I stället finns det system och regler för hur en omröstning leder till en vinnare och beroende på dessa regler och system kan vi få olika vinnare, trots att väljarna röstar likadant.
I sin nya bok Demokratiparadoxen går Tommy Andersson, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, igenom några av de problem och paradoxer som kan uppstå i den demokratiska processen.
Ett exempel på en demokratiparadox är Condorcetparadoxen, identifierad av filosofen och matematikern Marquis de Condorcet på 1700-talet.
Condorcetparadoxen säger att oavsett vilket alternativ som vinner i ett val, så skulle en majoritet av befolkningen byta ut den direkt om de fick möjlighet. Sannolikheten att den här situationen skulle uppstå är mycket liten, men det har hänt i Sverige, till exempel när man skulle besluta om att börja bygga Karolinska sjukhuset på 1930-talet.
Hänt i Sverige
Då hade man flera alternativ att rösta mellan i riksdagen. Skulle man bygga allt på en gång, skulle man bygga i etapper, eller skulle man inte bygga alls.
– Om vi säger att man hade de tre alternativen. Då visade det sig att om det skulle stå mellan att bygga sjukhuset i etapper eller att inte bygga det alls så skulle den senaste vinna. Däremot om man skulle välja att bygga sjukhuset eller inte alls så skulle det förstnämnda vinna. Så oavsett vilken alternativ man skulle utse till vinnare så fanns det alltid något annat alternativ som en majoritet av riksdagen skulle föredra.
Karolinska sjukhusets öde avgjordes alltså av i vilken ordning man röstade på de olika alternativen.
Ett annat demokratiskt problem som är stort i USA är något som kallas Gerrymandering. Det handlar om hur olika politiska partier arbetar för att påverka hur olika valdistrikt utformas. För trots att människor går och röstar på samma sak så kan resultatet bli olika beroende på hur gränserna dras mellan olika distrikt.
Inget perfekt system
För att komma runt paradoxer och problem kan man välja att utforma demokratiska system på olika sätt. Men när man undviker ett problem finns alltid risken att man stöter på ett annat.
– Det finns inget perfekt system för hur man ska utse en vinnare i ett val och då måste man bestämma sig för vad man vill undvika och vilka egenskaper man vill ha kvar. Där har olika länder kommit fram till olika slutsatser.
I Sverige har vi en fyraprocentsspärr som gör att många små partier kan finnas representerade i riksdagen. Det innebär en mångfald, men man kan också tycka att det gör det svårare för väljarna att förstå vem som bestämmer och vem man ska hålla ansvarig. I USA har man istället ett system som i princip bara tillåter två stora partier och där blir det tydligare men man får mindre mångfald.
Tommy Andersson vill inte säga att något system är bättre än något annat, men poängterar att boken inte är någon kritik mot demokratin, utan istället en hyllning till den.
Men det är viktigt att ha koll på vilka problem och paradoxer som finns i de demokratiska systemen eftersom de skulle kunna utnyttjas av icke-demokratiska krafter. Det är faktiskt anledningen till att han skrev boken från första början.
– Så att vi inte inför småändringar som till synes kan verka oskyldiga men som kan få ganska stora konsekvenser. Till exempel att man säger att vi ska använda ett annat sätt för hur vi organiserar omröstningar i riksdagen. Vem ska föreslå vilket alternativ vi ska rösta om först? Är det en talman eller någon annan? Alla de här småändringar kan verka oskyldiga men beroende på vem som bestämmer olika detaljer så får olika människor olika stor makt.
