Ibrahim Bargalel, en av de förvarstagna i Flen, bestämde sig efter rymningen för att kontakta media. Han menar att rymningen är ett uttryck för hur dåligt flyktingar som bor i förvaret i Flen mår. Enligt Ibrahim Bargalel har tre av de boende försökt ta livet av sig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Flen är en av fem orter där Migrationsverket har förvarsplatser. Vid utgången av 2016 satt sammanlagt 357 personer fördelade på Åstorp, Kållered, Flen, Märsta och Gävle.
I besöksrummet en trappa ner finns en soffa, en fåtölj, ett bord, ett skåp. Ett par små källarfönster, snabbkaffe och skorpor. Inga utomstående tillåts besöka boendeavdelningen – av sekretesskäl. Luften i besöksrummet tar snart slut. Fönstren går inte att öppna. En i taget visas de unga killar Dagens ETC ska träffa ner i källaren, personal visiterar dem nogsamt innan de förs tillbaka upp till avdelningen. De är frihetsberövade i väntan på myndigheternas nästa steg. Några har väntat i månader, andra i veckor. Ingen vet hur lång väntan blir, myndigheterna kan hålla personer inlåsta i upp till ett år.
– Vi behandlas som kriminella. Några i personalen skriker på oss, de kommer in i rummet flera gånger i timmen, även på nätterna. De kollar fönstren, möblerna, allt. Personalen kollar snett på oss, de skrattar åt oss, de bryr sig inte. De vet att vi ska skickas iväg, säger Yousaf Khan, 18 från Pakistan.
– Jag är student, jag är inte kriminell. Jag skäms över att bo här. De behandlar oss som hundar. Jag pluggar vård och omsorg och gjorde praktik på äldreboende innan jag kom hit. Jag vet hur man ska ta hand om människor, men många i personalen respekterar oss inte. Jag har inte varit utomhus sedan jag kom hit. Jag vill inte be om att få komma ut. Personalen sitter bara och spelar spel och röker, säger han.
”Bättre att sitta på anstalt”
Ibrahim Bargalel har varit på förvaret i över fyra månader. Hans fall är speciellt. Han ska utvisas till Malta, men hålls i förvar i väntan på att hans narkotikadom ska prövas i hovrätten.
– Det här är värre än att sitta i fängelse, jag lovar. Jag har suttit på anstalten Saltvik, jag var ordförande i förtroenderådet där. Det var bättre rutiner där, bättre system, de intagna mådde bättre. Man visste vilka regler som gäller, här gör personalen som de vill. Jag har lämnat in en JO-anmälan, så mycket press känner jag. De drar exempelvis in mina besök, de säger nej till vad de vill, säger han och fortsätter:
– Det vore bättre för mig att sitta på anstalt. Ibland tar de bort timmen man har rätt att vara ute. Av säkerhetsskäl, säger de. Sen är det maten. Du får hämta mer mat efter exakt en halvtimme. Om du kommer efter 32 minuter eller 35 minuter slänger de maten mitt framför dina ögon. När jag bad personalen att använda handskar när de serverar, flinade de bara och sa ”Du kan köpa handskar till oss”. Fast det hänger handskar på väggen. De vill bara visa sin makt, säger han.
Nekas spara mat
Enligt Arif Moradi från Afghanistan nekas de boende att spara mat i kylskåpet, allt slängs.
– Så mycket mat som de slänger, i onödan. Några i personalen är från Iran. Tyvärr är många iranier rasister mot afghaner. När mina vänner kom på besök hade de med sig mat och jag ville bjuda ett par killar som bor däruppe att komma och äta med oss. Det är tillåtet enligt reglerna. Men personalen tillät inte det. De hittar på egna regler, säger Arif Moradi.
Det finns inte mycket att göra för de förvarstagna, för att få tiden att gå, berättar han.
– Rita, spela yatzy, handarbete, spela pingis, frågessport på svenska om svensk kultur …Många kan inte svenska däruppe. Vi skulle vilja kunna kolla på film, men den nya soffan i tv-rummet är hård och smal som bänken i en väntsal. Den går inte att sitta i någon längre stund, säger Ibrahim Bargalel.
– Vi blev så ledsna när vi såg den nya soffan. Det är samma sak med datorerna. De sitter högt upp på väggen med hårda höga stolar framför, bara för att man inte ska kunna sitta där längre än högst 20 minuter, säger Arif Moradi.
– Det är omkring 25 personer på förvaret, alla med sina problem, sin oro. Att kunna se en film skulle skingra tankarna för en stund, men det går inte längre. Man får ont i kroppen av att sitta där, och många har redan ryggproblem, säger han.
Ingen psykolog eller kurator
Andra vittnar om att det är svårt att få träffa läkare.
När Yousaf Khan behövde prata med psykolog fick han träffa en läkare som sa att det blir bättre när han får uppehållstillstånd. Sen var besöket över.
– Jag har mardrömmar och vaknar svettig på nätterna. Det känns som att jag håller på att bli galen, det är väldigt svårt, säger han.
Mehdi Hosseini, 19, vill träffa en läkare för sin onda axel, men sjuksköterskan som finns på plats på halvtid säger bara att han ska träna den.
– Jag kan inte sova på axeln, jag har ont i den. Jag har försökt med träning men det blir bara värre, säger han.
Trots att de förvarstagna generellt mår mycket dåligt finns det ingen psykolog eller kurator knuten till förvaret.
– Det får gå via sjukskrivning i så fall och det kan vara långa väntetider, säger enhetschefen Helena Andersson.
Hon tycker att arbetet på förvaret fungerar bra och ser på en rak fråga inga problem alls med verksamheten. Reglerna vid måltider beror på att de inte har lov att varmhålla maten så länge, därefter ska den slängas. Hon har inte hört talas om att personal slänger mat framför ögonen på förvarstagna, eller att de inte får spara mat i kylskåpet. Det ska de få göra. Hon har inte heller hört att det förekommer respektlöst bemötande.
– Det viktigaste vi pratar om här är bemötande, om att se varje individ, hur de mår. Det är a och o. När jag är i lokalerna tycker jag att bemötandet är bra, säger Helena Andersson.
Hon känner inte igen beskrivningen av personal som sitter och spelar mobilspel och röker och underlåter att öppna dörrarna till rastgården.
– Det låter jättekonstigt. Alla har självklart rätt till utevistelse, det är viktigt att komma ut och vi har ofta aktiviteter ute på gården. Våra rutiner säger att det ska vara öppet under dygnets ljusa timmar.
Vad säger du om klagomålen på dåligt luftkvalitet och dålig städning?
– Det är gamla lokaler och bättre ventilation är något vi försöker jobba på. Därför är det också viktigt att de förvarstagna kommer ut i friska luften. Vi har städning sex dagar i veckan, och de förvarstagna måste också bidra till att hålla snyggt. Sina rum städar de själva.
En fråga om plats
Hon håller inte heller med om att den nya smala soffan i tv-rummet skulle vara obekväm, eller att de höga barstolarna vid datorerna skulle vara ett problem.
– Jag tyckte själv att soffan var bekväm, även om det inte är kuddar i den. Datorerna ska de dela på, vi har inte en per förvarstagen. Att datorerna sitter på väggen handlar om att de ska få plats också.
Flera av dem jag talat med säger att personalen kommer in och kontrollerar fönster och möbler i alla utrymmen, ständigt och jämt, även nattetid, och att det känns obehagligt. Vad säger du om det?
– Det finns särskilda instruktioner som säger att vi ska kolla och räkna in de förvarstagna flera gånger per dygn och se att de mår bra, säger Helena Andersson.
Men de jag pratat med säger att de sitter på sina rum och är ledsna, de gråter. Ingen i personalen bryr sig om hur de mår, de bara kollar fönstren och möblerna, säger de.
– Jag håller inte med om mycket av kritiken. Respektfullt bemötande är viktigt, det pratar vi ofta om, men att vara inlåst är en speciell situation och inget man väljer själv. Det vore givetvis bra om vi hade psykolog eller kurator här, men det har vi inte i dag, säger Helena Andersson.
Det ska ha skett tre självmordsförsök de senaste veckorna, stämmer det?
– Nej, vad menar du då? Det håller jag inte med om, säger Helena Andersson.
Incidentrapporterna visar att minst ett suicidförsök rapporterats och ett hot om detsamma.
När besöket på förvaret är över tackar Mehdi Hosseini mig för att jag kom till Flen.
– Tack så mycket. Jag är jätteglad att du kom hit. Du lyssnar så bra, nu känns det mycket, mycket bättre. Jag har så mycket i mitt hjärta att prata om, säger han.
