De var nämligen så hala och lutade så mycket att de knappt gick att sitta på. Syftet var glasklart: här skulle ingen luffare kunna sova.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag har alltid varit intresserad av olika typer av maktrelationer, hur städer ser ut och hur arkitektur påverkar människor. Och jag har nog känt till sådana där bänkar tidigare för det är inget nytt fenomen. Men det här är så utstuderat, att man har bänkar som verkligen är konstruerade för att jaga iväg människor. De fick extra mycket uppmärksamhet för att de var så svåra att sitta på. Det var till och med någon som DO-anmälde dem för att de lutade så mycket så nu har de fått rätta upp dem lite grand, säger Fredrik Edin som är doktorand på universitetet i Karlstad men bosatt i Malmö.
Började blogga
Debatten kring bänkarna på Triangeln fick honom att börja blogga om byggnader och platser som byggts specifikt för att hålla borta oönskade människor, oftast fattiga. Numera får han ständigt bilder och tips från hela världen. Boken som släpps idag är sprungen ur en masteruppsats han skrev för några år sedan och har fått titeln ”Exkluderande design”.
– Det som slog mig var att det varken fanns någon diskussion om fenomenet sedan tidigare och knappt något etablerat namn. Jag snodde exkluderande design, jag tror det var från ett radioreportage. På engelska kan det heta allt från ”bum proof” till något med ”anti homeless”, som anti homeless-spikes.
Vilka är de värsta exemplen på exkluderande design som du sett?
– Det finns en del sådana spikar som är riktigt vassa och som man kan skada sig på, men personligen tycker jag det värsta är när man sätter upp stora burar kring varmluftsventiler och liknande. Där har folk stått och värmt sig för att mer eller mindre rädda sig själva från att frysa ihjäl. När man stänger av sådana saker tycker jag inte det längre bara handlar om att få bort vissa typer av människor från kommersiella utrymmen. Folk kan faktiskt frysa ihjäl om de inte kan värma sig.
Trots att exkluderande design började debatteras på allvar i Sverige och andra europeiska länder först runt 2011–2012 är fenomenet gammalt. Fredrik Edin är född på 1960-talet och minns själv lutande, obekväma bänkar från barndomen.
– Ett annat klassiskt exempel som är från rätt länge sedan är när man byggde vägar ut till olika badstränder. Man byggde medvetet vägbroar så att bussar, alltså kollektivtrafik, inte skulle kunna åka till stränderna. Man var tvungen att ha bil. Jag tror medvetenheten funnits så länge man byggt städer.
Komiska följder
Fredrik Edin tycker att exkluderande design ibland kan ta sig närmast komiska uttryck. I början av september rapporterade Sydsvenskan om att kommunala bostadsbolaget MKB och polisen lyckats få bort ungdomsgängen från trappuppgångarna i bostadsområdet Lindängen. Metoden? De spelade helt enkelt Sveriges Radios P1 i trapphusen.
– Det får nästan komiska följder när man börjar spela en viss typ av musik. Missbrukare skrämmer vi bort med klassisk musik. I Malmö spelade man P1 högt för att bli av med ungdomsgäng. Skulle de ha något särskilt emot P1? Det blir ett dubbelt klassförakt på något sätt. Både i att man jagar bort människor och sedan har väldigt förutfattade meningar om deras kulturella preferenser också.
Hur påverkar exkluderande design sådana som dig och mig, som inte är tänkta att bli exkluderade?
– Själva funktionen är ju att dölja fattigdom i de flesta fall. Det påverkar ju oss på så sätt att vi inte ser fattiga, vilken är en av de huvudsakliga funktionerna och ett av skälen. Det gör ju att det faktiskt inte funnits någon vidare debatt, att man har kunnat göra så här väldigt länge utan att det har diskuterats annat än i möjligtvis arkitektkretsar och bland stadsplanerare.
– Vad man ska komma ihåg är att exkluderande design är en väldigt liten del av en större samhällsutveckling där bland annat gentrifiering och och privatiseringar ingår. Det handlar även om rasism och klassklyftor. Så det här är väldigt liten del i en stor samhällsutveckling som man kanske kan kalla nyliberal i brist på bättre ord.
