BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
"Det låter inte som isolering"
– Hej! Linda heter jag, trevligt att träffas.
Linda Snecker, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, hälsar på tjejerna vid de två hopsatta borden. Där sitter också Jonas Klinteberg, som själv har haft LVU och suttit i fängelse, från det nationella skrivprojektet Skriva för förändring, som bjudit in henne. Jonas Klinteberg berättar för dem om sitt engagemang för att de ska få sina röster hörda. Tidigare har man bland annat skickat in självupplevda berättelser till olika tidningar.
– Ett par av er har ju skrivit om isolering, eller vad heter det? frågar han.
– Vård i enskildhet, svarar Moa, en 18-årig tjej som egentligen heter något annat.
– Vård i enskildhet? Gud, vilket bra ord, för det låter inte som isolering, inflikar Linda Snecker.
Den jämnåriga tjejen på stolen bredvid Moa, som vi kan kalla för Hanna, fortsätter:
– Det är inte samma sak, men du är fortfarande helt ensam på ett litet utrymme.
Vård i enskildhet infördes 2003. Det är en åtgärd som på nationell nivå har ökat, från 488 beslut år 2011 till 888 i fjol. På SIS talar man däremot inte alls om isolering, utan om avskiljning och dit räknas inte vård i enskildhet. Medan avskiljning är en tidsbegränsad och akut åtgärd på max 24 timmar som ska användas som en sista utväg, ses vård i enskildhet som en del i behandlingen. Det kan till exempel röra sig om säkerhetsskäl, återfall, att förhindra rymningsförsök eller att personen inte kan vistas i större grupper. Inlåsningen kan pågå länge. Beslutet måste förnyas varje vecka, men maxgränsen på två månader kan passeras "om särskilda behandlingsskäl föranleder det".
Suttit i runt ett halvår
På Rebeckahemmet innebär det att en tjej satt i 285 dagar i år och att en annan befann sig där i 318 dagar i fjol. Det finns ingen sammanställning på nationell nivå, men 2010 kunde Sveriges Radio berätta om en flicka i Eksjö som haft vård i enskildhet i sex år.
Enligt SIS ska ungdomarna placeras i lokaler som snarare ska likna deras sovrum på boendet med ett tillhörande allrum, än avskiljningens ekande tomhet med en madrass på golvet. Och istället för att stänga världen ute helt kan ungdomen till viss del få vistas utanför hemmet, beroende på hur den individuella riskbedömningen ser ut. Personal ska vara ständigt närvarande.
Men det är ensamhet och isolering som tjejerna förknippar med vård i enskildhet. De nämner en person som suttit där i runt ett halvår.
– Tänk vad skadad i huvudet man blir av att inte se en annan människa, säger Moa oroligt.
Hon vet själv hur det är.
– Min första erfarenhet av SIS är att jag vaknar på vård i enskildhet. "Var i helvete är jag någonstans", var min första reaktion. Det är så jävla sjukt alltså, det var jätteläskigt. Jag gick runt och bankade på dörren.
Om ett tag ska Moa komma att berätta mer om dagarna i ovisshet, men först kommer samtalet in på avskiljning.
– Du får oftast inte ha kläder på dig. Du ligger utan kläder på dig på en madrass på golvet, förklarar hon för Jonas Klinteberg och Linda Snecker.
Hanna fortsätter:
– De har toa i samma rum. Alltså du ser rätt in i cellen och då ska du alltså gå på toa helt öppet.
Jonas Klinteberg undrar om de i alla fall får ha på sig underkläder. Enligt Hanna beror det på situationen.
– Om det är självskadebeteende eller inte, säger hon.
Sverige har tidigare kritiserats av FN:s barnrättskommitté för att barn isoleras och avskiljs på bland annat ungdomshem.
På en nationell nivå har även Barnombudsmannen uttalat sig i kritiska ordalag mot avskiljning, då man menar att det i flera fall använts som bestraffningsmetod och istället för adekvat behandling. Barnombudsmannen utgår från att vård i enskildhet ska användas under en kortare tidsperiod, och att det dåinte får innebära avskiljning eller isolering.
Tjejerna radar upp exempel på sådant som enligt dem kan leda till vård i enskildhet och avskiljning: Bråk, återfall, mobbning, "personalen vill visa sin makt". Hanna berättar om en person som bars iväg i armar och ben efter ett bråk om en smörgås utanför de angivna mattiderna, för att en stund senare vilja uppmärksamma en tjej med självskadebeteende.
– Det är fett många gånger hon åkt in.
– Jag har jättesvårt att förstå det här tänket. Vi vet alla varför man skär sig, det är för att saker och ting gör väldigt ont. Men hur kan det bli bättre av att man låses in? Är det rent praktiskt att man inte ska få tag i grejer att skära sig med? frågar Linda Snecker.
– Det kan man fortfarande få, svarar Hanna och Moa fortsätter:
– Jag tror att det är för att avskräcka henne. Om hon gör det igen kommer det att få konsekvenser.
Tjejerna har mer saker att tala om, hela whiteboard tavlan är full med ämnen som de vill ta upp nu när de har en politiker i klassrummet. Allt från att inte riktigt förstå vad man gör på en institution och om att man har hamnat där för sent, till att inte känna sig uppmuntrad och betrodd.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Om de säger att man är en missbrukare och alltid kommer att vara det, varför har de en på behandling då för att man ska bli bättre? undrar Amira, som egentligen heter något annat.
De spinner vidare. Hanna vill se en nationell utvärdering där alla ungdomar på institutioner intervjuas: Borde SIS-boenden överhuvudtaget vara ett alternativ, eller finns det andra lösningar?
En av tjejerna ritar hjärtan på ett tomt pappersark. Några konstaterar att skolan fungerar bra, och så återgår samtalet till vård i enskildhet igen. Jonas Klinteberg berättar att han aldrig hört talas om begreppet vård i enskildhet tidigare.
– Vård i enskildhet är bara ett skittöntigt namn för isolering. Det är exakt samma sak som isolering inom kriminalvården.
När det är dags för Linda Snecker och de andra att ge sig av stannar Moa kvar.
– Det är najs att det är någon i riksdagen som bryr sig, säger hon efter att vi gått till ett avgränsande rum för att prata ostört.
Allting hade sin början på en skolgård i Västsverige. Där, på den plats där mobbningen brukade äga rum, testade hon spice för första gången när hon var 12,5 år gammal.
– Det var första gången i mitt liv som jag kände lugn och harmoni. Så jag fortsatte med det och det blev värre och nu sitter jag här.
I dag är amfetamin hennes huvuddrog. Moa berättar att hon bodde på ett hvb-hem innan hon vaknade upp i det där låsta rummet med fastskruvade möbler på Färingsö.
– Jag var jätteförvirrad. Tänk dig själv att vakna upp i ett rum där du inte varit innan.
Personalen kom efter att hon bankat på dörren. Moa frågade var hon var.
– De bara; "skämtar du, du är på SIS". Jag visste inte vad det var, säger hon.
– De visste inte varför jag var där för de hade inte fått något papper, så jag hade ingen aning om det på flera dagar.
Moa var under avtändning och blev kvar i det låsta rummet i en vecka, så här i efterhand "tycker hon nästan att det är bra". Men där och då smärtade det i kroppen och Moa minns hur ovissheten och att inte kunna prata med sina vänner fick henne att må allt sämre. Hon började skada sig själv.
– Det gick inte så bra så till slut satt det någon och kollade på mig hela tiden medan jag låg i sängen och mådde jättedåligt.
Hon är däremot starkt kritisk mot att unga kan placeras där i flera månader.
– Det hjälper inte någon, det skapar bara ännu mer oro.
Viktigt att lyssna
Hon menar att det snarare är tristessen än behandlingsprogrammens innehåll som hjälper henne ur missbruket. Högläsningen är oinspirerande och inslagen med bland annat sexualkunskap och samtal om känslor är irrelevanta för hennes del, menar Moa. Det är först nu, cirka fyra månader sedan hon kom till boendet, som man börjat tala om missbruk.
– Vi pratade inte om något vettigt, jag går bara dit för att min soc ska bli nöjd.
Men allt är inte bara nattsvart, Moa samlar på sig minnen i färg i ett anteckningsblock.
Hon visar sidor fulla av anteckningar och målningar. Där är en blomma mot ljusblå bakgrund, porträtt på personer i personalen som hon tycker om. Mönster. Ett skissat självporträtt.
När allt det här är över är planen att flytta in i ett gult hus med vita knutar med bästisen.
Hon ska plugga in gymnasiebetygen för att söka in på en konstskola, och då ska amfetaminen inte längre behövas.
– Jag känner verkligen en brinnande passion för att måla. Jag får utlopp för allt, det är mitt sätt att hantera verkligheten. Van Gogh sa ju att när han målar känner han kraften av färg inom sig. Förstår du hur jag menar?
Linda Snecker svarar efter några signaler, det har gått en dag sedan besöket på Rebeckahemmet. Hon är illa berörd av tjejernas berättelser.
– Det är tyvärr värre än man tror att det ska vara.
Hon poängterar att det finns fantastiska personer som arbetar på SIS-boendena, men att det behövs mer resurser för att bland annat öka personaltätheten.
– De är faktiskt på de här hemmen för att de behöver behandling och hjälp, och det hjälper ju ingen att bli inlåst och inte veta när man ska komma ut därifrån. Det kan inte vara meningen att det är så här hemmen ska fungera. Någonting har gått snett.
Sverige Radio har tidigare granskat avskiljningarna och kunnat avslöja att barn så unga som nio-tio år hållits inlåsta. Linda Snecker har också nåtts av rapporterna, och vill se ett ändrat förhållningssätt kring både det och vård i enskildhet, och menar att det är viktigt att lyssna på ungdomarnas berättelser.
– Det är ovärdigt ett land som Sverige att inte ha resurser, att man måste låsa in barn. Det här kan inte vara ett välfärdssamhälles enda lösning på en problematik som är så pass allvarlig, säger hon och fortsätter:
– Det behövs en översyn, lagändring, och det måste ske här och nu. När det kommer till barn måste man agera snabbt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
