Varför är det så?

– Jag tror att det är rädslan för döden som blir en fascination. Det gör det mer spännande, att man närmar sig det som är så skrämmande. Jag har själv aldrig förstått varför man tittar på skräckfilm men jag har förstått att det är samma grej, att man närmar sig det där som är otäckt, säger Josefin Haraldsson som är handledare i sorgebearbetning.

Hon får medhåll av begravningsentreprenören Jenny-Ann Gunnarsson som också tror att det handlar om tabun.

– Titta på kultur över huvud taget, det är där vi ser hur ett samhälle mår och vad som trendar, säger hon.

Olika hur man hanterar sorg

Hur man hanterar sorg är högst individuellt. Men oviljan att befatta sig med tankar om döden och andras sorg är stor hos många.

Spelar det någon roll om man är troende, agnostiker eller ateist?

– Till viss del kan det nog vara skönt för dem som har en tro, men jag har också hört om troende som tappat sin tro när någon dött, säger Jenny-Ann.

– Jag upplever att de som tror att det tar slut och inte finns något mer är lite mer rädda för döden. Man behöver inte tro på Gud och Jesus, men det kan vara så att om man har en bild av att man kommer någonstans och träffar döda anhöriga så är det trösterikt, säger Josefin.

Hur tror ni?

– Jag tycker det är en skön tanke att man har det bra som död. Att de döda sitter nånstans i himlen och kan se vad som händer på jorden, säger Josefin.

– Jag kommer till himlen! Det har jag bestämt mig för, säger Jenny-Ann.

– Och så tänker jag att det som tröstar är bra. Håll fast vid det, tillägger hon.

Tillsammans har de börjat hålla fikatillfällen med tema döden, så kallade ”death cafés”. Båda började jobba med sörjande efter att deras mammor dött. Josefin Haraldsson ville kunna hjälpa andra som haft svårt att komma ur sorgen och valde att gå en utbildning i sorgbearbetning. Andra som brukar gå den är bland andra personal på hospice och diakoner.

– Efter att min mamma blev sjuk i cancer och gick bort har jag märkt att vi inte pratar så mycket om sorg och att vi är dåliga på att bemöta varandra i sorg. Jag brinner för att vi ska prata mer om sorg, men också för att vi ska lära oss hur vi kan vara ett stöd för varandra, säger hon.

Blev akut sjuk

Jenny-Anns mamma blev akut sjuk i cancer. Tanken var att hon skulle flyttas från sitt hem i Småland till hospice i Göteborg, men efter bara en vecka hemma hos Jenny-Anns familj dog hon.

– Den upplevelsen blev så stark – jag blev liksom hög på döden. Jag tyckte att det var fantastiskt, så nära och intimt och intensivt. Det som vi är så rädda för kan vi inte styra eller stoppa, men jag kunde hjälpa henne och låta henne gå. Och det kan vara så fint att dö hemma, säger hon.

Hon har tidigare jobbat med service, men upplevelsen av att hennes förhållande till döden var mindre dramatiskt än andras ledde henne till begravningsbranschen.

För många skulle det underlätta att bara våga ta i ämnet någon enstaka gång.

– Har man aldrig tänkt på eller talat med sina anhöriga om sin död och vad man vill ska hända med ens begravning så är jag övertygad om att det blir väldigt mycket jobbigare när någon går bort, säger Josefin.

Arrangerats två gånger

Hon sitter i soffan på Jenny-Anns begravningsbyrå, där det nu arrangerats Death café två gånger. De är noga med att poängtera att det inte är terapi som erbjuds utan tillfällen att fritt prata om tankar kring och om döden. Och att det är mycket trevligare än det låter.

– Det är människor som är redo att prata om döden och är intresserade av vad det kan handla om. Death cafés är nytt som fenomen i Sverige och alla är experter. Vi plockar av oss våra roller, säger Jenny-Ann.

– Personer känner ett behov att prata om döden, men har inte så många forum för att göra det. I bästa fall kanske man har en vän, en kollega eller en partner som man kan prata med – men alla har inte det. Många är obekväma med ämnet, säger Josefin.

”Inte ledsamt”

Tillfällena startar med en liten presentationsrunda, om man vill berätta varför man är där gör man det. Där bubblar ämnen upp och samtalen har spunnit iväg av sig själva. Ingen håller i någon dagordning, men arrangörerna går in om det behövs och ser till att alla får komma till tals.

– Det är inte en träff där alla sitter och gråter – även om det händer och man får gråta lite. Men jag tror att många tror att det är otroligt tungt och ledsamt, det är det inte, säger Josefin.   

– Jag tror det är så befriande när man väl börjar prata om det så att ett par timmar flyger iväg. Och alla har varit jättenöjda, säger Jenny-Ann.

Hon konstaterar att det i England hålls death cafés på puben och tror att företeelsen kommer att växa även här.

– Det häftigaste hade varit om det kunde bli så att man slank in på dödscafé innan man kom hem till fredagsmyset, som att gå på AW. Då har man fått prata ur sig och med andra människor. Det kan vara skönt att prata i ett forum med människor du inte känner, då är det lättare sedan att ta hem det, säger Jenny-Ann.