Linnea och Daddy är eniga om att det människor i första hand behöver är ett sammanhang.
Bild: Zanna Nordqvist
Dagens ETC
Ropen på större repression för att slå tillbaka den eskalerande gängbrottsligheten kommer numera från en majoritet av riksdagens partier.
Men om du frågar dem som jobbar närmast de barn och ungdomarna är det någonting helt annat som politikerna borde fokusera på. Dagens ETC följde med på en tur runt Linköpingsförorten Berga som drabbats hårt av gängvåldet.
Efter tre timmars kvällsvandring i Berga i Linköping, ett av de områden runt om i Sverige som på senare år drabbats av gängrelaterat våld, hänger den insikten kvar längst. Att så många problem i dagens samhälle hänger ihop med de allt längre avstånden mellan oss. Mellan individer, mellan generationer, mellan stadsdelar, mellan medborgare och myndigheter, mellan de som har och de som inte har, mellan vi och dem.
Det är kväll i början av oktober när Dagens ETC följer med ett av kommunens områdesteam på kvällsvandring. Det är fältassistenterna Linnea, Daddyrey och en till som vill vara helt anonym som guidar.
Vi börjar i Berga centrum, till största delen byggd under miljonprogrammets 1960-tal, mittpunkt för områdets drygt 7 000 invånare, 13 procent av dem arbetslösa. Här på parkeringen sköts en 16-åring ihjäl medan en 15-åring skottskadades i augusti 2021. Det var årets andra mord i området och det totalt femte samma år i hela staden.
Omkring reser sig tre- till tiovåningshus, hyresrätter där de med lägre inkomster samlas. Runt dem ett område med mångmiljonvillor på ena sidan och Berga minnespark, ett avlångt och välskött grönområde, på den andra.
I centrumbyggnaden, en köplada som sett sina bästa dagar, finns ett Ica, en Röda korset-butik, en sushirestaurang, Folktandvården, spelbutik, pizzeria, frisör. Så här dags är bara mataffären öppen.
– Som du ser finns det ingenting att göra här, säger Linnea. Inga fik, ingenstans där människor kan hänga och umgås.
Ute i mörkret igen passerar vi ett lågt hus med vit träfasad. Här håller kommunala satsningen Ung puls till och hit får ungdomar mellan 13 och 18 år komma på olika aktiviteter. Men de måste anmäla sig i förväg. För personalens säkerhet vill man ha koll på vilka som rör sig i byggnaden. Det har tidigare varit problem med att ungdomar knarkar på toa eller haft skjutvapen med sig in.
Måste börja tidigt
Fältassistenterna, snabbt igenkännbara med sina röda, kommunala jackor med texten ”FÄLTARE” på ryggen, ska vara länken mellan medborgarna och kommunen så att medborgarnas behov når dem med makt. För att veta vad behoven är finns bara ett sätt. Att vara ute bland dem. Så mycket som möjligt. I skolor, på gator, församlingshem, lekplatser, parker.
– Tanken är att vi ska arbeta med hela befolkningen, men sedan ett par år, efter alla skjutningar 2021, har vi valt att lägga mycket fokus på mellanstadieelever. Utanförskapet, risken att hamna snett, har gått så långt ner i åldrarna att man måste börja fånga upp barn redan i fyran, femman, säger Linnea.
Vid sidan av den våldsvåg som sköljde över Linköping 2021 började man det året lägga märke till att allt yngre barn, i nedre tonåren, rekryterades av kriminella ungdomar till att leverera vapen och narkotika. Kommunen valde därför att tredubbla antalet fältarbetare, från sex till 18 stycken. För att identifiera barn och ungdomar i farozonen, larma till myndigheter och i bästa fall förhindra att den tolvåring som börjar som ”springis” åt kriminella gäng stiger i graderna och snart gör sig skyldig till något betydligt värre.
Hur känns det att behöva vara vaksam på så små barn?
– På ett sätt är det ju bra att man kanske kan göra skillnad för någon i så låg ålder och fånga upp i tid. Men det är för jävligt att det ska behövas. Samtidigt finns en fördel med att vara tidig. Tioåringar är mycket mer öppna än en 17-åring med vad som händer i deras liv. Mycket mer sociala. De bara pratar, säger Linnea.
Stolt över jobbet
Slitet lönar sig. Vid ett skolbesök nyligen berättade en elev om hur otrygg hen kände sig efter en sprängning i Ekholmen, ett angränsande område, i slutet av september då en 25-årig kvinna skadades. Att polisen varit där och spanat och övervakat. Att föräldrar inte längre släpper ut sina barn efter skolan. Och om vilka kopplingar det kan finnas mellan Ekholmen och Berga.
– Alltså, det här kommer den här eleven fram och berättar – för mig! Den anförtror sig åt mig, säger Linnea.
Om sprängningen istället skett i våras tror inte Linnea att eleven hade kommit fram, men efter att ha umgåtts, pratat och skrattat tillsammans måste flickan till slut ha känt tillräckligt stort förtroende.
– Det är då man känner att man verkligen lyckats i sitt arbete. Då har jag något att ta med mig till dem som sitter högre upp, att så här känner vissa barn i Berga och sen – vad kan man göra åt den saken?
Blir ni lyssnade på?
– Inte så mycket som jag skulle önska.
Varför det är så kan ha flera svar. Ett är en tungrodd, kommunal organisation där beslut måste förankras på flera nivåer. Saker tar tid, helt enkelt. Haltande ekonomi är ett annat. Linköping ”står inför ekonomiskt utmanande tider”, står till exempel att läsa i kommunens budget för 2024. Ett tredje är att intresset från politiker alltid är som störst under valrörelser men av någon anledning svalnar så fort valdag blivit vardag och mandaten i kommunfullmäktige fördelats.
– Inför ett val kan de ringa oss och fråga om de får följa med och fälta. Och sen kan någon säga ”jag brukar faktiskt handla här på Ica i Berga på vägen hem”. Men när valet är över är vi inte lika intressanta längre. Många av dem har ingen aning om hur verkligheten ser ut i vissa områden, säger Linnea.
Spär på misstro
Vandringen fortsätter till Berga aktivitetspark. En lekplats, en fotbollsplan, en klättervägg, en basketkorg, grillplatser, ett utegym, en träkonstruktion som varit tänkt att agera scen men som ännu väntar på sitt första uppträdande. Parken är en sak till – ett utmärkt exempel på ett av problemen som utsatta områden kämpar med. Att bli tagna på allvar.
– Det är enda stället i närheten där kidsen kan hänga. Så alla hänger här. Spelar fotboll. Till och med vintertid. Men för några år sen var det stora hål i planen, vattenkranen var trasig, belysningen funkade inte eller stängdes av när det började bli mörkt. Ungdomarna tog upp det med oss och vi blev skitglada för att de gav oss den feedbacken så att alla fel kunde fixas, säger Linnea.
Men när fältassistenterna gjorde sitt jobb och förde vidare medborgarnas önskemål så hände inget. Inte till en början. Ibland fick de inte ens svar på sina felanmälningar. Först efter ett halvår gjorde kommunen något åt de stora hålen i fotbollsplanen, men den är enligt fältassistenterna ”fortfarande under all kritik”. Vattenkranen är ännu trasig.
– Det här ser ju inte bra ut för oss heller. Vi lovar människor att vi ska ta upp problem med kommunen för att hjälpa dem. Men sen blir det ingen skillnad. Och då får vi ta smällen, inte kommunala chefer och politiker. Det här handlar om människor som redan har en dålig bild av kommunen och av socialtjänst och polis, säger Daddyrey.
Fältassistenternas frustration går inte att ta miste på.
– Om man ska snacka politik så finns det inte ett genuint intresse från politiker egentligen. Allting är bara ”for show”. Enligt mig då. Jag tror att många där uppe under resans gång tappar det genuina intresset för den vanliga människan. Och när saker dyker upp som är obekväma och jobbiga att ta tag i så upplever jag att man stoppar huvudet i sanden, säger Linnea.
Segregationen är stor
En kväll satte ett gäng uttråkade ungdomar eld på en papperskorg precis vid en träläktare här vid den slitna fotbollsplanen. Själva branden var snabbt släckt, områdesteamet hade en brandsläckare i bilen. Men det var inte en slump att det hände just här.
– Missförstå mig inte, påpekar Linnea. Alla har ett ansvar för sina handlingar. Och det hade kunnat sluta med att hela aktivitetsparken brann ner. Samtidigt har ungdomarna inget att göra. I andra mer välbärgade områden är det lättare för familjer att sätta sina barn på aktiviteter. Inte här. Här bor man trångt. Då blir det att man är ute och hänger och hittar på bus istället. Det är ju inga konstigheter egentligen, så gjorde jag också när jag var tonåring.
Frustrationen bubblar hos fältassistenterna. Inte över sitt arbete, som de är stolta över. Men en och annan känga riktas mot kommunen. Enligt fältassistenterna tänker de alldeles för kortsiktigt, har inte tålamod nog att vänta in resultat innan ett nytt projekt eller omorganisering ska lanseras. En sådan är för övrigt på ingående. Områdesteamen ska splittras och koncentrera sig på mindre områden, vilket fältarna själva befarar kommer att leda till att de förlorar kontakten med ungdomarna i olika områden, vilket i sin tur kommer att göra det svårare att knyta människor från olika områden närmare varandra.
Gängen erbjuder samhörighet
Men frustrationen handlar främst om segregationen och hur lite samhället gör åt den. Åt kvinnor som är låsta till sina hem. Åt att ungdomar klumpar ihop sig och vaktar sina egna områden. Åt att människor från andra länder trots många år i Sverige ännu inte kan språket – och inte heller behöver det för att de har grannar att prata sitt hemlands språk med. Åt att det finns människor som har råd med allt och människor som knappt har råd med något.
– Allt sånt här bidrar till en känsla av vi och dem. Idag har vi ungdomar som inte åker till andra områden på grund av konflikter. Och det har blivit värre, säger Linnea.
Här flikar de in att man inte får glömma att Berga är ett område fullt av helt vanliga människor, fullt av potential, att folk hjälper varandra, att 99 procent av invånarna är laglydiga medborgare som inte orsakar några som helst problem. Men fokus hamnar ofta på allt negativt. Och på hur hårt de som står för det negativa ska straffas.
– Det är så kortsiktigt. Var är fokuset på arbetslösheten? På utbildning? På föräldrastrategier? På att ge unga goda förebilder? Det finns så många där ute som saknar en pappa, en storebror, kanske bägge sina föräldrar. Samhället är inte bra på att ge ungdomar samhörighet. Istället är det gängen som erbjuder det, säger Linnea.
Somnar i skolan
Det handlar om att ge människor rätt förutsättningar, menar fältarna. Allra först på listan kommer språk och arbete.
Språket därför att det är nyckeln för att kunna komma ut i arbetslivet. Och för att barnen ska få vara barn, slippa vara tolkar åt sina föräldrar. Här i området är det många vuxna här som inte kan svenska. Börja fokusera på de här två sakerna så kommer man att märka en stor skillnad i framtiden, är fältassistenternas råd.
Den ensamstående fembarnsmamman som lever trångbott och som inte får det att gå ihop är ett annat exempel på hur man kan få fler människor att bli en del av samhället. Genom att ge henne hjälp i sitt föräldraskap, med att uppfostra barnen, med att avlasta henne så att hon kan plugga på SFI eller få tid att söka jobb.
– Vi hör talas om barn som är uppe till elva, tolv på kvällen, och sen kommer de till skolan och somnar. Och vad som händer med barn som inte klarar skolan vet vi ju alla, säger Linnea.