess historia på agendan.  

– Föut var vi väldigt få som på något sätt hade någon kunskap om den här rörelsen. Men idag är det ju inte så, säger han. 

Mest framgångsrik har han varit i adoptionsfrågan. Tobias Hübinette är född i Sydkorea sommaren 1971 och kom till Sverige när han var sju månader gammal. Tobias Hübinette är en del av en stor adoptionsvåg - upp till två procent av barnen i årskurserna under 70- och 80-talet är adopterade.

23 år gammal åker han till Sydkorea – och börjar ifrågasätta den rådande bilden av adoption som gjorde gällande att goda svenskar räddade tredje världens barn. Bakom den påstådda altruismen ligger i många fall korruption och kriminalitet där barn har stulits från sina familjer. Han menar också att idén om att närvaron av adoptivbarn skulle göra svenskar till antirasister, där utseendeskillnader inte skulle betyda något alls för svenskarna, har slagit fel. Istället lever vi i ett land som vägrar erkänna att det finns stereotyper och föreställningar om olika hudfärger, eller raser, och där ”färgblindheten” blir en bromskloss i kampen för allas lika värde.

Tobias Hübinettes kritik skapade enorm debatt, inte minst då många adoptivföräldrar kände sig utpekade och ifrågasatta. Men idag har hans bild bekräftats från flera länder och en statlig utredning tillsatts med stöd av alla partier i riksdagen som ska närgranska adoptionsverksamheten.

Det verkar till och med röra på sig i Tobias Hübinettes strävan att få det svenska folket att tala om ras som en social konstruktion, jämförbar med genus, och i förlängningen även praktisera jämlikhetsdata, vilket är en metod som förordas inom FN och EU. 

Siffrorna gillas av SD 

Metoden handlar om att låta individer och grupper definiera sig själva på anonym och frivillig basis utifrån olika variabler. Sådana siffror saknas än så länge i Sverige, men Tobias Hübinette försöker sammanställa dem ändå på egen hand.

Visserligen blev han inte bjuden upp på scen på den stora konferensen om jämlikhetsdata som Diskrimineringsombudsmannen bjöd in till i våras som en del av det svenska ordförandeskapet i EU – något som ledde till många höjda ögonbryn i rummet, då Tobias Hübinette anses vara frontfiguren för ”jämlikhetsdatafrågan”. Istället var det Edda Manga, forskare på Mångkulturellt centrum, som fick presentera en alternativ modell. 

När konferensen kommer på tal blir Tobias Hübinette syrlig.

– Det finns gigantiska missförstånd kring jämlikhetsdata som till viss del är medvetna missförstånd. Att den dels är rasistisk, dels att det handlar om registrering. Vilket det inte är, för det går ju inte att koppla de här siffrorna till en specifik person. Man vill helt enkelt inte göra det här i Sverige.

– Ibland tänker jag att det kanske handlar om att om man skulle göra det här i Sverige så skulle resultaten, alltså den data man skulle få fram, kanske se ganska förskräcklig ut. Siffrorna skulle antagligen visa att det är helt galet i Sverige, vad gäller klyftorna mellan vita och icke-vita exempelvis. 

Det märkliga är att Tobias Hübinettes siffror regelbundet citeras av SD.

– Sverigedemokrater – från topparna till gräsrötterna – använder hela tiden de här sammanställningarna som jag gör. Men de läser de här siffrorna på ett helt annat sätt, som stöd för att kunna hävda att Sverige är förlorat, att majoritetenssvenskar är på väg att försvinna eller att det är bråttom nu att rädda landet.

Han har anklagats för att ge SD ammunition, men själv anser han att han lika gärna skulle kunna beväpna vänstern. 

– Absolut. För att uppdatera hur befolkningen i Sverige faktiskt ser ut idag och på djupet få folk att förstå att hur genomsegregerat Sverige är. Att det är mycket värre än vad de flesta tror. Ras och etnicitet och religion, jag ska inte säga att de har trumfat klass och kön. Men om man tittar på vilka som verkligen är de fattiga så är det icke-vita som dessutom generellt inte är kristna. Alltså kort och gott muslimer. Det måste kunna gå att säga det utan att bli anklagad för att både hjälpa SD och inte förstå att klass och kön också har betydelse. Jag skulle aldrig säga att det inte är viktigt med klass och kön. Men man måste komplettera det med andra variabler.

Lämnade vänstern över makten på walkover genom de kampanjer de förde? Jag tänker på S utspel om Somalitowns. 

– Och V som vägrade prata rasism för att försöka vinna tillbaka arbetarväljare. Eller ja, det var de vita arbetarna man ville ha tillbaka. Ja, så var det. Men sen är det ju mer komplicerat än så genom att SD framför allt, och nu har de fått den övriga gamla högern på sin sida, pratar hela tiden om de här frågorna. De pratar om ras, etnicitet och religion, ofta via kodord. De har mutat in det området. Så det är väldigt svårt att gå in i det där samtalet utan att bli klumpig. För det var ju jätteklumpigt när Magdalena Andersson sa det där om Somalitowns. Hon glömde bort att det finns många från de här länderna som också har rösträtt. Eftersom det blev så jämnt så är det troligt att det var icke-vita väljare som avgjorde valet, som antingen stannade hemma eller röstade på Nyans.

Nu hoppas Tobias Hübinette att vänstern lär sig att prata på det nya sättet som han förespråkar, utan att göra det på SD:s sätt. 

– Det är inte bara det att man lämnar walkover till SD. Man lämnar också icke-vita svenskar i sticket. De blir ju bara en figur i retoriken. Vänsterns legitimitet ligger ändå i att dels vilja förändra samhället i stort men också alltid arbeta för att utjämna klyftor. Så länge det inte går att förändra samhället helt och hållet så behöver man vilja förbättra för de grupper som är mest utsatta och fattiga.

Alltid, aldrig ensam

Sol och barntjim flödar in genom fönstren på Dagens ETC:s mötesrum. Tidigare intervjuer har utmålat honom som ensamvarg, och han själv skriver ofta på sin blogg om sitt ”enmanskrig”. 

Under intervjun återkommer han flera gånger till att han inte längre är lika ensam som tidigare. Allt fler personer har slutit upp bakom honom – från unga BLM-aktivister till delar av näringslivet där utländska företag har börjat nosa jämlikhetsdata. Men även Sveriges än så länge största parti.

– Socialdemokraterna har efter valförlusten tvingats att rannsaka sig själva. Där pågår det faktiskt ett arbete idag, internt, på partiledningsnivå. De gräver i varför de har förlorat så många arbetarväljare och där har de börjat intressera sig för mina siffror.

För den tidigare utfrysta forskaren är detta något nytt. Det finns också en särskild grupp som fyller honom med hopp om framtiden.

– Och det har väldigt mycket att göra med en ung generation som har växt upp i förorterna. Genom åren har jag alltid fått mest stöd från personer som kanske inte har särskilt mycket makt i samhället, inte än i alla fall. Alltså icke-vita andragenerationare som är födda och uppvuxna här i Sverige. 

När det har blåst i debatten så är det representanter från den här stora gruppen – vi talar om hundratusentals människor – som han har fått allra mest stöd.

– Det är klart att vi samtidigt just nu befinner oss i ett väldigt besvärligt läge, men det kommer ju inte vara så här för evigt. Vi behöver fortsätta kampen helt enkelt.