För det första var det inte bara Irland som stod bakom de problem som landet ställdes inför – problemen var snarare inbyggda i den felaktiga utformningen av euroområdet, i synnerhet det förbud mot att underbalansera statsbudgeten som genomsyrar Maastrichtfördraget. För det andra skulle Irlands problem enkelt ha kunnat lösas med ett eller annat uttalande i rättan tid och några nedslag på ett tangentbord i Frankfurt vid valfri tidpunkt.
Det bästa är antagligen att börja från början av historien, tidigt år 1997. Ekonomin hade vuxit i snabb takt, med 9 respektive 11 procent de två senaste åren. En massiv tillströmning av utländska investeringar drog fördel av den kvalificerade arbetskraften och systemet med låg bolagsskatt på Irland och drev på ekonomin i ett närmast mirakulöst tempo.
Arbetslösheten förblev dock envist hög – 10 procent. Det var den första fasen i den irländska boomen. De utländska investeringarna räckte för att inkomsttillväxten skulle bli skyhög och dra ner arbetslösheten från rekordnivån 16 procent år 1993, men det var inte sannolikt att den lilla ekonomin med deras hjälp skulle ha kommit upp i full sysselsättning.
Sedan började bostadsbubblan blåsas upp. Under de kommande elva åren fyrdubblades de irländska fastighetspriserna. Byggindustriboomen drev på efterfrågan på andra varor och tjänster, och 1999–2000 började ekonomin luta åt full sysselsättning. Och detta är helt avgörande: på egen hand skulle den irländska ekonomin aldrig ha uppnått full sysselsättning utan hjälp av fastighetsboomen.
Fastighetsboomen gjorde det också möjligt för de styrande på Irland att så gott som utan avbrott gå med budgetöverskott mellan 1998 och 2008. Det var under den här perioden som Irland kunde ha tagit beslut som skulle ha resulterat i hållbar tillväxt. Om de styrande hade infört hög skatt på fastighetsspekulation och åstadkommit betydande budgetunderskott som ersättning för de arbetstillfällen som byggboomen hade skapat under de här åren, då hade miraklet med den keltiska tigern antagligen varit hållbart.
Men de styrande gjorde precis tvärtom. De lät fastighetspriserna stiga exponentiellt och de tog – som oansvariga politiker ofta gör – det budgetöverskott som följde på boomen till hjälp för att bevisa för väljarkåren att de var ”ansvariga” förvaltare av landets finanser. I själva verket fyllde man statskassan med pengar som bankerna hade lånat ut till människor som ägnade sig åt fastighetsspekulation. Statsbudgetöverskottets baksida blev massiv och ohållbar skuldsättning på hushållsnivå.
Européerna blundade för denna explosiva dynamik eftersom den passade den rådande ideologin perfekt. Enligt den ideologin var statsskuld en svår synd medan privata skulder såg till att den ”riktiga” ekonomiska tillväxtens maskineri förblev väloljat. Det här passade perfekt in i ramen för Maastrichtfördraget, där det inte stod någonting om ohållbara nivåer av privata skulder men där de styrande som tordes gå med betydande budgetunderskott läxades upp.
Korthuset började falla ihop 2007–2008. I mitten av 2008 stod det klart att en kraftig lågkonjunktur var oundviklig. Sedan började bankerna kapsejsa. De lån som bankerna hade utvidgat för fastighetsspekulation började gå ut, och snart fann bankerna enorma hål i sina balansräkningar. Lågkonjunkturen blev snart till en ekonomisk depression, och man tog fram flera räddningspaket för bankerna. Statsskulden, som de styrande hade betalat av på genom att gå med budgetöverskott, ökade snabbt och var till slut uppe i närmare 125 procent av bnp.
Det ironiska är att om de styrande hade valt en annan väg och klämt till bostadsbubblan någon gång mellan 1998 och 2001 och samtidigt åstadkommit ett skatteunderskott så skulle nettoeffekten på den totala statsskulden ha varit mycket, mycket mindre än den slutligen blev då de blev tvungna att praktiskt taget överta alla skulder från den privata sektorn.
"Kan Sverige lära sig något av detta? Ja. Man ska vara noga med vem man ger kontrollen över sin centralbank."
När statsskulden ökade började investerarna bli nervösa och kräva högre ränta. Det händer aldrig i länder som USA, Storbritannien och Japan eftersom de har en centralbank som alltid är redo och villig att köpa upp skulden om det behövs. Men till följd av ideologin i projektet euroområdets hjärta var det inte tillåtet enligt ECB:s mandat.
Då tiden gick och det stod klart vad som behövde göras gav ECB motvilligt garantier om att köpa upp de felande ländernas skulder år 2012. Men detta villkorades med att länderna skulle fortsätta med sina tuffa åtstramningsprogram.
Vad finns det egentligen för alternativ? I dag har ju situationen stabiliserats. Om ECB skulle fortsätta med sitt nuvarande stödprogram men tillåta de styrande på Irland att betydligt underbalansera sin budget så skulle ekonomin enkelt kunna vändas till tillväxt igen. Det enda som skulle krävas är några uttalanden från ECB:s ordförande och den irländska regeringen. Ett sådant program skulle med all säkerhet inte leda till inflation, snarare skulle efterfrågan som man åstadkom genom att stimulera bostadsbubblan mellan 1997 och 2008 ersättas av efterfrågan från statlig sektor.
Varför gör man inte det då? På grund av ideologi. Europa är fortfarande fånget i de ideologiska drömmarna från 1990- och 2000-talet, drömmar som nu har bleknat och enligt vilka allt skulle ordna sig om de fria marknaderna bara fick verka ostört och de styrande höll sig med balanserade budgetar. Och trots att dessa drömmar har förvandlats till mardrömmar sover den europeiska eliten tungt och vägrar att vakna. Därför sitter Irland fast i ekonomisk depression, och framtiden ser tyvärr dyster ut.
Kan Sverige lära sig något av detta? Ja. Man ska vara noga med vem man ger kontrollen över sin centralbank. Folket på Irland har fått lära sig den hårda vägen att representanter som man själv inte har valt inte alltid vill ens bästa.
