– När jag på sommaren går omkring i stan tycker jag att det här är det vackraste stället på jorden. 

Det som har hänt i riksdagen under de tio år som Ali Esbati har suttit här för Vänsterpartiet är inte lika vackert i hans ögon. Sverigedemokraterna har tagit fler och fler platser och är idag näst största parti, tre gånger så stort som Vänsterpartiet. En högerregering styr idag landet med hjälp av Sverigedemokraternas mandat. Jimmie Åkesson pratar självsäkert om att riva moskéer och SD har fått hela regeringen med sig på att driva att invandrare i Sverige ska återvandra. Sverige står på tröskeln till Nato efter att Erdogan fått regeringen att bland annat lova vapenexport till Turkiet. Det är krig mellan Israel och Hamas och i spåren av det kastar partier i riksdagen antisemitismanklagelser på varandra. 

Kan det i det läget vara lite skönt att bara lämna allt?

– Jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att inte sitta med händerna på ratten i ett sådant läge. Men jag kommer inte lämna den här världen och det här påverkar hur jag själv har det. Det som pågår i Gaza gör att jag rent konkret vaknar flera gånger på natten av oroliga tankar och funderingar, säger Ali Esbati. 

Breivik-tankar blev allmängods

I juli 2011 befann sig Ali Esbati på Utøya för att hålla ett föredrag för det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF när den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik, iklädd polisuniform, började skjuta omkring sig. Han dödade 69 personer. 

Ali Esbati stod själv öga mot öga med Breivik och trodde att han skulle bli nästa offer, när terroristen bestämde sig för att vända sig åt ett annat håll och avlossa nästa skott. Tio år efter terrorattacken skrev Ali Esbati boken ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle”. En bok där han inte bara skriver om upplevelserna på ön utan också om hur det kunde hända och vad som har hänt sedan dess. 

Nu säger Ali Esbati att den politiska utvecklingen gör att Utøya dyker upp i hans tankar oftare igen.

– Jag ser hur islamofobin och den reaktionära idén om förrädare, som var väldigt central i Breiviks tankevärld, har färdats från politikens periferi till mycket närmare centrum. 

Sedan terrorattacken på Utøya har högern förändrats, säger Ali Esbati, i Sverige och i många andra länder. Den traditionella borgerligheten och högerpopulismen har smält samman. Ali Esbati beskriver det som att vi slutligen har förlorat andra världskriget. 

 Förändringen har varit exceptionellt snabb. 

– Under lång tid var det givet, i alla fall i västvärlden, att fascistiska och högerextra strömningar inte var en acceptabel del av ett borgerligt block. Idag är de inte bara accepterade, utan på många sätt också den drivande kraften i utformningen av politiken. Och i Sverige har den förändringen varit exceptionellt snabb. 

Inte ens personer på centrala poster har behövt bytas ut.

– Det finns helt öppet tillgängliga artiklar med Ebba Busch och Ulf Kristersson där de säger att det är helt uteslutet att samarbeta med SD. Det är samma personer, på samma poster, i samma partier som nu sitter och maxar samarbetet med, eller ja underkastelsen inför, Sverigedemokraterna.

Då blir det problematiskt att köpa det högerpolitiska narrativet.

Sverige har vissa fördelar

En dyster utveckling för dem som liksom Ali Esbati hade velat se något annat. Men någonstans finns det också ett litet hopp i snabbheten, säger han. 

– Sverige är ett litet land med starka institutioner. Och det betyder att skiften kan gå väldigt fort. Jag brukar tänka mycket på nyliberalismens historia i Sverige. Nyliberalismen slog igenom relativt sent här. Men när den väl slog igenom så gjorde den det rejält. Och blev mer institutionaliserad än i många andra länder. Det tror jag beror på att vi har starka institutioner. Och ett starkt socialdemokratisk parti. När de väl bytte fot gick det fort. Det kan ske även åt andra hållet.

Ser Ali Esbati några tendenser hos Socialdemokraterna, att de är på väg att byta fot igen? 

– Nja, det gör mig orolig hur Socialdemokraterna hanterar den här trenden. Det blir ju verkligen inte bra, milt sagt, om man hänger upp sin politiska retorik på att SD är jättedåliga men sedan i sin politiska praktik inte tycker att SD:s politik och retorik är så dålig ändå. 

Tänker du på den omläggningen av synen på migration som Socialdemokraterna presenterade i en av sina samhällsanalyser för en tid sedan? Att den inte får vara större än integrationen klarar av och att den ska vara stram.

– Ja, det är ett exempel. Integration handlar om att de som kommer hit över tid närmar sig majoritetsbefolkningens villkor när det gäller boende, löner, arbetsvillkor och social medverkan. Då blir det helt uppenbart att den politiken som förs och har förts i stor grad är ett hinder för integration. Alltså, jag menar att får man växande samhällsklyftor då är det lätt hänt att de får en etnisk dimension. Och det man måste göra då är att minska klyftorna. Då blir det problematiskt att köpa det högerpolitiska narrativet och säga att alla problem som vi ser beror på att de här människorna finns, inte på vilket samhälle de har kommit in i.

”Då fanns möjligheter”

Ali Esbati kan själv ses som ett lysande exempel på att Sverige inte har några problem alls med integrationen. Han kom till Sverige som tioåring från Iran, växte upp i Tensta, har gått Handelshögskolan och sitter i riksdagen. 

–  Jag fick ändå komma till ett samhälle där det fanns möjligheter. Det fanns välfungerande bibliotek. Det fanns en skola som kunde fungera utjämnande. Vi hade väldigt låga inkomster, men det innebar inte att vi var helt utanför eftersom det fanns ett välfärdssamhälle som erbjöd en massa saker som inte behövde kosta. Kommunala musikskolan var helt avgiftsbefriad första året jag gick eftersom vi hade för låga inkomster. Det gick att åka gratis på tunnelbanan med ett skolkort. Några av de första somrarna fick jag ett sommarpass från kommunen så att jag kunde göra saker gratis eller billigt. Det betydde kanske inte så mycket för dem som ändå hade grejer att göra på sommaren men för mig var det viktigt.

Kommunala musikskolan var helt avgiftsbefriad första året jag gick eftersom vi hade för låga inkomster.

Små saker som spelar roll för vilken känsla man får för samhället man kommer till, som avgör man känner sig välkommen och som betyder något för vad man vill göra för det samhället, enligt Ali Esbati. Som spelar större roll än krav. Även om det aldrig någonsin var kravlöst.

– Självklart fanns det krav eller press även när vi kom hit. Mina föräldrar var arbetslösa ganska länge. Det fanns krav på att de skulle söka jobb, vilket de gjorde. Men det var inte kraven som ledde till att de fick jobb. Det var konjunkturen. Och att min pappa fick ge upp idén att jobba med det som han hade utbildning för och växla om till att köra taxi. Det är ju så det har sett ut. Det här pratet om att det inte har funnits krav bygger på fantasier om det liv människor lever.

Matpriser istället för moskérivningar

Så nej, Ali Esbati tycker inte att Socialdemokraterna eldar på någon vändning bort från fokus på migration och nyliberalism. Hur är det då med det egna partiet och det egna ansvaret. Ali Esbati har befunnit sig i centrum av politiken och i centrum av Vänsterpartiet i åtminstone ett decennium nu. Att debatten i Sverige är där den är idag, vilket kvitto är det på Ali Esbatis och Vänsterpartiets arbete?

– En teori som är återkommande inom vänstern är att om man blir tillbakapressad så beror det uteslutande på att någon i någon partiledning har gjort fel. Så är det ju inte. Man kan kämpa och ändå förlora. Men visst ser jag massa saker som har varit sämre än de borde vara. Där vi i väldigt bred bemärkelse har begått misstag, säger han. 

Det är ett slags krig som pågår. Och då är valet av stridsfält extremt avgörande.

Det största misstaget har varit att prata om fel saker. Att springa på för många av de bollar som motståndarsidan har kastat ut. Att ägna sig mer åt att kulturkriga på sociala medier än att prata realpolitik. 

– Den antirasistiska kampen blir mycket svagare om den enbart handlar om att reagera på inskränkningar eller moraliskt förkastliga saker som sägs från det andra hållet. Vi kommer aldrig kunna mota den här motståndaren utan att söka breda majoriteter för sådant som de ogärna vill prata om, alltså sådant som rör välfärdspolitiken. Sådant som rör den ekonomiska politiken, skattepolitiken.

Så att prata om bankskatt och matpriser istället för moskérivningar är exempel på det?

– När det var som mest diskussioner om marknadshyror, då var SD nästan borta. En litet tag. Vi tog inte den striden för att ändra SD:s tillgång till medierna, vi tog den striden för att den var otroligt viktig, men en viktig bieffekt av det blev att den politiska dagordningen försköts. Hela den här stora konvulsionen på högersidan är ju på sätt och vis ett resultat av att nyliberalismen och nyliberala lösningar är så väldigt impopulära. Frågan för högern är hur de ska kunna fortsätta regera, fortsätta bestämma, fortsätta vakta den här ekonomiska hierarkin trots det och svaret blir genom kulturkriget. Det betyder att man måste göra det man kan, så mycket det bara går, för att hela tiden föra tillbaka frågorna till den terräng där de mer ogärna vill vara. Det är ett slags krig som pågår. Och då är valet av stridsfält extremt avgörande.

När Vänsterpartiet, och i allra högsta grad du, gick ihop med de nuvarande Tidöpartierna och sänkte skatten på bensin och diesel mer än vad S-regeringen ville, hur passade det in i det här kriget?

– Det kan man diskutera. Vi var i ett sådant läge där det var lite...lite paniksituation. Och det var svårt att komma fram med politiska förslag som på ett träffsäkert sätt hade fredat de som verkligen behöver bilen. Och då landade vi i den ståndpunkten. Men jag tror väldigt mycket på att miljö- och klimatpolitik måste handla om stora investeringar som gör det möjligt att producera och konsumera saker på ett annat sätt. Och mycket mindre om den enskildes konsumtionsbeslut. Så på så sätt så kan jag leva med det  beslutet också.

I det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet finns inte formuleringen om att avskaffa kapitalismen med. Är det också ett steg i den här strategin som du pratar om, att söka breda majoriteter?

– Det är i alla fall ett steg i riktningen i att få ett partiprogram som återspeglar vad vi gör som parti och inte bara är teoretiska förhoppningar som är skapade i någon slags bubbla. Jag tror jag är den nu levande person i Sverige som har haft mest att göra med Vänsterpartiets partiprogram. Jag har suttit i 14 år i olika programkommissioner och jag tycker att det partiprogramsförslag som jag har sett är en klar förbättring. Därför att det ger en riktning för hur man som vänsterparti kan och bör tänka kring sin egen roll och kring förståelsen av samhället. Att på ett lågmält men väldigt tydligt sätt visa att det vi håller på med är ett frihetsprojekt.

Men det har redan blivit diskussion i partiet om att stryka den formuleringen och om andra skrivningar som inställningen till EU och vapenexport. Dessutom har en person nyligen uteslutits ur partiet, av den partistyrelse där du sitter, efter att han krävde Nooshi Dadgostars avgång för att hon enligt honom inte markerat tillräckligt tydligt mot Israel. Är det bråkigt i partiet om vart partiet ska ta vägen?

– Jag som har varit aktiv i partiet nästan oavbrutet i mer än 30 år tycker att det är mindre konfliktfyllt nu än för det mesta. Jag tror att vi har ett väldigt brett stöd i partiet för vad vi ska göra för att möta högerpopulismen. Vi ska ha högt i tak för att diskutera politiska linjeskillnader under de former som vi har för att det, men det kan inte vara så att man som medlem i Vänsterpartiet ska kunna ha som huvudsaklig verksamhet att hoppa på vänsterpartister. I ett fritt land får man använda all sin energi om man vill till att säga att Nooshi (Dadgostar) ska avgå, men det är ingen mänsklig rättighet att få göra det som medlem i Vänsterpartiet. För mig det kändes som ett tråkigt men ganska lätt beslut att fatta. 

Norge har passerat fasen

”Att välja glädjen. Så står det med korsstygn på ett broderi i fönstret i Ali Esbatis arbetsrum. Och nu är valet gjort. Den 8 januari ska han packa ihop sakerna här och flytta till Norge för att få en vardag med sin dotter igen. Vad vardagen ska innehålla i övrigt vet han inte än. Ett jobb i botten så att han får ett sammanhang, och så gärna skriva och prata på något sätt om han får drömma. 

Han lämnar riksdagen men inte partiet så den svenska politiken har nog inte sett det sista av Ali Esbati än även om Norge blir hemmaarena ett tag. Hur känns det då att flytta tillbaka till landet som på sätt och vis skapade det yttersta uttrycket för rasism och högerextremism, terroristen Breivik?

– Linjerna har korsats på ett sätt. Situationen i Sverige är mycket sämre idag i det avseendet. Norge har passerat den fasen där det var så att allting handlade om invandring och muslimer och kulturkrig. I det senaste valet till stortinget, där den progressiva sidan gjorde stora framsteg, handlade debatten om klimatfrågan, rättvisa och skatter.

Kanske är det den glädjen som Ali Esbati väljer nu. Chansen att få prata om något annat i ett land som gått igenom det värsta och kanske kommit ut på andra sidan.