BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att bo i Mariannelund hade gjort det i stort sett omöjligt för Dhamraa Galil att fullfölja sina första steg på den svenska arbetsmarknaden, och hennes tre barn hade fått bryta upp på nytt från sina studier och umgänget de börjat etablera. Lösningen blev en bostad som privatpersoner erbjöd familjen.

– Vi har haft en väldig tur som träffade dessa snälla människor, men också tur att vi hade rätt att bo kvar där vi ville, säger Dhamraa Galil.

”En väg i mitten”

Ändå är hon inte enbart positiv till Ebo-lagen, även hon och hennes make har hört om trångboddhet i kommuner som Göteborg och Malmö, berättar hon.

– Vi hör från andra hur många städer är överbefolkade. Det är inte bara överbefolkat på boendena, när det är för mycket människor är det svårt att få jobb eller studera. Det är verkligen inte lätt att slå fast vad som är bäst, det är en komplicerad fråga, särskilt eftersom det rör sig om så många människor.

Borde asylsökande själva få välja var i Sverige de vill bo?

– Ja, självklart måste de få bestämma det. Det är en frihet att få välja själv, det känns som en rättighet. Men vi måste vara ärliga här, om man inte får jobb på ett ställe så måste man kanske röra på sig.

Hur tycker du att man ska göra i stället?

– Kanske kan man hitta en väg i mitten. Vissa tycker kanske inte om att bo på vissa platser och då ska man inte tvinga dem, men har man en större möjlighet att få jobb eller studera i en annan ort så måste man vara beredd att flytta. Som sagt, det är en väldigt svår fråga.

Väntandet stora problemet

Dhamraa Galils make var lärare i Irak och tillsammans med honom försöker nu familjen lära sig svenska under tiden de väntar på besked om de får stanna i Sverige. Barnen har tills vidare fått börja i skolan och Värnamo börjar kännas som ett hem.

– Egentligen är det inte var man bor som är problemet utan väntandet när man inte kan göra något. Det är pinsamt att inte kunna arbeta. När vi är i vårt land kan vi i alla fall arbeta och bidra till samhället, det kan vi inte göra här just nu, säger Dhamraa Galil.