BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En stor andel av de intervjuade opinionsbildarna, fler än sju av tio, vittnar om att de blivit utsatta under det senaste året. Och mer än var femte av de som utsatts har övervägt att byta yrke. Dessutom bidrar hatet till självcensur och även psykisk ohälsa, visar undersökningen.
Olika orsaker till hoten
Från fackligt håll är man inte förvånad över resultatet, det bekräftar den bild som facken själva har visat upp i flera undersökningar. Jonas Nordling som är förbundsordförande för Svenska journalistförbundet (SJF) menar att det finns vissa ämnen för journalister som är särskilt utsatta, och är du kvinna så blir det än värre.
– Om du bevakar organiserad brottslighet, eller sport av olika slag, eller om du bedriver opinionsjournalistik så är du i allra högsta grad utsatt för olika typer av trakasserier. Och om du dessutom är kvinna och gör något av det här, så är det ytterligare en nivå. Det är helt klart så att de har en extremt utsatt situation, säger han.
Förutom att det är ett demokratiproblem pekar Jonas Nordling på arbetsmiljöaspekten av trakasserierna.
– Det är vår arbetsmiljö det handlar om, den senaste undersökningen som vi gjorde visade att 40 procent av de över 2 000 tillfrågade utsatts för trakasserier, och av dem angav var fjärde person att det påverkat deras sätt att bevaka olika frågor, säger Jonas Nordling.
Olika drivkrafter
Problemet måste angripas på många olika sätt, menar han. Det är viktigt att hålla i sär vad som ligger bakom beteendet.
– Drivkrafterna bakom det här beteendet ser olika ut. Det finns människor som mår dåligt och beter sig illa av den anledningen, sedan finns det de som verkligen vill underminera den fria pressens roll i samhället, och sen de som bara rycks med av tonläget i sociala medier. Det behövs olika åtgärder beroende på vilka drivkrafter som ligger bakom, säger han.
Hatet har synliggjorts
Maria Sveland, författare, journalist och medarbetare på Dagens ETC, skrev 2013 boken Hatet efter att själv ha blivit hotad till livet för sin feministiska opinionsbildning. Den senaste tiden har hennes situation blivit bättre, men bland kollegorna finns bilden kvar.
– Jag hör från vänner och kollegor som är journalister, författare eller som på andra sätt tar plats i det offentliga rummet och uttrycker sig att det fortfarande är väldigt allvarligt, säger hon.
När hennes bok kom ut var det här ett ämne som inte var så belyst. Idag ser Maria Sveland ett helt annat offentligt samtal kring frågan.
– Det finns en större medvetenhet nu. Även bland politiker, arbetsgivare och hos allmänheten, och att det faktiskt är ett arbetsmiljöproblem. Det har också motkampanjer, och det betyder väldigt mycket.
Maria Sveland tror att många tidigare fick bära bördan av -hoten och hatet själva, de fick må dåligt i tysthet, men att medvetandegörande har hjälpt.
– Det ska aldrig bli en normalitet, som att det ingår i arbetsbeskrivningen. Men så var det nästan för några år sedan, att ”det här får du räkna med”. Det fanns ingen infrastruktur eller ett förfarande för hur man skulle hantera frågorna, säger Maria Sveland.
”Mycket positiv respons”
Trakasserier drabbar opinionsbildare på alla sorters medier och av alla sorters politiska färg. Men kvällstidningsjournalister och ledarskribenter är extra utsatta. Anna Dahlberg, som är ledarskribent på liberala Expressen, har ofta berömts av röster i de invandringskritiska leden. Men även hon får ta emot hotfulla kommentarer och hatmejl. Hon vill dock framhålla att motsatsen är mycket vanligare.
– Jag får väldigt mycket positiv respons på mitt skrivande. Det är viktigt att vittna om att det också finns nätkärlek där ute. Runt tio procent av mejlen skulle jag karaktärisera som hätska från främlingsfientligt och/eller pro-ryskt håll. Men jag har haft turen att slippa allvarliga hot riktade mot min person, säger Anna Dahlberg,
Fotnot: Underlaget för undersökningen är begränsat, svarsfrekvensen var endast 31 procent vilket motsvarar 85 intervjuer, och på vissa frågor svarade så få som ca 45 personer. Men eftersom gruppen kvinnliga opinionsbildare är så pass specifik så kan det ändå gå att dra slutsatser från resultatet, menar undersökningsföretaget Kantar. Sifo (före detta TNS-Sifo).
