I Hallordningen, den lag som reglerat fabrikerna fram till slutet av 1800-talet, stadgades bland annat att en arbetare som yppade missnöje med sin lön skulle ”qwarblifwa dubbelt så länge, som eljest föreskrifwes.” Om de anställda förenade sig för att tvinga till sig högre löner ålades böter med ”tjugo daler”. Om de saknade medel för att kunna betala sina böter förvandlades straffet till internering på arbetshus.
Alla var inte nöjda med den sociala och ekonomiska utveckling som blev en följd av industrialiseringen. Samtidigt som rösterna höjdes för politisk demokrati pågick därför också en livlig diskussion om hur företagen skulle organiseras. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss poängterade 1920, efter den allmänna rösträttens införande, att vi blivit ”politiska medborgare” men förblivit ”ekonomiska undersåtar”.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein kallar det för en ”demokratisk paradox”.
– De senaste fyra decennierna har varit den politiska demokratins segertid i världen, men också den period då diskussionerna om ekonomisk demokrati helt kommit att upphöra, säger han.
Varför intresset för ekonomisk demokrati avstannade är en fråga för sig, men många pekar på tvåpartsmodellens införande som en starkt bidragande orsak – det vill säga den uppdelning mellan organiserade företagsägare och fackligt anslutna arbetstagare som präglat svenskt arbetsliv sedan Saltsjöbadsavtalet 1938.
Frågan får nytt liv
Klart är i alla fall att det i dag syns en renässans för frågan om företagsdemokrati på olika håll i världen. Dels med tanke på de ambitiösa program som lagts fram av Bernie Sanders i USA och av Jeremy Corbyns Labour i Storbritannien, men också med tanke på krav från den entreprenörilla IT-sektorn.
”Det vore fantastiskt om just Sverige blev landet där medarbetarna blev delägare i företagen där de arbetar”, skrev Spotify-grundaren Daniel Ek i ett öppet brev 2016. Inom akademin har frågan lyfts av forskare såsom Richard Wilkinson och Kate Pickett, duon bakom Jämlikhetsanden, som i sin senaste bok lyfter fram personalägda företag som en av de viktigaste lösningarna på problemet med den skenande ojämlikheten.
Gustaf Arrhenius, vd på Institutet för framtidsstudier och professor i praktisk filosofi, är känd för sin forskning om demokrati. Han ser företagsdemokrati som ett naturligt nästa steg i den demokratiska evolutionen.
– Demokratin befinner sig i sin tonårstid och mycket tyder på att det är dags för nästa steg. Om man ser på den utveckling som vi har gått igenom så ser vi att människor inte längre accepterar att bli dominerade och att inte ha makt över sin vardag, säger han och fortsätter:
– När man argumenterade emot nationell demokrati förr så motiverades det med att det inte var möjligt för så många människor att delta i besluten. Sedan kom man på representativ demokrati som spridit sig i stater. Och det är även så det fungerar på de allra flesta demokratiska företag som finns i dag runt om i välden.
Hur ser du på att ge inflytande direkt i företagen även till andra grupper som påverkas, såsom konsumenter eller miljöföreningar?
– Arbetet är en enormt stor del av våra liv, upptar en stor del av vår vakna tid och påverkar vår ekonomi och så vidare. När mycket av ens intressen står på spel så ska man ha rätt att göra sig hörd. Om man applicerar de principer som motiverar politisk demokrati på företagen så är det därför de som jobbar som ska ha rösträtt. Konsumenter och medborgare har förstås legitima intressen i frågor som berör företagens skötsel, t ex när det gäller utsläpp och produktsäkerhet, men dessa intressen är mer generella och representeras bäst genom det politiska systemet med lagstiftning och regleringar.
Vad ser du för risker med en framtid där företagen är personalägda?
– Inga större men det löser förstås inte alla problem. Om man tittar till exempel på äldrevården så är det inte fördelaktigt at privata företag konkurrerar med varandra, även om de är personalägda, eftersom problemet där nog handlar om konkurrensutsättningen än om ägandet.
Hur ser du på fackföreningarnas roll på de arbetsplatserna?
– Att de som jobbar i företagen blir kapitalister i någon mening, om de äger företagen, det kan kännas ovant för facken. Men man kommer fortfarande ha situationer där majoriteten vill göra något som en minoritet inte vill och då behövs facket i de personalända företagen för att företräda individens intressen. Ett konkret exempel är mobbning på arbetsplatsen eller frågor om rasism och sexism.
Om du blickar ännu längre fram i tiden, hur ser du på en modell som tar med sig de ekonomiska delarna från löntagarfonderna, men styrs demokratiskt direkt av de som jobbar där?
– Absolut, det är en av flera tänkbara varianter. Man kan också tänka sig att kommunen eller staten äger produktionsmedlen och hyr ut de till företagen eller att ägandet skiljer sig från styret i viss mån. En liten nackdel med det är att det kan vara svårare att motivera arbetaren att göra företaget bättre. Sedan är det ingenting som utesluter att man kan ta ut skatt på företagen, som också kan användas för att utjämna skillnader.
Hur idéerna om demokratiska företag ska bli verklighet på ett smidigt sätt är nästa diskussion. Anställda saknar i regel de pengar som krävs för att själva helt enkelt köpa aktierna. I fallet med Tjeders industri i Malmköping, som ETC nyligen har berättat om, kunde personalen ta över eftersom den lämnande ägaren testamenterade aktierna till dem. Men om ägaren är mer intresserad av att få marknadsmässig ersättning så blir det svårare.
Det finns en rad olika idéer om hur denna fråga ska lösas och många olika visioner. Lösningsförslagen går ofta ut på att det ska skapas möjligheter för de anställda att köpa aktierna över tid, ofta genom olika kombinationer av att använda bolagets vinstmedel och externa lån.
I USA finns en särskild ramlag för att underlätta just detta. Den går under namnet ESOP, Employee Stock Ownership Plan. Förutom att underlätta långivning och själva transaktionen så stimuleras personalförvärv genom särskilda skatteförmåner. Modellen används av 6 717 amerikanska företag med 14,1 miljoner anställda. I många av dessa används ESOP i mindre skala och fungerar då mer som ett incitamentsprogram, medan andra företag har blivit helt personalägda – allt från mikrobryggeriet New Belgium till den enorma matvarukedjan Publix med 180 000 medarbetare.
Det är också delvis denna modell som presidentkandidaten Bernie Sanders vill utveckla i sitt omfattande program på området.
Läs hela serien om företagsdemokrati
Del 1: Här är fabriken där arbetarna tog över
Del 3: Lever frågan om företagsdemokrati i den svenska vänstern?
Du läser just nu del 2: ”Demokrati på företagen är nästa naturliga steg”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
