Vem vet. I stadgarna beskrivs att partiets valberedning föreslår ett alternativ för partikongressen, som sedan väljer partiordförande i ett enskilt val på fyra års mandat. Mer specifik än så är processen inte.
Modellens brister har nu åter blivit tydliga i och med Stefan Löfvens plötsliga avgångsbesked. Valberedningen har passivt antagit att Löfven ska sitta kvar vid rodret, och i god partianda har de heller inte ifrågasatt det. Med bara två månader kvar till kongressen ska valberedningen nu vaska fram en kandidat genom en improviserad process. Under den korta tiden är möjligheterna för transparens och medlemsinflytande minst sagt begränsade.
Knyter näven i fickan
Det innebär att banan är sopad för en kandidat från den nuvarande partiledningen. Ingen annan kandidat kan hinna etablera sig i offentligheten innan kongressen. Partidistrikt som vill föreslå andra kandidater kommer knappast hinna förankra förslagen bland medlemmar.
Så det kommer att bli som vanligt. En kandidat föreslås, ingen säger emot och så säger partikongressens ombud ja i en kraftig kör medan hälften knyter näven i fickan.
Det är synd. För Socialdemokraterna behöver en debatt om sin framtid, både när det gäller ledarskap och politik.
Ledarskapet är viktigt
Vissa menar att det är sakpolitik, inte ledare, som är avgörande för partiets inriktning. Att ordförandevalet inte ska göras till en fråga om politisk färdriktning, utan den ska förvalta partiets kongressbeslut. Därför gör det inget att partiordföranden väljs utan medlemmarnas insyn.
Samtidigt pyr missnöjet ute i partiet över partiledningens många kompromisser. Januariavtal, strejkrättsförhandlingar, migrationsuppgörelser, exemplen är många. De har alla varit produkter av att nuvarande partiledning valt att gå i konflikt med kongressbeslut om sakpolitik.
Därför är ledarskapet minst lika viktigt som partiets sakpolitik. Det handlar inte bara om vilken politik partiet vill driva, utan också hur de ska ske.
Kritik borde få luftas
Den nuvarande partiledningen har valt en strategi där de sätter regeringsmakten först, till priset av nyliberala reformer för att blidka Centerpartierna och Liberalerna. Utöver dålig politik har det också skapat ständiga regeringskriser. Det är inte alls självklart att partiets medlemmar vill fortsätta den linjen.
Ska Socialdemokraterna ledas av en bufflig Persson? En konsensusorienterad Löfven? Eller en agitator som Palme? Eller kanske någon helt annan?
Det lär medlemmarna ha synpunkter på – synpunkter som borde få debatteras inför partikongressen.
Ska trolla med knäna
Den här gången blir det upp till partiets valberedning att trolla med knäna. Kanske lyckas de på något mirakulöst sätt att få till en demokratisk, transparent process. Eller så slutar det med att Magdalena Andersson räcker upp handen och ingen vågar säga emot.
Men i det långa loppet borde hela modellen för valet av partiordförande ses över. Senaste gången en öppen process genomfördes splittrades partiet i försök att blockera varandras kandidater. Resultatet blev Håkan Juholt, vilket knappast var en succé. I hans ställde valdes Stefan Löfven i en process som knappast kan sägas vara transparent.
Behövs mer transparens
För att undvika sådana kaosartade processer bör en formell modell formuleras. En sådan modell skulle kunna garantera transparens, en starkare position för valberedningen och formaliserade processer för att nominera kandidater. Då kan det också finnas utrymme för att diskutera såväl politikens innehåll som ledarens strategier. Annars lär valberedningen stå lika handfallen inför nästa partiledarval.
