”Det känns i hjärtat, det är inte det beslut vi vill fatta, vi gör det för att värna asylrätten.” Det var en darrande Åsa Romson som försvarade regeringens nya åtstramningar i flyktingpolitiken. Snicksnack, är allt jag har att säga. Ni värnar inte alls asylrätten, ni demonterar den. Jag menar det inte som en retorisk överdriven poäng utan för att det är den torra sanningen. Inte minst innebär beslutet om utökade id-kontroller att möjligheten att söka asyl beskärs. Och om du inte vill Åsa, kan du bara liksom INTE göra det? Det är ingen som tvingar er. Du får säga nej. Det hade hedrat miljöpartiet som så länge varit en stark kraft för en human flyktingpolitik. Inte minst sedan ni sålt er själ i så många andra frågor.

Högerns ledarsidor hyllar regeringen och är belåtnare än på länge. Äntligen lite mod och realism! Det modiga består bland annat i att anhöriginvandringen begränsas så kraftigt att många barn inte kommer att kunna återförenas med sina föräldrar. Betrakta dina sovande trygga ungar och fundera på vad det betyder.

Men vi kan ju inte vara de enda som tar emot hela världens flyktingar, suckar de realistiska. Och nej, det har ni ju onekligen rätt i. Men mellan den naiva ytterlighet som inte förmår se några bekymmer och den ytterlighet som vill stänga alla gränser finns många vägar att gå och den stig mot resta murar som regeringen nu traskar vill jag inte följa med på. Vad är nästa hållplats på denna signalpolitiska resa? Det är bara stängsel och taggtråd som återstår. Det Ungern vi kritiserat känns plötsligt inte så avlägset.

Den så kallade flyktingkrisen är en härdsmälta i det europeiska samarbetet. Land efter land har anmält sig till tävlingen om vem som respekterar mänskliga rättigheter minst. Nu också Sverige, som ansluter sig till vad regeringen kallar europeisk miniminivå. Danmark och flera andra länder reagerade omedelbart: Om Sverige skärper sin lagstiftning måste vi bli värre. Vi pressar asylrätten nedåt. Moraliskt och geografiskt. Det konkreta resultatet kommer vi snart att se i form av flyktingläger i och utanför Sydeuropa.

En verkligt modig och realistisk regering hade kastat av sig den tvångströja som innebär att flyktingpolitiska utspel är det enda svaret på samtidens utmaningar. En realistisk regering hade kallat till presskonferens och deklarerat att ”Nu krisar det i socialtjänsten och i skolan och på Migrationsverket”. För visst gör det. En välfärd utsvulten efter alliansens nedskärningar är dåligt rustad att hantera denna exceptionella situation. Vi måste satsa. Låna, höja skatter, investera. Bygga, anställa, reformera. Det kommer att bli tufft men vi tänker göra en otrolig satsning. Så hade Löfvén kunnat säga med de sorgsna hundögonen utbytta till en beslutsam blick.

En verkligt modig och realistisk regering hade också velat se färre människor fly till Europa. Inte genom resta murar utan genom en aktiv fredspolitik. De hade kallat till presskonferens och meddelat att ”Nu stryper vi genast vapenexport till länder med tveksam politisk agenda”. ”Nu beväpnar vi PKK i kampen mot IS”. ”Nu superhöjer vi biståndet”. Och med bara några dagar kvar till toppmötet i Paris så ställer vi om vår förhandlingsposition. Vi har insett att klimatförändringarna bl.a. kommer att skapa enorma flyktingvågor och vägrar att lämna förhandlingssalen innan västvärlden tar ansvar för sina utsläpp. Så hade Romson kunnat säga. Det hade varit modigt på riktigt. Kanske hade det inte gått vägen men om vi ändå ska ha en borgerlig skitpolitik kan vi lika gärna ha en borgerlig regering. Avgå, eller gräv fram lite mod tack!