De afganska flyktingar som får avslag på sina ansökningar om asyl för det ofta med motiveringen att det inte finns någon hotbild mot dem personligen. Anders Fänge, ordförande för Svenska Afghanistankommittén i Malmö, är en av många som upprörs över att unga afganska flyktingar nu kan tvingas resa tillbaka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det är som att skicka någon till helvetet, med motiveringen att djävulen inte har utfärdat någon individuell hotbild mot just dem.
Afganskt medborgarskap
På Mötesplats Otto i Malmö sitter några av de berörda. Det är fyra killar som ser ut att vara 15–17 år gamla. De har afganskt medborgarskap men känner varandra sedan de bodde i Irak och alla pratar bra svenska efter 1–1,5 år i Sverige. En av dem har fått veta att han ska utvisas, och de övriga tre väntar på besked.
– Jag ska överklaga, säger han som har fått sitt besked och som är den vid bordet som ser yngst ut.
Om han förlorar sitt överklagande så skickas han till Afghanistan, ett land han inte har besökt sedan han var två år.
– Jag minns inget därifrån, säger han.
Carl Bexelius, biträdande rättschef på Migrationsverket, säger man även inom myndigheten har uppfattningen att läget i Afghanistan har förvärrats det senaste året, med talibaner som har stärkt sina positioner. Men att det anses finnas lugnare delar av landet gör att man ändå kan välja skicka tillbaka flyktingar.
– Om det område som en person kommer ifrån är alltför oroligt så tittar vi efter om det finns andra delar av landet, dit de skulle kunna åka. Det är vad lagstiftningen ger oss utrymme att göra, säger han.
Anders Fänge, som själv har varit bosatt i Kabul i omkring sju år och som i 20 års tid har jobbat med frågor som rör landet, anser att de bedömningar som görs om säkerheten ofta brister.
– Vi kan ta Helnan-provinsen som exempel. Det är ett av talibanernas tyngsta fästen. Dit skickar nu Migrationsverket, utan att blinka, pojkar med hänvisning till att talibanerna inte har någon sekteristisk agenda och att det inte finns någon individuell hotbild mot just dessa pojkar.
Det är många av de 35 000 barn och ungdomar som förra året kom till Sverige utan att vara i sällskap med en vårdnadshavare som nu får sina asylskäl prövade. För dem som kom efter den 24 november, när regeringen införde den tillfälliga lagstiftning som skärpte kraven, har möjligheterna att få asyl minskat. Att Sverige för en månad sedan undertecknade ett avtal där Afghanistan förbinder sig till att ta emot de landsmän som återvänder har spätt på oron för att skickas tillbaka.
Det är de ensamkommande själva som har ansvaret för att styrka både sin identitet och sin ålder. Vilken sida av 18-årsdagen de anses befinna sig på är här helt avgörande för hur deras ärende kommer att behandlas, då särskilda hänsyn tas till dem som är minderåriga.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Lagstiftningen är stum i det här fallet. Det går inte att åberopa de skäl en 19-åring kan ha, då de juridiskt sett betraktas som vuxna, säger Carl Bexelius.
Att många av de ensamkommande barnen och ungdomarna från Afghanistan inte ens själva med säkerhet vet hur gamla de är, kompliceras processen.
– Det finns ingen folkbokföring i landet. Det är alltså bara i de urbana och utbildade familjerna, där man själva har skrivit upp födelsedatum för barnen, som man vet den exakta åldern, säger Anders Fänge.
I de pass som ungdomarna har fått är det bara en ungefärlig ålder som anges.
– Många har fått 1 januari eller 1 juli som födelsedag, för det är de datum som man brukar ta till när det saknas uppgifter, säger Anders Fänge.
Ensamkommandes förbund driver Mötesplats Otto i Malmö, dit ett hundratal ungdomar söker sig varje dag.
– Det är många som mår dåligt och som inte längre kan fokusera på sina studier, säger Omid Mahmoudi, vice ordförande för Ensamkommandes förbund.
Många av de ensamkommande med afganskt medborgarskap som har kommit till Sverige har mycket liten anknytning till det land de nu kan utvisas till.
– Många har bott hela sina liv som flyktingar i Irak. De saknar därför kunskap om både språket, kulturen och de koder som är nödvändiga för att man ska överleva i ett land, säger Omid Mahmoudi.
