Jag vill ge Säpo en chans att ge en fördjupad bild, så att några av alla frågetecken kanske kan rätas ut. Så jag undrar om jag kan intervjua en sakkunnig person. En expertröst som kan berätta om myndighetsarbetet och om vilka faktorer som påverkat det under de senaste åren.

Fortsätter ducka

Efter några dagar av tystnad skickar jag ett påminnelsemejl. Till sist svarar en pressekreterare jag haft att göra med flera gånger förr.

– Hej Joakim, måste dessvärre meddela att ingen av våra offentliga talespersoner med kunskap i de ämnen du vill diskutera har möjlighet att ge någon intervju inom överskådlig tid. Om det skulle vara fortsatt intressant lite längre fram under hösten så kan jag kika vidare på vilka möjligheter som finns.

Det är ett frustrerande svar. Man har alltså ingen person på lager just nu, som kan kommentera det grundläggande arbetet och superaktuella frågor som berör ungefär 95 procent av Natoprocessen. Det luktar struntprat, tänker jag först.

Å andra sidan har det här blivit ett ganska typiskt tillvägagångssätt för Säpo under det senaste decenniet eller så, när mycket av myndighetens arbete har förändrats. Man har börjat arbeta mer i det fördolda, man vill inte förklara sig, och man vill ogärna interagera med journalister som har väldigt specifika frågor.

Ville mota kritik

I stället för att möta Säpo stämmer jag träff med en person som tidigare varit anställd och högt uppsatt vid samma myndighet. Hen vill vara anonym. Vi tar en promenad i ett somrigt Stockholm och upptäcker att vi delar många av våra funderingar kring Säpos agerande under de senaste åren. Men det är bara en av oss som haft insyn i själva verksamheten.

– Jämfört med när jag var där har myndigheten i dag dragit sig in i sitt skal. Förut såg man allmänheten som sin främsta uppdragsgivare och därför ville man också ha en kommunikation med allmänheten. Det bildades nätverk för att möta journalister, forskare, företrädare för civilsamhället och andra. Säpo sökte proaktivt förklara sitt arbete. Det var något helt nytt då.

– Syftet med att vi var så öppna förut var att visa hur vi arbetade och hur hoten i Sverige såg ut. Men det var också menat att få bort lite av konspirationstankarna kring Säpo, säger hen.

Av någon anledning beslutade man sig sedan för att överge den modellen. Det finns inte längre likadana nätverk som tidigare för att etablera dialog och förståelse. De sakkunniga som uttalade sig detaljerat i olika frågor har en efter en försvunnit och ersatts av pressekreterarna. Eller av operativa chefer, som håller sig på en mycket ytlig nivå när de uttalar sig. De sitter inte alls på samma kunskaper och kan inte besvara frågor på djupet. Därför har journalister svårt att hitta svar, och granskningar av Säpos arbete slutar för det mesta med ännu större frågetecken.

Hängt kvar sedan 80-talet

Det här nya arbetssättet har bidragit till att öka konspirationstankarna kring Säpo. I synnerhet i kretsar som på något vis har påverkats av myndighetens bedömningar, som den svensk-kurdiska politiska miljön.

Till exempel har ju den teorin vunnit mark, att Säpos ökade intresse för kurder bottnar i en syn på dem som funnits kvar sedan statsministermordet och det falska PKK-spåret på 1980-talet. Att en misstänksamhet mot vänsterpolitiska kurder satte sig i myndighetens väggar och aldrig har försvunnit. En av de första frågor jag ställer till personen jag träffar är därför om hen själv sett något som tyder på att det ska ha funnits sådana tankegångar.

Svaret blir att Säpos uppdrag är att bedöma om det finns ett hot, därför har myndigheten alltid behövt följa PKK till viss del. Men de senaste årtiondena har PKK inte bedömts utgöra något hot mot Sverige. Det har funnits andra mer prioriterade organisationer att jobba mot. Det kanske också kan förklara varför anhängarna har haft friheten att kunna visa sitt stöd till PKK helt öppet, trots att rörelsen varit terrorlistad av EU sedan länge, tillägger hen.

Oskyldiga drabbades

Säpos tidigare försök till mer öppenhet sammanföll med en annan period då myndigheten fick stark kritik för sitt arbete mot det man bedömde som hotande. Under 2000-talets första decennium fokuserade man i synnerhet på att bekämpa den militanta islamismen. I samband med detta begick man också misstag. Oskyldiga människor pekades ut som potentiella terrorister. Småbarnsfamiljer fick sina lägenheter stormade av polis och papporna blev anhållna, eftersom Säpo misstänkte dem för förberedelse till terrorbrott. I några fall visade sig misstankarna vara helt ogrundade.

– Säpo blev kritiserade och ifrågasatta under de där åren. En del journalister menade att vi jagade oskyldiga muslimer. Men några år senare så hade många av de här personerna vi fokuserade på åkt till Syrien.

Vissa av dem försvann i Syrien, några fängslades, några dog – under oklara omständigheter. Journalisterna som utmålade dessa personer som endast oskyldiga offer för Säpos förföljelse har aldrig reflekterat över detta offentligt. Å andra sidan ska det inte heller vara deras uppgift, resonerar källan. Det är ju journalistikens uppgift att granska. Och med de här erfarenheterna i backspegeln argumenterar hen för att man inte helt ska avvisa möjligheten att några av de kurder Säpo fattat intresse för i själva verket kan vara ett problem.

”Går inte att utesluta”

Men betyder det att det bara är en konspirationsteori, att Turkiet haft något att göra med Säpos ökade intresse för allt möjligt man anser kan kopplas samman med PKK? Eller skulle den turkiska påverkanspolitiken kunna förklara en del av detta? Hen tänker efter en stund. 

– Kanske går det inte att utesluta. Precis som i samhället i övrigt finns det säkert anställda på Säpo som sedan länge röstat på partier som vill ansluta sig till Nato.

Det har förutsatt ett ökat samarbete med kollegor i Natoländerna, inklusive Turkiet. Och när Turkiet blev en så viktig faktor i och med Natoprocessen kan Säpoanställda ha bidragit till ett ytterligare närmande mellan Sverige och Turkiet, medvetet eller omedvetet.

Källan jag möter slutade på Säpo innan alla de nya saker som den här boken berör började hända. Därför är det svårt för hen att svara på en fråga om vad som kan ha legat bakom Säpos förändrade arbetssätt. Däremot är det helt tydligt att Säpo har tagit sitt nya arbete på största allvar. Och källan menar att Säpo nog gjorde ett misstag när man inte suddade ut meningen i det långa förhörsprotokollet, där en förhörsledare sa att Säpo bedömer NCDK vara en terroristorganisation.

Man avslöjade då nämligen att Säpo faktiskt håller sig med en intern och hemlig terrorlista, där man har inkluderat Sveriges största kurdiska organisation.

– Det finns en informell lista. Men det är inte en lista i juridisk mening, utan en som är till för att prioritera underrättelsearbetet. Det är ett dokument med aktörer i miljöer som Säpo har anledning att känna oro över. Men de hamnar inte på listan permanent, utan under den tid det tar att undersöka miljön.

Ljusskygg registrering

Formellt följer Sverige och Säpo bara EU:s lista över terroristorganisationer. Det är därför Säpos pressekreterare nekar till att myndigheten har låtit terrorlista en organisation på egen hand, när medierna frågar. Men nu kan den här före detta anställda vid myndigheten alltså berätta att det också finns ett mer ljusskyggt sätt att registrera aktörer. På den står NCDK med. Därmed tycks ännu fler bitar i pusslet falla på plats.

Under de senaste åren har Säpo alltså riktat in sig på enskilda kurder, demonstrationer, föreningar, kulturfester och solidariska pengainsamlingar som är kopplade till NCDK, för att man har inkluderat organisationen i en intern lista över det man själv benämner som terroristorganisationer. Som ingen annan utanför Säpo är menad att känna till.