Nu kommer Birgitta Dahls memoarer som tecknar en unik bild av Sveriges politiska rörelse och utveckling, från 1940-talet fram till i dag. Ett av de bestående intrycken som läsupplevelsen lämnar efter sig är att politisk förändring är möjlig och att den enskildes drivkraft och lidelse har en avgörande betydelse för framåtrörelsen.

Dagens ETC åkte hem till den nu 79-åriga Birgitta Dahl, som fortfarande bor kvar i den hyreslägenhet i Uppsalas gamla arbetarstadsdel Svartbäcken som hon flyttade in i under ungdomsåren.             

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Politisk familj

Övertygelsen om att individen kan påverka samhällsutvecklingen, såväl som sitt eget liv, har hon burit med sig sedan barnsben.  

– Jag är uppvuxen i folkrörelse-Sverige. Mina föräldrar var aktiva i nykterhetsrörelsen, och jag fick tidigt med mig övertygelsen om att man kan påverka sitt eget liv och samhället omkring sig. Och att man också har ett ansvar att göra det, det duger inte att sitta hemma och vara missnöjd. Jag bildade ett av Sveriges första elevråd, och när jag var 13 år gick jag in till rektorn och krävde att vi skulle få sexualundervisning. Det rådde en fruktansvärd dubbelmoral kring sexualitet på den tiden, säger Birgitta Dahl. 

Hennes föräldrar var folkpartister, men själv kom hon i 20-årsåldern fram till att liberalismen inte räckte till för att hantera rättvisefrågorna. Att Birgitta Dahl blev aktiv inom socialdemokratin var en följd av att hon starkt identifierade sig med de värderingar om solidaritet och alla människors okränkbara värde som deklarerades i partiprogrammet.  

– Det var idéerna om jämlikhet, jämställdhet och det internationella arbetet för fred som fångade mig. Jag läste jämt, både skönlitteratur, samhällsvetenskaplig och historisk litteratur. Jag läste mig till att S hade de idéer som motsvarade mina egna, säger hon. 

Första sommaren efter att Birgitta Dahl avslutat sina gymnasiestudier arbetade hon natt som sjukvårdsbiträde på Allmänna BB i Stockholm. Hit kom överklassfruar från Östermalm, Lidingö och Djursholm för att föda barn, men även ensamstående mammor från hela landet för att i hemlighet föda och ofta adoptera bort sina barn. Dessa flickor och kvinnor behandlades hemskt illa av läkare och barnmorskor, som föraktade dem, skriver Birgitta Dahl.    

– Redan när jag var 13 år och gick till rektorn för att kräva sexualundervisning så var ju det för att de flickor som blev gravida blev så oerhört illa behandlade och fick hela sina liv förstörda. Jag hade flera goda vänner som blev gravida och tvingades till illegala aborter. En av dem blev förstörd för livet och kunde inte få barn mer. Jag var så blixtrande arg på den här tidens dubbelmoral, säger hon. 

När Birgitta Dahl som enda kvinna kom in i Uppsalas kommunstyrelse i mitten av 60-talet tog hon upp kampen för de ensamstående mammorna.

– Jag lyckades efter lång och trägen kamp få igenom ett beslut om att kommunen skulle köpa ett antal lägenheter och upplåta dem som hyresrätter åt ensamstående mammor för den tid de behövde för att hantera sin prekära situation, säger hon.      

På den tiden fanns inte mer än två daghem i hela Uppsala som sammanlagt hade plats för strax under 50 barn. 

– I styrelsen för de barnavårdande institutionerna satt kommunpamparnas fina fruar. De satt och utövade välgörenhet mot de ensamma mammor som de föraktade. Det var en förskräcklig miljö som jag svor på att jag skulle förändra, vilket jag också har lyckats med, säger Birgitta Dahl stolt. 

Under en hetsig debatt 1968 med dåvarande utbildningsminister Olof Palme skällde hon ut honom i skarpa ordalag för att han i sin utredning om universitetens framtid backat från ett tidigare socialdemokratiskt förslag om att införa studielön för studenter, i stället för studielån.    

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Kort därefter ringer Olof Palme till Birgitta Dahl och erbjuder henne en plats i riksdagen.  

– Det var likadant här i Uppsala arbetarkommun, jag skällde ut farbröderna för hur de hanterade daghemsfrågan och de svarade genom att ge mig ett uppdrag i drätselkammaren (kommunstyrelsen). De såg väl kanske att jag hade en brinnande ande. Jag hoppas verkligen att unga människor i dag blir behandlade på samma sätt, säger hon.          

Vägrade bli en kopia av männen

På den här tiden var inte fler än 12 procent av riksdagsledamöterna kvinnor, och Birgitta Dahl möttes av mycket motstånd och fördomar. För att bli respekterad av de grå, konservativa herrar "utan social kompetens" som utgjorde basen inom partiet, krävdes det att man som kvinna anpassade sig och blev till en blek kopia av dem, skriver hon. Vilket var något Birgitta Dahl vägrade. 

Hon blev inte direkt mer populär bland dessa herrar för att hon kraftfullt och enträget drev frågan om att barnomsorgen skulle byggas ut efter behov, samt att föräldraförsäkringen skulle delas mellan båda föräldrarna.

– Jag bekämpade den gamla tidens sexualmoral, vilket de här äldre männen avskydde mig för. Jag var färgsprakande, intensiv och ivrig. De tyckte inte om mig, utan såg mig som något slags hot. Sådana här gammaldags män har ju aldrig haft familjeansvar, så de saknar kunskap och kompetens i sådana här frågor. Ingvar Carlsson och Olof Palme var dock lysande undantag. De har alltid stått upp för jämställdheten, säger Birgitta Dahl, som även utsattes för hatkampanjer och hot. 

Under en period fick hon paket fyllda med avföring och använda kondomer sända till sig på posten.           

– Ja, jag har fått utstå mycket. "Du din förbannade kommunisthor", har jag fått kastat rakt i ansiktet. Men jag skakade det av mig. De skulle inte tro för ett ögonblick att de kunde kuva mig, så jag rätade på ryggen och höll huvudet högt, säger hon.   

Den jämställdhet vi har uppnått i dag måste ständigt försvaras, menar hon.  

– Vad som hela tiden dundrar över oss via medierna idag är inget annat än gammaldags manschauvinism. Det finns mängder av avarter. Donald Trump är ju inte ensam precis, säger Birgitta Dahl.