– Det är ett val jag gör, och som jag gör med stor smärta. För jag tycker att heterosexuellas kärlek är vacker, lika vacker som kärlek mellan två män eller mellan två kvinnor. Jag fattar beslutet med smärta för att visa på att det är fel att en präst ska kunna säga nej till att viga personer på grund av vilka de är. En präst kan inte säga nej till någon för att de är romer, för att någon är svart eller sitter i rullstol. Präster kan inte ha sån föraktfull människosyn, för då prästvigs de inte. Förutom i ett fall, om de är föraktfulla mot homosexuella. Då kan de ändå prästvigas. Den ordningen kan inte bestå.

Har du funderat länge, eller kom beslutet spontant?

– Jag har skämtat om det ofta, eftersom jag tycker att det är så absurt. Men jag har aldrig trott att jag skulle komma till en punkt där jag gjorde verklighet av det. Anledningen till att jag nu gör det är att ärkebiskopen och de andra biskoparna den senaste tiden så tydligt har drivit frågan att de måste få fortsätta prästviga homomotståndare. Jag hörde ärkebiskopens medverkan i Studio 1 förra veckan, hur hon pratar om den här frågan som vore det ett logistiskt problem bara. Men det är ett existentiellt problem som handlar om kyrkans existens och människors existens. Jag förstår inte detta behov av nyrekrytering av homofober.

Vad har du fått för reaktioner på ditt beslut?

– Det är jättemånga som ger mig stöd, som skriver snälla saker på Facebook. Men det är många som är arga också, som har ringt. Det är människor som känner sig kränkta. De pratar om hur längre de har varit gifta med sin fru och så vidare. Det är väl något så ovanligt som att helt plötsligt får heterosexuella människor uppleva något som är homosexuellas vardag. Och det är chockerande för vissa heterosexuella.