– Portlak är verkligen underskattat, säger Marina Quieroz och håller fram en liten, fetbladig stjälk.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Smaka! Den är hälsosam också, den innehåller en massa omega 6.
Marina har samlat på sig några vita plastpåsar med gula bönor, bondbönor, lökar, äpplen och persilja blandat med morotsblast – en mix som det blir god pesto av, berättar hon.
Det skymmer i Matparken, en bit uppodlad jord belägen vid Gottsundagipen. Här är det dags för skörd och prunkar av gurkor, squash, morötter och ungefär 40 andra olika sorters lökar, grönsaker, baljväxter och örter. En och annan rent dekorativ blomma sticker också upp och ramar in området.
Marina Queiroz framhåller just den lilla portlaken, majsen och persiljan som personliga favoriter. Medodlarna Ylva Andersson och Serina Ahlgren håller med, men tycker att potatisen, rödbetorna och sellerin också förtjänar att nämnas.
– Och salladen, utbrister Marina.
– Den som vi odlar måste vara den godaste sallad man kan äta. Inget man köper i butik går att ens jämföra.
Självförsörjande under hösten
Ylva Andersson nickar instämmande. Så här års tar hon upp en stor del av sina måltider ur Matparkens jord, och menar att hon skulle kunna försörja sig på rotfrukter fram till december om hon ville.
– Handlare och grossister väljer ju att sälja vissa sorter av allt som finns. Tar man tomater som exempel är det sorter som kan skördas tidigt, är stapelbara och har lång hållbarhet. Det sker lätt på bekostnad av smaken och kvaliteten, säger Ylva.
– Här kan vi odla sådant som inte säljs i affären. Som har för kort hållbarhet efter att det har tagits upp.
– Det smakar mer, det är mer densitet i maten, tycker Marina.
– Man blir mätt på ett annat sätt.
Sedan 2010 odlar föreningen den växande lotten kollektivt. Från blygsamma 12 medlemmar i början har odlarna långsamt växt i antal och är nu uppe i 45 regelbundet återkommande och några som följer med då och då.
Nu är de uppdelade i olika grupper: ”gamlingarna” som har hållit på längst, permakulturgruppen, ”seniorerna” som kommer från en träffpunkt för pensionärer, ”Café Mona”, en verksamhet för personer från före detta Jugoslavien.
– Gruppen blir mer lätthanterlig om man är högst tio personer. Då kan man kommunicera och organisera arbetet. Är det för många kan det bli krångligt med kommunikationen, förklarar Marina.
Ylva Andersson gräver upp några kraftiga morötter ur jorden och befriar dem från ett tjockt lager lera. Hon har på sig ett par arbetsbyxor i grovt tyg. Att som odlare komma härifrån utan att smutsa ned sig är en sällsynt bedrift. Serina Ahlgren menar att hon har lärt sig uppskatta det arbete som ligger bakom den mat hon köper i affären genom att odla i Matparken.
– Det är ju en lyx att det är skördat, tvättat, sorterat och förpackat. Att maten har passerat så många led som vi inte alls ser. Det förstår man tydligare när man jobbar här.
Gruppen funderar över upplägget för höstens arbete. Är det kanske dags för en ny skördefest snart? Nej, tycker Ylva, bättre att vänta en bit till inpå hösten.
Skördefesterna är ett av få tillfällen då föreningen faktiskt säljer en del av den mat man har odlat upp. Pengarna går direkt tillbaka in i verksamheten; till jordbearbetning, bevattning och fröer.
Det är praktiskt på flera sätt. Festen är ett sätt att locka in en bredare allmänhet i verksamheten och presentera människor för Matparkens arbete. Men också för att gruppen inte själv kan äta upp allt som går att skörda under höstmånaderna.
– Egentligen handlar det om lagringsmöjligheter, säger Marina Queiroz. De flesta av oss har inte plats att lagra. Med en jordkällare hemma skulle i alla fall rotfrukterna kunna räcka flera månader, men själv har jag inte den möjligheten. Och om vi lagrade i jordkällare här ute på vintern är det inte säkert att vi skulle orka ta oss hit för att hämta maten.
Matparken har visserligen haft kurser i att syra, konservera och lägga in också, och några entusiastiska medlemmar har det som specialitet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Men man kommer inte ifrån att det är mycket jobb, konstaterar Ylva.
Gemenskapen är grunden för föreningens arbete, till skillnad från att hyra en egen kolonilott. Man har också en folkbildande ambition – dels lär medlemmarna av varandra, dels håller man kurser och föreläsningar både för utomstående och inom gruppen.
Jag frågar om det inte blir svårt att odla när man ska göra det som ett stort gäng tillsammans. Om det inte blir bråk när någon uteblir från ogräsrensning och sådd med plötsligt dyker upp vid skörden och plockar på sig en massa mat. Men det tycker ingen av odlarna.
– Vi har respekt för att man gör det man kan och de flesta känner nog själva av hur mycket som är lagom, säger Ylva, som menar att problemet snarare är att folk skördar för lite i sin hänsyn för andra.
– Nej, snarare är det ju så att man blir glad när någon dyker upp som man inte har sett här på länge, säger Serina Ahlgren.
– Det hade nog varit skillnad om vi verkligen hade odlat för att klara av matförsörjningen, men nu är det mer av ett fritidsintresse.
Men det är ju ändå öppen mark här. Vem som helst kan ju plocka. Försvinner det mat som folk kommer och tar, utan att vara medlemmar?
– Ja, det händer, men inte ofta. Man får också räkna med det om man ska odla på allmän mark, säger Marina Queiroz.
– Man kan ju tänka att det är tråkigt om någon kommer och plockar på sig, men då fick du kanske i alla fall prova på en färsk gurka.
– En del av maten, som morötterna och potatisen, kräver ju en insats för att man ska kunna skörda, och den tror jag nog får vara ifred, säger Serina Ahlgren.
– Mer irriterande är det när någon kommer och bara förstör, sparkar sönder våra pumpor till exempel. Men det är också sällsynt.
Ylva säger att väldigt många undrar över just den aspekten av stadsodling, när hon är ute och håller föredrag.
Många stadsodlingar i Uppsala
Matparken vid Gottsundagipen är en av de större och mer långlivade kollektiva stadsodlingarna i Uppsala. Men projekt finns också i Flogsta, Gränby och Ulleråker. Räknar man in alla stadens kolonilotter är Uppsalaborna faktiskt en av Sveriges mest stadsodlande befolkningar sett till invånarantalet.
Så vad är då drivkraften? Ett intresse förstås, tror gruppen i Matparken. Men det har många fördelar. Att få vara ute och röra på sig, göra något tillsammans med andra och lära sig nya metoder. Men stadsodling har också blivit en viktig del i den rörelse för omställning som har kommit i samband med att fler blir medvetna om klimatförändringarna. Ylva Andersson sammanfattar.
– Man vill rädda världen, men det går inte. Och då fokuserar man på något litet konkret, som ändå gör nytta.
