– Hur idealistiskt det än må låta så är det är ju det som det handlar om på något sätt, att få folk att skratta. Det är genom beröm vi blommar upp, inte kritik.
För det är just med en folklig humor som han har blivit en ikon på den svenska humorscenen. Verksam i en tradition i rakt nedstigande led från Hasse & Tage och Povel Ramel är Claes Eriksson en av medgrundarna till humorgruppen ”Galenskaparna” som genom sina revyer, sketcher och filmer skrattat sig in folkets hjärtan. Han har precis belönats med Sten A Olssons honorärstipendium och beskrivs av stiftelsen som ”en ofattbart produktiv multikonstnär”. Och för en manusförfattare, regissör, skådespelare och satiriker är det kanske precis rätt benämning.
Det humoristiska folkhemmet
Uppvuxen i Trollhättan i ett socialdemokratisk arbetarhem var han den första i sin familj att ta studenten. Pappan, arbetare inom industrin, ville att han skulle utbilda sig till lärare. Det var ett arv av dåtidens socialdemokrati, realiseringen av folkhemmet genom den nya skolreformen. Men det fanns något annat, som lockade starkare än både pappans önskningar och den socialdemokratiska drömmen.
– Jag var ju besatt av komik, så har det varit så länge jag kan minnas. När jag gick i femte klass såg jag en clown som i ett nummer skulle ta av sig en handske som han drog och drog i, men som aldrig tog slut. Efter det sydde mamma upp en likadan av pappas gamla långkalsonger. Det uppträdde jag med på roliga timmen i skolan och satan vad de skrattade. Det var min första succé med eget material.
Efter det fanns det egentligen bara en väg att gå, som så småningom ledde till Göteborg och Västgöta nation. Men det var inte de lösa studierna vid Göteborgs universitet som blev utbildningen pappan hade hoppats på, istället var det många år av uppträdanden, klubbarrangemang och spexande som visade sig bli den riktiga skolningen. 1978 axlade han den humoristiska folkhemstradition och bildade tillsammans med brodern Anders Eriksson och Kerstin Granlund humorgruppen Galenskaparna 1978. Fyra år senare slog sig gruppen ihop med barbershopgruppen After Shave och bildade Galenskaparna och After Shave som tillsammans skapade historia med TV-serien Macken och föreställningar som Stinsen brinner, Skruven är lös och Träsmak.
En åldrande publik
Men hur står sig den typen av humor i dag – 40 år senare? Det är tydligt att Claes Erikssons tredje soloföreställning ”Vardagsmat”, som just nu spelas på Lorensbergsteatern, lockar ett visst typ av klientel. Den yngre publiken söker sig i allt större uträckning till stand-up, podcasts och instagramkomiker för dagens politiska satir. Samtidigt tror han att det finns ett allmänintresse för viss typ av humor, som inte är generationsbunden. Och en omröstning från TV4 ger honom till viss del rätt, i november 2019 röstades de roligaste TV-serierna fram där Macken kammade hem en andra plats, strax efter Solsidan.
– Humor kan absolut vara en färskvara. Mycket av det vi gjorde under 80-talet är stendött i dag, någon tidlös humor finns inte. Däremot kan något bli långlivat när humorn förankras i allmänmänskliga tillkortakommanden, och det tror jag fortfarande lockar unga människor.
När verkligheten överträffar dikten
Förutom allmänna tillkortakommanden är samhällskritiska teman återkommande i alla produktioner. Redan för 30 år sedan var privatisering av vård och skola teman som Galenskaparna tog sig an. Tanken på ett sjukhus som säljs ut till privata aktörer och ombildas till ett kasino efter att patienterna blivit för dyra, som i revyn Kasinofeber från 2002, är tyvärr inte en lika främmande tanke i dag som det var då. Hur känns det att arbeta med satir, när verkligheten överträffar dikten – gång på gång?
– För 30 år sedan hade jag svarat att det finns en förändrande potential i satiren, men i dagsläget är jag tyvärr uppgiven. Många tillmäter satiren och underhållningen enorma krafter, men jag kan inte se att något vi har gjort har haft någon betydelse för samhällsutvecklingen.
I dag ser han inte längre humorn som en progressiv kraft och ett politiskt verktyg – istället finns styrkan i möjligheten att lindra och trösta. Det finns en kraft i känslan av gemenskap och ibland talas det om en ”Aha-upplevelse” som väcks hos publiken när en poäng träffar rätt.
– En sådan identifikation kan kännas trösterikt i stunden, men det förändrar inte samhället, säger han.
